Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schulze ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
såsom en sjelfmotsägelse från deras ståndpunkt,
enär man efter deras egen lära ej får använda våra
kategorier orsak, realitet o. s. v. utanför fenomenets
verld. Ett framstående arbete af honom är ock hans
Kritik der theoretischen philosophie (1801), som ännu
eger stort värde. I sina senare skrifter, hvilka i
det hela äro mindre betydande, närmade S. sig till
Jacobi och Fries.
Schulze, Ernst Konrad Friedrich, tysk skald,
född 1789 i Celle, ådrog sig redan som ung student i
Göttingen stor uppmärksamhet genom dikter i Wielands
stil. Hans kärlek till Caecilie Tychsen förde honom
öfver till de romantiska diktslagen, men han blef
aldrig nyromantiker i egentlig mening. Efter sin
älskades död gifte han sig med hennes syster. 1812
blef åan docent i klassiska språk. 1813–14 deltog
han som frivillig i kriget, ehuru han länge
burit på en tärande sjukdom. Han dog 1817. Bland
hans dikter märkas Cäcilie (i 20 sånger) och den
formfulländade Die bezauberte rose (många uppl.). Hans
samlade arbeten utgåfvos af Bouterwek (1818–20) och
H. Marggraff (1855), som bägge författade biografier
öfver honom.
Schulze. 1. Friedrich Gottlob S., tysk nationalekonom,
född 1795 i Gävernitz vid Meissen, blef 1821
professor i Jena och grundade derstädes 1826 ett
landtbruksinstitut, som blef af stor betydelse för
det tyska landtbrukets utveckling. 1832 kallades
han till Greifswald, i hvars närhet, i Eldena, han
lade grunden till ett liknande institut, men 1839
återvände han till Jena och dog der 1860. S. hade
förtjensten af att gifva landtbruksvetenskapen
en nationalekonomisk grund. Han utgaf åtskilliga
skrifter. – 2. Hermann Johann Friedrich S., tysk
rättslärd, den föregåendes son, född 1824 i Jena,
blef 1850 e. o. professor derstädes samt 1857
ord. professor i Breslau och 1878 i Heidelberg. 1869
utnämndes han till lifstidsmedlem af preussiska
herrehuset äfvensom till kronsyndikus. Död 1888. På
statsrättslärans område utgaf S. sina vigtigaste
arbeten: Einleitung in das deutsche staatsrecht
(1867), Das preussische staatsrecht auf grundlage
des deutschen staatsrechts dargestellt (2 bd,
1870–77, 2:dra uppl. 1888), Lehrbuch des deutschen
staatsrechts (2 bd, 1881–86) m. fl.
Schulze, Franz Eilhard, tysk zoolog, född
1840 i Eldena, blef 1865 professor i Rostock och
1873 i Graz samt kallades derifrån 1884 till
professor i Berlin. S. är framstående akademisk
lärare och bekant särskildt genom sina utmärkta
undersökningar öfver svampdjuren (publicerade i
»Zeitschrift für wissenschaftliche zoologie»
m. fl. st.). L-e.
Schulze-Delitzsch, Hermann, tysk nationalekonom,
föddes d. 29 Aug. 1808 i Delitzsch. Han erhöll sin
elementarbildning i Leipzig, studerade sedan juridik
vid dervarande högskola och tog sin akademiska examen
i Halle. Efter att i åtta år hafva varit auskultant
vid öfverdomstolen i Naumburg blef han 1838 assessor
vid kammarrätten i Berlin, men återvände redan
1841 såsom patrimonialdomare till sin fädernestad.
I denna befattning förvärfvade han stor
kännedom om handtverksklassens ställning och
behof, och när han 1848 valts till representant i
nationalförsamlingen i Berlin, blef han derför insatt
till ordförande i det utskott, som hade att undersöka
de arbetande klassernas tryckta belägenhet. Resultatet
af undersökningen stadfäste honom i en uppfattning,
som han redan förut i mindre omfång sökt tillämpa,
nämligen att de mindre handtverkeriernas höjande
borde åstadkommas genom bildande af kapital på
sammanslutningens väg. Efter en kortare tids
tjenstgöring i Wreschen, sedan hans domaresyssla
indragits, återvände han till Delitzsch och egnade
sig hufvudsakligen åt att förverkliga tanken på
de arbetande klassernas höjande på sjelfhjelpens
grundval. På hans initiativ uppstodo snart såväl
der som annanstädes föreningar för billigare inköp
af råämnen och halffabrikat, lifsförnödenheter och
njutningsmedel, till slut äfven s. k. folkbanker,
hvilkas kredit alltmer steg. 1859 upprättade S. en
centralbyrå för alla dessa föreningar och öfvertog
sjelf ledningen deraf. S. å. började han åter
deltaga i det politiska lifvet, genom att medverka vid
stiftandet af nationalföreningen. 1861 valdes han till
medlem af preussiska underhuset, och 1866 erhöll han
plats i nordtyska riksdagen samt blef i bägge dessa
församlingar en af framstegspartiets ledare. Med kraft
motarbetade han 1863 och 1864 Lassalles propaganda för
statsunderstöd åt produktionsföreningar. Ett kapital
af omkr. 150,000 mark, som vänner och meningsfränder
insamlat till honom såsom ett erkännande af
hans allmännyttiga verksamhet, anslog han till
en stiftelse-fond, Schulze-Delitzsch-stiftelsen i
Gotha, hvars räntor skola utdelas som belöningar åt
män, hvilka genom arbete gjort sig förtjenta om det
offentliga. Äfven genom populära skrifter sökte han
verka för de mindre bemedlade klassernas höjande genom
egen hjelp. S. dog i Potsdam d. 29 April 1883. Bland
hans skrifter märkas: Associationsbuch (1862),
Die arbeitenden klassen und das associationswesen
(2:dra uppl. 1863), Die vorschuss- und kreditvereine
als volksbanken (5:te uppl. 1876), Kapitel zu
einem deutschen arbeiterkatechismus (1863), Die
entwickelung des genossenschaftswesens (1870)
m. fl. Biogr. af Bernstein( 1879).
1. Schulzenheim, David Schulz von
(före adlandet Schultz), läkare,
nationalekonom, född d. 27 Mars 1732 i Stora Tuna
i Dalarna, blef 1747 student i Upsala och 1754
medicine doktor. Straxt derefter företog han med
statsunderstöd en resa till England, för att studera
den i Sverige dittills oförsökta koppympningen,
och efter hemkomsten utgaf han 1756 en grundlig
Berättelse om koppors ympande, hvilken öfversattes
på tyska och engelska. Sistnämnda år kallad till
ledamot i Collegium medicum, förordnades han 1759
till läkare vid frimurarebarnhuset, utnämndes 1761
till professor och direktör i barnförlossningskonsten
samt 1765 till förste medicus och intendent vid det
nyinrättade koppympningshuset. Redan 1760 hade han
kallats till ledamot af Vetenskapsakademien. 1770
blef han med adelskap belönad derför att han ympat
kopporna på de kungliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
