Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Scoresby ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andra afd. af Tales of my landlord: The heart of
Mid-Lothian, 1819 den tredje afd. af Tales: The bride
of Lammermoor, Legends of Montrose samt Ivanhoe, 1820
The monastery och The abbot, 1821 Kenilworth och The
pirate, 1822 The fortunes of Nigel, 1823 Peveril of
the peak, Quentin Durward och S:t Ronan’s well, 1824
Redgauntlet, 1825 Tales of the crusaders, innehållande
The betrothed och The talisman, 1826 Woodstock,
1827–28 Chronicles of the Canongate, 1829 Anne of
Geierstein samt slutligen 1831 fjerde afd. af Tales
of my landlord, innehållande Count Robert of Paris
och Castle dangerous. Samtliga dessa arbeten hafva
öfversatts till svenskan och utgått i nya upplagor;
senast utgafs en godtköpsupplaga 1887–88.
Till de flesta af sina romaner hemtade S. ämnena ur
Skotlands historia; för S. gällde det hufvudsakligen
att såsom patriotisk diktare hålla verldens intresse
vaket för detta land, sedan Macpherson och Burns
först hänledt uppmärksamhet på detsamma. Skådeplatsen
för händelserna i »Kenilworth», »Woodstock» och
»Nigel» är England. »Qventin Durward», hvari S. för
första gången beträdde främmande grund, ökade med
ens hans engelska och amerikanska ryktbarhet med
en lika stor i Frankrike, Tyskland och Italien. –
Hans historiska romaner, som framträdde samtidigt
med den nationella stolthetens uppflammande efter
fredsslutet med Frankrike och de förhoppningsrika
utsigterna för framtiden, utgöra icke, såsom de
ypperste diktares verk, som Göthes och Byrons,
produkter af olika utvecklingsstadier, ej häller af
djupt ingripande, personligt upplefvade händelser,
utan äro hufvudsakligen fullborda alster af en
outtömlig berättaretalang. Inom vitterheten beteckna
de i tvänne hänseenden ett betydande framsteg,
nämligen i uppfattningen af det rent historiska samt
i framställningen af det borgerliga lifvet. Genom
dem vardt S. den författare, som egentligen uppdagade
den »lokalfärg» i diktningen, hvilken blef grundvalen
för romantismens hela poesi i Frankrike och som från
början inspirerade Hugo, Mérimée och Gautier. Men
ej nog med att han sålunda genom sitt sinne för
det historiska blef en hel diktareskolas vägvisare,
han utöfvade äfven ett stort inflytande på det
nya århundradets historieskrifning. Stor är äfven
betydelsen af dessa romaner såsom skildringar
af de borgerliga samfundslagren, företrädda af
utpräglade och typiska representanter. Medan man
i förra århundradets romaner (t. ex. Fieldings)
tumlade om från en värdshusscen till en annan,
uppenbarar sig hos S. det borgerliga lifvet i all
sin troskyldiga bredd. Värdet häraf ökas ytterligare
af den realistiska energi, med hvilken sjelfva
individerna äro tecknade. Den engelska allmänhetens
stora uppskattande af en författares förmåga att
kunna skildra medels handgripliga och påtagliga
enskildheter, så att företeelserna teckna sig tydliga
för läsarens öga, kom S. såsom romanförfattare
uppmuntrande till mötes. Man tillgaf honom gerna
beskrifningarnas och samtalens betänkliga bredd,
enär man derigenom liksom vande sig till en tydlig
åskådning af det berättade, antingen nu denna bereddes
genom en addering af drag till drag eller genom det
ändlösa upprepandet af ett och samma karaktersdrag. Om
också hans berättarmetod numera verkar tröttande och
hans arbeten ingalunda äro på hvarje enskild punkt
konstnärligt utförda, så är S. dock en af de störste
karakterstecknare, som lefvat. En qvinnoskepnad
som Diana Vernon i »Rob Roy» eller en historisk
personlighet som Ludvig XI i »Quentin Durward» stå
på höjden af hvad romandiktningen uppnått.
Från och med »Waverley» gick den historiska romanen
såsom en ny, epokgörande diktart öfver verlden, kanske
framkallande flere efterbildningar än något annat
vitterhetsslag företer. Äfven utom Storbritannien
är den scottska skolan stor. Dess oftast nämnde
representant i Sverige är tvifvelsutan G. V. Gumaelius
i sin ofullbordade roman »Tord Bonde». För öfrigt har
ett betydande antal skriftställare, Per Sparre, C. von
Zeipel, Vilhelmina Stålberg, Topelius, G. Starbäck
m. fl., skänkt svenska literaturen mer eller mindre
lyckade afkomlingar af den diktart, Walter Scott
skapat. Med hänsyn till korthet och komposition
ställde S. vid utarbetandet af sina verk aldrig några
allvarliga fordringar på sig sjelf. Detta står i
samband med det hardt när fabriksmässiga sätt, hvarpå
han författade. Redan i året 1809 hade han trädt
i förbindelse med bokförläggarefirman Ballantyne,
som för honom tryckte och utgaf »Quarterly review»;
såsom romanförfattare ingick han sedan formligt
kompanjonskap med sin boktryckare och förläggare. Han
skref nu med fabelaktig snabbhet. »Guy Mannering»
blef författad och samtidigt tryckt under loppet af
25 dagar, och snart förmådde han lemna i medeltal
ifrån sig 12 band om året. Afsättningen svarade emot
den oerhörda produktionen: ensamt under året 1822
trycktes af hans förläggare 145,000 band gamla och nya
romaner af honom. Arvodena växte med afsättningen:
till 1826 var hans inkomst som författare intet år
mindre än 200,000 kr. Dessa penningar använde han till
utvidgning och försköning af sitt gods Abbotsford, som
han redan 1811 inköpt. Så praktfull var inredningen
af detta gotiska slott, att man kallade det »en roman
i sten». Der mottog S. med furstligt värdskap de
stora skaror af gäster, som oupphörligt strömmade
ut och in genom hans dörrar; der höllos dryckeslag,
vid hvilka gamla ballader afsjöngos, och jagter
företogos i medeltidens stil.
1826 inträffade krisen i hans lif; genom den cession
hans bolagsmän, firman Ballantyne, då gjorde såg han
sig på en gång belastad med en skuldsumma af 130,000
pd st. S. bar sin motgång som en man: han beslöt
att göra det förtviflade försöket – att allenast med
sia penna återgälda den ansenliga skulden, och han
lyckades så, att inom ett år efter hans död blef en
hvar af hans fordringsegare betald. Det är derför icke
underligt, att det literära värdet af hans arbeten
efter denna kris var i ständigt aftagande. Sålunda
utgaf han 1827
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
