Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schönbrunn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rykte. – 1. Publius S. sökte såsom konsul 218
f. Kr. förgäfves hindra Hannibals tåg öfver Alperna
och förlorade i det cisalpinska Gallien mot Kartagos
store fältherre två fältslag vid Ticinus (nu Ticino)
och Trebia, hvarefter hela Italien låg öppet för
Hannibal. Men i förening med sin broder – 2.
Gnaeus (Cnejus) S. upprättade han sin vapenära genom
lysande krigsbragder i det kartagiska Spanien, der
emellertid båda år 212 f. Kr. funno sin bane. Båda
fördunklades dock af den förres son – 3. Publius
Cornelius S. Africanus (f. 235 f. Kr.), som genom
sin lysande tapperhet och sin öfverlägsna begåfning
ingaf vänner och motståndare en rent af vidskeplig
beundran. Året efter faderns död vardt han vid
24 år prokonsul och bekläddes med öfverbefälet i
Spanien. Genom en djerf öfverrumpling intog han
det kartagiska Spaniens hufvudstad, Carthago Nova
(nuv. Cartagena), och på fyra år gjorde han sig till
herre öfver hela det stora rike, som Barkas’ hjelteätt
med de största offer grundat på den spanska halfön. De
spanska stammarna intog han genom sin bland de hårde
romarna osedvanliga mildhet till den grad att de ville
hylla honom såsom Hispaniens konung, hvartill han
gaf det stolta, äkta romerska svaret att han skattade
det högre att vara romerska republikens ämbetsman än
bära konunganamn. Med Kartagos numidiska lydfurstar
förstod han skickligt att inleda förbindelser, men
Hannibals broder Hasdrubals aftåg till undsättning
åt den i Italien kämpande hjelten mäktade han
icke hindra. Efter Spaniens eröfring satte han
sig till mål att öfverflytta kriget till Afrika,
och år 204 bragte han det derhän, att han med sin
här kunde öfvergå dit. Hans segrar tvungo snart
Kartago att återkalla Hannibal från Italien. För
denne gällde det ej längre att kufva en öfvermodig
fiende, utan att med uppbjudande af sina yttersta
krafter försvara den hotade fädernestaden. Ändtligen
möttes Roms unge lysande hjelte och Kartagos
store, mångpröfvade fältherre; ett förberedande
personligt sammanträffande mellan dem ledde ej till
något resultat. Roms fredsvilkor voro för hårda, och
vapnen måste afgöra saken. Vid Zama (202 f. Kr.) gick
Hannibals stjerna för alltid ned. En förödmjukande
fred gjorde slut på Kartagos storhet, ehuru dess
tillvaro som stat ännu räddades, tack vare Scipios
högsinthet. Dermed hade den afgörande vändningen
inträdt i den stora verldshistoriska kamp, der arier
och semiter för första gången brottades på lif och
död om herraväldet öfver vesterlanden. S. firade sin
seger med en lysande triumf. Under de följande åren
beklädde han i rask följd efter hvarandra republikens
högsta värdigheter. I det krig, som den outtröttlige
Hannibal förmått konung Antiochus af Syrien att börja
mot Rom, var det till namnet – 4. Lucius Cornelius
S., med tillnamnet Asiaticus, en broder till Publius,
men till gagnet denne sjelf, som förde befälet och
tillfogade Antiochus det afgörande nederlaget vid
Magnesia (190 f. Kr.). För bägge
bröderna skulle dock denna seger leda till obehagliga
följder. Publius uppträdde med en mer än kunglig ståt
och med en stolthet, som illa stämde öfverens med
det republikanska lynnet. Genom sin tillgifvenhet
för den helleniska bildningen kom han i delo med
det gammalromerska partiet och dess ledare Cato den
äldre, och en uteblifven redovisning för en del af
det asiatiska bytet ådrog bröderna en anklagelse för
försnillning. Lucius blef med rätt eller orätt dömd
till böter; Publius undgick väl denna skymf genom
sin lysande vältalighet och sin stora popularitet,
men synes aldrig rätt kunnat frigöra sig från den
sårande misstanken. Han drog sig tillbaka till sina
gods och afled der år 183 vid några och femtio års
ålderr samma år som hans store fiende Hannibal. Hans
två söner voro föga framstående, men hans dotter –
5. Cornelia, Gracchernas moder, har alltid
framstått som typen för en ädel romersk matrona.
Från Publius’ farbroder, den förut nämnde Gnaeus,
härstammade ättegrenen Nasica, som ännu i mer
än ett århundrade skulle göra sig mer eller mindre
bemärkt i Roms politiska lif. Bland dess medlemmar
märkas: – 6. Publius Cornelius S. Nasica, Gnaeus’
son, hvilken, som konsul 191 f. Kr. segerrikt
kämpade mot bojerna i cisalpinska Gallien, och –
7. Publius Cornelius S. Nasica, med tillnamnet
Serapio, den förres sonson, konsul 138 f. Kr., en
ifrig optimat och upphofsman till mordet på Tiberius
Gracchus (133 f. Kr.). En adopterad medlem af ätten
– 8. Publius Cornelius S. Aemilianus, köttslig
son af Aemilius Paullus, Macedoniens besegrare,
värdet förunnadt att å nyo sprida glans öfver
ätten och med dess namn för andra gången förena
tillnamnet Africanus. Efter att med ära hafva,
kämpat i Macedonien och Spanien tog han del i det
tredje puniska kriget och fick snart öfverbefälet
mot Kartago, som det blef hans uppgift att efter ett
förtvifladt motstånd bringa till fullständig undergång
(146 f. Kr.). I sin ungdom hade han genom umgänge
med häfdatecknaren Polybios och andra i Rom sig
uppehållande greker insupit den humanare helleniska
andan och skulle gerna hafva skonat det besegrade
Kartago, om ej hans landsmäns afundsjuka ovilkorligen
fordrat dess utplånande från jorden. En annan seger,
som kostade honom nästan lika stor möda, skänkte
honom dock mindre ära. Det var eröfringen af den lilla
spanska staden Numantia (133 f. Kr.), som harmen öfver
romarnas öfvergrepp drifvit till en resning, hvilken
fullföljdes med vanlig spansk hårdnackenhet. Hans
uppträdande på aristokratiens sida i de af Graccherna
inledda agrariska striderna, i hvilka han dock snarast
synes velat intaga den medlande partens otacksamma
ställning, ådrog honom massornas ovilja; och då han en
morgon plötsligt fanns död i sin säng (129 f. Kr.),
uttalades af många en aldrig bestyrkt och aldrig
vederlagd misstanke att han icke dött en naturlig död.
E. Sn.
Scirocco, meteor. Se Sirocko.
Scirpus, bot. Se Säf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
