Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schweiz ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
partier stodo i oförsonlig söndring mot hvarandra, det
liberala, uppfyldt af tron på franska revolutionens
idéer, och det klerikala, som med jesuiterna i
spetsen med icke mindre hängifvenhet försvarade
den katolska kyrkans intresse. Stridens föremål
voro de vanliga, der dessa två kämpa om makten,
båda ville sätta sig i besittning af kantonal- och
förbundsstyrelserna, men framförallt af skolorna, för
hvilkas höjande de liberale i synnerhet sträfvade,
under det de samtidigt ifrade för jesuiternas
utdrifning, klostrens upphäfvande och klostergodsens
indragning. Till skydd för de katolska intressena
sammanslöto sig de fyra s. k. urkantonerna
med Freiburg, Solothurn och Valais till det
s. k. Sonderbund; och då under 1840-talet de liberale
efter hand vunno för sin sak den ena efter den andra
af de större och mera inflytelserika kantonerna, blef
spänningen till slut så stor, att »das Sonderbund»
grep till vapen för kyrkans sak. Efter ett kort
inbördes krig, det s. k. Sonderbundskriget, blef
detta förbund på hösten 1847 fullständigt besegradt
och bragt till undergifvenhet af den liberala
förbundshären under general Dufour. Dermed var också
marken förberedd för de rörelser, som framkallades
af 1848 års revolution. De liberales seger var
redan på förhand vunnen, och det behöfdes ej några
blodiga revolutionära rörelser för att genomföra
deras syften. På laglig väg reformerades förbundets
författning i frisinnad anda; i stället för den gamla,
af sändebud från kantonerna bestående »tagsatzung»,
som mest påminde om den tyska förbundsdagen med
dess vanmakt och dess småstatskif, trädde nu en
»förbundsförsamling», närmast bildad efter mönstret af
kongressen i Nord-Amerikas förenta stater. Derifrån
lånades grundidén att dela församlingen i två
kamrar, den ena, nationalrådet, vald kretsvis efter
kantonernas folkmängd, och den andra, ständerrådet,
med två medlemmar från hvarje sjelfständig kanton,
vare sig stor eller liten. Den verkställande
makten deremot uppdrogs icke åt en president, utan
åt ett hvart 3:dje år ombytt »förbundsråd» af sju
ledamöter. I det hela var den nya författningen ett
steg mot större centralisation, som förbytte det
gamla lösligt hopfogade statsförbundet i en fastare
sammansluten förbundsstat, med fullkomligt bevarande
af kantonernas sjelfstyrelse i inre angelägenheter.
Den nya författningen var framförallt en nagel i
ögat på de klerikale, som fasthöllo vid kantonernas
obegränsade suveränitet, för att åtminstone få fritt
spelrum i de kantoner, der de hade överhanden, och
ej störas i sin verksamhet af en förbundsstyrelse,
den de hade föga eller ingen utsigt att få i
sina händer. Dess goda verkningar visade sig
emellertid snart, i det den gjorde det möjligt
för S. att uppträda med större fasthet gent emot
utlandet. Dertill medverkade äfven det nu genomförda
fullständiga ordnandet af förbundets härväsende på
den allmänna folkbeväpningens grund. Med fosterländsk
ifver förstod det lilla landet att skydda sig mot
hvarje intrång på dess sjelfständighet, till hvars
värn det var redo att, när hälst det
kräfdes, gripa till vapen. Stridigheterna med Preussen
under åren 1856 och 1857 rörande besittningen af
Neufchâtel blefvo emellertid på fredlig väg bilagda
till S:s förmån. Då det italienska kriget 1859 utbröt,
vidtog förbundet en vigtig åtgärd, i ty att det
afskaffade schweizarnas gamla häfdvunna sed att tjena
i främmande härar. På många ställen hade schweiziska
legotrupper under de revolutionära rörelserna allt
ifrån 1789 gjort sig bittert hatade till följd af
det trogna bistånd de gjort sina soldherrar att
i blod qväfva frihetsrörelser, för hvilka de voro
fullkomligt främmande och ointresserade. Etter krigets
slut gjorde S. anspråk på att återfå Val Tellina och
med sig införlifva det för neutralt förklarade norra
Savojen, då dess egen neutralitet hotades genom
Frankrikes annektering af Savojen och framträngande
till Genève-sjön. Dessa anspråk lemnades dock utan
afseende; frågan om norra Savojens neutralitet är
ännu öppen och kan under vissa förhållanden leda till
ömtåliga förvecklingar. Ett spändt förhållande till
det franska kejsaredömet fortfor till följd häraf
under flere år. Den italienska enhetsrörelsen blef
ej utan inverkan i kantonen Ticino, som visserligen
efter 1859 skildes från sitt kyrkliga beroende af
ärkestiftet Milano, men der i stället röster började
höja sig för en förening med det nya Italien. Dessa
röster hafva emellertid tystnat, sedan det visat
sig, att det unga konungariket är så nedtyngdt af
skattebördor, att en förening dermed skulle lända till
afgjord ekonomisk nackdel för kantonen. I det hela har
S. på ett förunderligt lyckligt sätt löst uppgiften
att styra ett land med skilda nationaliteter, hvilken
annars varit hardt när olöslig. De tre folk, som dela
dess mark mellan sig, lefva i bästa sämja och endrägt
tillsammans, räkna sig i främsta rummet för schweizare
och känna ingen lust att gå upp i grannstaterna.
Äfven under 1870–71 års krig förstod S. att bevara
sin neutralitet och skydda sin gräns för kränkning
af de i dess närhet kämpande härmassorna. Det
stora folkuppbåd, som i och för den skull var
nödigt, lade dock i dagen behofvet af större
enhet i förbundets härordning. En ny ändring af
förbundsförfattningen lemnade 1874 större makt öfver
hären i förbundsstyrelsens händer och införde dessutom
den vigtiga nyheten att mera betydande förslag
till ändringar i förbundets lagstiftning skulle
efter sitt antagande af förbundsmyndigheterna
ställas under allmän folkomröstning eller
s. k. »referendum». Förslaget härom hade utgått
från radikalt håll; men referendum har emellertid
öfverraskat med att snarare verka i konservativ anda,
i det en del rent demokratiska lagförslag sålunda
blifvit förkastade. I det hela har S. under långliga
tider haft att glädja sig åt en mera lugn och ostörd
utveckling än de flesta andra land i Europa. De
kyrkliga stridigheterna blossade åter upp efter
den påfliga ofelbarhetsförklaringen 1870 och voro i
synnerhet häftiga i Genève, der en radikal demokrati
under sin framstående ledare James Fazy länge haft
makten, men der nu den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
