Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sekular ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
resultaten af sina bemödanden att med användning
af starka teleskop uppgöra teckningar af enskilda
månlandskap, tillräckligt detaljerade för att
kunna tjena som grundval för iakttagelse af möjliga
förändringar på månens yta. Dylika förändringar har
man blott en gång med större säkerhet trott sig finna
i närheten af kratern Linné. Men dessa iakttagelser
synas hafva berott på en synvilla, förorsakad af
olika belysningsförhållanden. Det första fullt
utförda selenografiska arbete påbörjades 1820 af
Lohrmann, men publicerades först af Jul. Schmidt
1878. Dessförinnan kommo Beer och Mädler med
sin berömda »Mappa selenographica» i 300 gångers
förstoring, 1834. Det nyaste och fullständigaste
arbete af detta slag är Jul. Schmidts »Charte der
gebirge des mondes» (1878). Slutligen må anföras
månbeskrifningar af Nasmyth och Carpenter 1874 samt
af Neison, 1876, den förra försedd med praktfulla
fotografier, hvilka emellertid ej äro tagna direkt
af månen, utan af särskildt för ändamålet utförda
modeller. De senaste astrofotografiska iakttagelserna
å observatoriet i Paris lofva i afseende på
selenografien resultat af en hittills onådd
noggrannhet och trohet. – Selenograf, månbeskrifvare.
K. B.
Selenopleura, paleont. Se Conocephalites.
Selensilfver, naumannit, miner., Ag2 Se, ett på
Harz förekommande af selen, silfver och bly bestående,
med silfverglans isomorft mineral, som kristalliserar
i kuber, har metallglänsande färg och jernsvarta
streck. Ant. Sj.
Seleuciderna. Se Selevkiderna.
Seleucus. Se Selevkos.
Selevkeia (Lat. Seleucia), namn på åtskilliga
af Selevkos I grundlagda städer. Ryktbarast och
betydligast bland dem var den, som låg i Babylonien,
på vestra stranden af floden Tigris och tillika vid
den stora kanal, som förenade Tigris med Eufrat. Detta
läge och den derigenom betingade förbindelsen med
det inre Asiens stora handelsvägar, jämte egenskapen
att vara det stora rikets hufvudstad, gjorde staden
rik och mäktig. Äfven sedan residenset förlagts till
Antiocheia, fortfor S:s välstånd. Den af många olika
nationaliteter (greker, macedonier, babylonier,
judar m. fl.) sammansatta befolkningen uppgick,
enligt Plinius, i 1:sta årh. e. Kr. till 600,000. Den
på flodstranden utsträckta staden säges hafva varit
anlagd i form af en örn med utbredda vingar och
egde starka fästningsverk, hvilka satte den i stånd
att hela sju år motstå parternas angrepp. Omkr. 140
f. Kr. eröfrades den dock af dessa och tjenade sedan
under någon tid såsom de arsacidiske herskarnas
residens. Under romerskt välde åtnjöt staden en viss
sjelfständighet (autonomi), men blef med anledning
af en upprorisk resning intagen och delvis uppbränd
af Trajanus (116 e. Kr.) samt derefter fullständigt
förstörd af den romerske fältherren Avidius Cassius
(162). S. uppbyggdes dock å nyo och tjenade såsom
hufvudstad såväl för Persiens sasanidiske konungar
som för de förste kaliferna, tills anläggandet af
Bagdad i 8:de årh. medförde fullständig
undergång för såväl S. som den midt öfver floden
belägna staden Ktesifon. – Ett annat S. (med
tillnamnet Pieria), likaledes stort och väl befäst,
låg i Syrien, norr om floden Orontes’ mynning;
ett tredje (S. Trachea, nu Selevke) i Cilicien,
i hvars närhet kejsarna Trajanus och Fredrik
Barbarossa funno sin död; ett fjerde i Pamfylien,
vid floden Evrymedons mynning; ett femte i den
persiska provinsen Margiana, dit de tillfångatagne
romerske soldaterna i Crassus’ krigshär förvisades.
A. M. A.
Selevkider kallades de konungar, hvilka, härstammande
från Selevkos I Nikator, regerade i det af denne
grundade syriska riket, som bestod från 312 till 64
f. Kr. Deras välde, hvars hufvudstad under en kort
tid var Selevkeia, sedan Antiocheia, omfattade till
en början Alexander den stores alla besittningar i
Asien, men redan under Selevkos I:s regering (312–280
f. Kr.) afsöndrade sig dess till Indien gränsande
områden, hvarefter rikets hela nordöstra del gick
förlorad genom bildandet af de partiska och baktriska
rikena (omkr. 256 f. Kr.). Ständiga krig mellan
tronpretendenter hotade tillika väldets bestånd, och
då allt landet ö. om Eufrat eröfrats af parternas
konung, Mithridates I (144–136 f. Kr.), samt större
delen af Mindre Asien af romarna förenats med riket
Pergamon (190 f. Kr.), återstodo endast Babylonien,
det egentliga Syrien och östra delen af Mindre
Asien. Äfven dessa besittningar förlorade selevkiderna
(omkr. 80 f. Kr.) till Tigranes, Armeniens
konung. Sedan denne besegrats af romarna och sedan
den siste selevkiden, skenkonungen Antiochos XIII,
64 f. Kr. blifvit afsatt, förvandlades selevkidernas
område till en romersk provins. – Ättens konungar buro
med få undantag namnen Antiochos och Selevkos. Om de
förre se Antiochus. Om Selevkos I se Selevkos. De
öfrige med detta namn voro fem till antalet. S.
II Kallinikos (»segraren»), 246–226 f. Kr., var
nära att duka under för ett anfall af den egyptiske
konungen Ptolemaios Evergetes och låg derefter i
strid med sin broder Antiochos Hierax. – S.
III Soter (»räddaren»), 226–223 f. Kr., omkom på
ett tåg mot det upproriska Mindre Asien. – S.
IV Filopator (»den som älskar sin fader»), 187–175
f. Kr., bragte genom sin svaghet riket till randen
af undergång. Han förgiftades af usurpatorn
Heliodoros. – S. V Nikator (»segraren»),
124–123 f. Kr., mördades af sin egen moder, som i
stället upphöjde den yngre sonen Antiochos Grypus
på tronen. – S. VI Epifanes (»den glänsande»), 97–93
f. Kr., erhöll vid en delning af riket Antiocheia och
ett område af Syrien, men störtades af medtäflaren
Antiochos Evsebios.
Selevkos (Lat. Seleucus), namn på sex konungar
i det efter Alexander den stores tid grundade
syriska riket. Den förste bland dem, tillika rikets
grundläggare, var S. I, med tillnamnet Nikator
(segraren). Han deltog såsom underbefälhafvare i
Alexander den stores fälttåg och erhöll efter dennes
död, dock först 321 f. Kr., ståthållareskapet i
Babylon. Invecklad i stridigheter med Antigonos,
måste han draga sig undan till Egypten, der han
eggade Ptolemaios
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
