Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Scudéry ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
företrädde han en ny uppfattning, nämligen att
hufvudvigten ej bör läggas på skildringen af enskilda
personer, utan på framställningen af folket i dess
helhet, dess sociala och etiska förhållanden. Det
oaktadt utmärka sig hans arbeten, vid sidan om en
viss ovårdsamhet i plan och ojämnhet i stil, för en
träffande karaktersteckning. Se Smolle, »Charles
Sealsfield, biographisch-literarisches charakterbild»
(1875).
Séance [sea’ngs], Fr., »sittning», sammankomst;
föreställning (t. ex. spiritistisk séance).
Seapoys [sipåjs] l. Sepoys. Se Sipahi.
Seb, egyptisk gud, är en beteckning för jorden,
hvars frukter sägas vara frambragta af honom. Af
grekerna sammanställdes S. med Kronos. I de egyptiska
inskrifterna kallas han ofta gudarnas fader, i
motsats till Nut, himmelens gudinna, som är deras
moder. K. P.
Sebaldt (Sebalt), Karl Fredrik, ämbetsman, politiker,
född d. 1 April 1713 i Moskva, der fadern, svensk
trumpetare, hölls; i rysk fångenskap, blef 1736
auskultant i Åbo hofrätt och handsekreterare
hos riksrådet friherre Sam. Akerhielm, 1740
e. o. kanslist och 1759 protokollssekreterare i
justitie-revisions-expeditionen. 1760 assessor i
Svea hofrätt, 1762 hofrättsråd samt 1764 ambets- och
byggnadsborgmästare i Stockholm. 1765 förordnades han
till förste tullråd i tulldirektionen. S. utsågs
till talman i borgareståndet vid riksdagarna 1765
och 1771 samt erhöll efter den sistnämnda, enligt
ständernas föreskrift, justitie-kanslers namn och
värdighet. Ifrig vän af folkstyrelse och »oblyg
för makten», vägrade han att understödja Gustaf
III:s maktutvidgningsplaner och kunde ej förmås att
underskrifva 1772 års regeringsform. 1777 utnämndes
han till justitie-borgmästare i Stockholm. För att
han ej vid den följande riksdagen åter skulle blifva
talman i borgareståndet, fick han adelskap sig
påtrugadt. Förut inflytelserik, spelade han derefter
ingen betydande rol. 1783 tog han afsked ur statens
tjenst och afled i Stockholm d. 19 Okt. 1792. S. var
en af de aktningsvärdaste medlemmarna af frihetstidens
riksdagar.
Sebaldus, katolskt helgon, enligt legenden son af
en dansk konung, lär hafva studerat i Paris och
der blifvit gift med en dotter till konung Dagobert
III, men redan dagen efter brölloppet skilt sig från
sin hustru och begifvit sig på en vallfärd till Rom
samt derefter slagit sig ner som eremit i en skog
vid Nürnberg. Hans dödsår uppgifves merendels
till 801. S. kanoniserades 1425 och valdes till
Nürnbergs skyddshelgon. Den efter honom uppkallade
Sebaldus-kyrkan i nämnda stad, en utmärkt vacker kyrka
i ren gotisk stil, innehåller en af Peter Vischer och
dennes söner utförd praktfull grafvård öfver helgonet.
Sebalt. Se Sebaldt.
Sebaot. Se Zebaot.
Sebastes, zool. Se Kungsfiskslägtet.
Sebastian, katolskt helgon, kallad »trons
försvarare», lär under kejsar Diocletianus hafva
innehaft en hög militärisk befattning och under
kristendomsförföljelserna så mycket som möjligt
begagnat sig deraf till skydd för de kristne,
hvilkas trosförvandt han i hemlighet var. När
det uppdagades, att han var kristen, och han ej
ville afsvärja sin tro, bands han vid ett träd och
genomborrades af mauritanska bågskyttars pilar. En
kristen qvinna, Irene, som ville begrafva honom,
men fann honom lefvande, vårdade honom, tills han
tillfrisknade från såren, men då blef han åter gripen
och piskad till döds, d. 20 Jan. år 288. Hans kropp,
som kastats i kloaken, upptogs af kristinnan Lucina
och begrofs i katakomberna. S. är skytteföreningars
skyddshelgon och anropas äfven som botare af
smittsamma sjukdomar.
Sebastian, konung i Portugal, född 1554, var son af
infanten Johan och infantinnan Johanna, en dotter
till kejsar Karl V, och kom på tronen 1557, efter
sin farfader, Johan III. Uppfostrad af jesuiter,
medan regeringen under minderårigheten fördes af hans
farbroder, växte han upp till en religiös fanatiker,
med en brinnande lust att sätta ett nytt korståg i
gång samt eröfra Afrika och Indien. 1574 företog
han i detta syfte en expedition till Tanger mot
»de otrogne». Efter utbrottet af tronstriderna i
Marokko 1578 seglade han å nyo öfver till Afrika,
denna gång med 15,000 man, för att understödja den
fördrifne Mulei Muhammed. Men i slaget vid Alkasr
(Kasr-el-Kebir) 1578 vardt han i grund slagen af den
till antalet öfverlägsne fienden och försvann sjelf i
drabbningens förvirring, utan att hans lik sedermera
fanns. Med sitt krig hade han emellertid uttömt
statskassan och förstört blomman af den portugisiska
adeln. Sedermera uppträdde efter hvarandra fyra
personer med anspråk på tronen, utgifvande sig för
den försvunne S. Bland dessa s. k. psevdo-sebastianer
afrättades de tre förste, såsom öfverbevisade
bedragare. Den fjerde, hvilken först år 1598 visade
sig i Venezia, anses af många såsom den verklige S.,
på grund af sin utomordentligt stora likhet med den
försvunne konungen och sin kunskap om de hemliga
underhandlingar, som denne fört med Venezia. Han blef
emellertid först fängslad och derefter utlemnad till
spanska regeringen samt troligen afrättad år 1600
i fängelset i San Lucar. Jfr d’Antas, »Les faux Don
Sébastien» (1865).
Sébastiani de la Porta, François Horace Bastien,
grefve, fransk marskalk, född 1775 i Porta på
Corsica, uppfostrades till prest, men ingick 1789
i franska armén och understödde som chef för ett
regemente statskuppen d. 18 Brumaire VIII (d. 9
Nov. 1799). Efter att hafva deltagit i slaget vid
Marengo (1800) sändes han af Bonaparte som diplomat
till Konstantinopel, Egypten och Syrien, blef
1805 för ådagalagd tapperhet vid Ulm och Austerlitz
befordrad till divisionsgeneral och afgick följande
år till Konstantinopel för att hindra sultanens
allians med Ryssland, England och Preussen. Sedan
han med framgång verkställt detta uppdrag, förde han
1809–11 segerrikt befälet öfver den fjerde armékåren
i Spanien, deltog 1812 i ryska kampanjen samt kämpade
1813 och 1814 i Tyskland och Frankrike, det senare
året som befälhafvare för gardeskavalleriet. Vald
till deputerad under de hundra dagarna, var S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
