Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Scoresby ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
La conte de la reine de Navarre (1851; »En saga
af drottningen af Navarra», s. å.), Rêves d’amour
(1859) m. fl. Utom nämnda teaterstycken författade
han ock libretterna till en mängd operor, som blifvit
ryktbara genom den till dem satta musiken af några
bland århundradets förnämste tonsättare: La dame
blanche (1825; »Hvita frun», musik af Boïeldieu,
1827), La muette de Portici (1828; »Den stumma», musik
af Auber, 1836), Fra Diavolo (1830; musik af Auber,
öfvers. 1833), Robert le diable (1831; »Robert af
Normandie», musik af Meyerbeer, 1839), La juive (1835;
»Judinnan», musik af Halévy, 1864), Les huguenots
(1836; »Hugenotterna», musik af Meyerbeer, 1842),
Le domino noir (1841; »Svarta dominon», musik af
Auber, 1845), Le prophète (1849; »Profeten», musik
af Meyerbeer, 1852) m. fl. S. skref äfven noveller
och romaner: Carlo Broschi (1840; öfvers. 1848),
Piquillo Alliaga (1847; öfvers. s. å.), Ponadillas,
Maurice (öfvers. 1849) m. fl. En fullständig upplaga
af hans samlade skrifter utgafs 1874. – År 1834 valdes
han till medlem af Franska akademien. Han dog i Paris
d. 20 Febr. 1861 efter att på sina literära arbeten
hafva samlat en mycket betydande förmögenhet.
Under loppet af fyratio år, särskildt under
1820-talet, då han stod på höjden af sin popularitet,
var S. i fråga om repertoaren den dominerande på de
flesta teatrar i Europa. Denna storartade framgång
berodde företrädesvis på hans utomordentliga förmåga
att »arrangera» ett teaterstycke, hans beundransvärda
konstfärdighet att skapa och lösa dramatiskt spännande
förvecklingar, jämte det fint tillspetsade i hans
dialog. Men i allmänhet ega hans stycken samma
fel, som karakterisera literära fabriksarbeten:
situationerna upprepas, karaktererna äro flyktigt
skisserade, stilen saknar originalitet. S. hade mera
förstånd än fantasi, utmärkte sig mera som tekniker
än som poet. Se Legouvé, »Eugène Scribe» (1874).
Scribonius, en romersk plebejslägt, hvars mest
framstående grenar buro namnen Curio och Libo. –
1. Cajus S. Curio, konsul år 76 f. Kr., d. 53 f. Kr.,
en häftig motståndare till Caesar, kämpade 75–73 med
framgång mot dardanerna i det nuvarande Serbien. Om
hans son Cajus S. Curio se Curio. – 2. Lucius S. Libo,
konsul 36 f. Kr., besegrade som anförare för Pompejus’
flotta Dolabella i inbördeskriget. Hans syster
Scribonia, förmäld med Octavianus år 40 f. Kr.,
blef redan efter ett år skild från sin gemål, sedan
hon blifvit moder till Julia.
Scriptores historiae augustae (Lat), gemensam
benämning på sex romerska historieskrifvare,
hvilka efterlemnat en nästan fullständig serie
lefnadsteckningar öfver de romerske kejsare,
som regerade från 117 till 284 e. Kr. Dessa
historieskrifvare voro Aelius Spartianus, Vulcatius
Gallicanus och Trebellius Pollio, hvilka skrefvo i
slutet af 3:dje och början af 4:de årh., samt Flavius
Vopiscus, Aelius Lampridius och Julius Capitolinus,
hvilkas arbeten härröra från den första tredjedelen
af 4:de årh. De af dem
författade biografierna, ehuru mycket bristfälliga
kompilationer, äro af ganska stor vigt för kännedomen
om den tid de skildra. De utgåfvos af Herm. Peter
(senast 1884).
Scriptum, plur. scripta, Lat. (af scribere,
skrifva), skrift, uppsats, bok.
Scriptura, Lat. (af scribere, skrifva), skrift. –
Scriptura sacra, den heliga skrift, bibeln.
Scriver, Christian, tysk protestantisk mystiker, född
d. 2 Jan. 1629 i Rendsburg, studerade vid Rostocks
universitet samt blef 1653 diakon i Stendal, 1667
kyrkoherde i Magdeburg och 1690 konsistorialråd och
öfverhofpredikant i Quedlinburg. Död derst. d. 5
April 1693. Gent emot det väsende, som på hans
tid rådde inom den lutherska kyrkan, uppträdde S. med
kraf på större innerlighet i det sant religiösa
lifvet och blef derigenom en föregångare till
pietismen. Mest känd har han blifvit som författare
af uppbyggelseskrifter. Hans Gottholds zufällige
andachten (1667; »Gottholds fyra hundrade tillfälliga
betraktelser», 1727, flere uppl.), en samling af
400 liknelser, äfvensom hans Gottholds siech- und
siegesbette (1671; »Gottholds sot- och segersång»
etc., 1733; ny uppl. 1861) och framförallt Der
seelenschatz (1675–92; flere olika sammandrag hafva
i åtskilliga uppl. utkommit på svenska) utgifvas
alltjämt i nya upplagor i alla protestantiska land. Se
E. B. Krieg: »Christian Scriver, ein lebensbild aus
dem 17:ten jahrhundert».
Scrophularia Tourn., bot. farmak., ett till
nat. fam. Personatae L., kl. Didynamia L., hörande
slägte af tämligen högväxta örter, med 4-kantig
stjelk, motsatta hela blad, 5-flikigt foder, 2-läppig
krona, 2-flikig öfverläpp, 3-flikig underläpp, kort,
nästan klotrund pip och en mångfröig kapselfrukt, som
öppnar sig med 2 skal. Vid stränder, å fuktiga eller
skuggiga ställen, förekommer i Sverige tämligen
allmänt S. nodosa, flenört, som har grönbruna
blommor sittande i knippen i den glänsande, glatta
stjelkens topp. Hela den vidrigt luktande örten,
särskildt den knöliga roten, användes förr (radix
et herba Scrophulariae foetidae) mot skrofler,
körtelsvullnader eller andra svulster. En annan
art, S. vernalis L., som blommar om våren, med gula
blommor och hårig stjelk, förekommer förvildad
ur gamla trädgårdar här och der i Sverige.
O. T. S.
Scrophularineae. Se Personatae.
Scrotum, Lat., anat., pung, taska; den hudpåse, som
hos mannen och andra hanliga däggdjur innehåller
sädeskörtlarna. G. v. D.
Scrubber [skrö’bber], Eng., en vid gasberedning använd apparat.
Se Gas, sp. 912.
Scrutin d’arrondissement [skrytä’ng
darrångdissöma’ng], Fr., arrondissementsval. Se
Listval.
Scrutin de liste [skrytä’ng dö li’st], Fr., listval. Se
Listval.
Scrutinium (Lat., af scrutari, utforska),
den undersökning angående kompetens, hvilken föregår
tillsättningen af ett ämbete, företrädesvis ett
andligt; den undersökning, som följer på afläggandet
af examensprestanda; omröstning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
