Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schneidewin ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och konstnärlig säkerhet, ofta med användande af
renaissancens former. Af kyrkliga arbeten, som
han utfört, må nämnas: Bernadotteska grafkoret
(1858–60), Ulriksdals kapell (1865), Wånga kyrka
(1866), Östermalmskyrkans kupol (1866–68), Gerdhems
kyrka (1879) samt, framförallt, Synagogan i Stockholm
(1867–70), med en rik och konstnärligt intressant
inre utsmyckning. Bland läroverkshus uppgjorde
han ritningar till det i Visby (1855–59), tekniska
högskolan (1863), det i Upsala (1867–69) m. fl. Andra
byggnader af hans hand äro Vasamonumentet i Utmeland
(1859), Warodellska och Barclayska husen i
Stockholm, ombyggnaden af slotten Sörby och Vik
m. m. Såsom arkitekt vid Drottningholm (1847–57)
och vid Vetenskapsakademien (1848–60) samt intendent
vid slottsbyggnaden i Stockholm (1850–73) var han
verksam särdeles för om- och nyinredningar. Vid
Nationalmuseum var han arbetschef 1864–65. Äfven
i öfverintendentsämbetet, der han sedan 1864 var
intendent och flere gånger t. f. chef, verkade
han ganska mycket, ehuru ibland kanske för litet
ingripande, der något stred mot hans öfvertygelse. Den
betydande samling af arkitektoniska studier (öfver
1,200 n:r), som S. efterlemnat, inlöstes 1882 för
statens räkning och förvaras i Nationalmuseum.
Men om arkitektens värf af S. omfattades med den
kärlek, som fyllandet af en pligt ingifver, var
det målarens, som egde hans hjertas varmaste
hängifvenhet. Efter sin studieresa kunde han allt
oftare egna sig åt teckningen och aqvarellen,
såsom ett nöje och en vederqvickelse från de
allvarliga sysselsättningarna. Detta, att hans
måleri, trots hans rika begåfning, hans friskt
qvällande fantasi, hans utmärkta kunskaper på
dithörande områden, dock aldrig egentligen blef
något annat än dilettantens älsklingsnöje eller en
lätt improviserad lek, är kanske en af de största
förluster, som den svenska konsten lidit i 19:de
årh. En öfverblick af hans ovanligt mångsidiga
alstring skänkte den utställning af hans ritningar
och akvareller, som konstakademien 1882 ordnade. Den
omfattade byggnadsstudier, arkitektoniska motiv med
figurstaffage, ofta af sjelfständig betydelse,
serier af bildkompositioner till några hans
egna dikter, utkast till teaterdekorationer,
byggnadsdetaljer och byggnader, dels i aqvarell,
dels i penn- och kolteckningar, äfvensom ett och
annat i oljefärg. Bland hans yppersta arbeten må
ihågkommas bildserierna Fjolners saga (1867, två
upplagor, den ena i originalritningarnas storlek;
dessa tillhöra Nationalmuseum) och Den blödande rosen
(1881, aqvareller; med musik af författaren) samt
Sagor (s. å.) och Pennteckningar (1882), samtliga
till text af honom sjelf. Bland de outgifna serierna
äro aqvarellerna till Böghs »Sanningens pilgrimsfärd»
kanske de, i hvilka hans uppfinningsgåfva och oerhördt
utvecklade sinne för karakteristiska arkitekturformer
fått sitt mest slående uttryck. »Men på samma gång
dessa ypperliga verk visa höjden af S:s förmåga, gifva
de oss också en inblick i dess begränsning. Utöfver
det typiska, det för ett visst
tidehvarf eller en viss lokalitet betecknande i yttre
hänseende, når ej hans konst, och ej ens dit hinner
han alltid. Individen, personligheten, det själsliga
lifvet i dess finare skiftningar förmår han ej
skildra, när han någon gång haft en afsigt ditåt.»
Också till dikten sträckte denna mångfrestande ande
sina utflykter, men äfven der gällde det för honom ett
tidsfördrif, en sysselsättning på lediga stunder, en
formöfning snarare än en afsigtslös, af inre kallelse
buren alstring. Oaktadt sin öppet erkända dilettantism
på detta område, nådde S. en synnerligen smidig
versbehandling, särskildt af ottave rime, en färgrik
och fantasipräglad framställning och en humoristisk
fläkt, som låter oss ana, hvilka betydande anlag han
egde. Också väckte hans Luisella, en qvinnomodells
öden (1867), påverkad af Byron, och Noveller (1868),
båda utgifna under psevdonymen »Acharius», betydande
uppmärksamhet. Mer i romantiska skolans stil äro
hans ballader samt prosaberättelserna Casa Polidoro
och Sune Hårdssons äfventyr. En konsthistorisk
afhandling, Ornamentikens formlära, föreligger endast
i fragment, men är särdeles vigtig för bedömande af
hans ståndpunkt såsom arkitekt. Mycket angenäma,
öppenhjertiga och af varm konstkärlek genomandade
äro hans bref, som ofta illustrerades af humoristiska
teckningar. Ett urval af hans literära arbeten utgafs
1881–82 i 3 delar af J. Böttiger. S. efterlemnade
jämväl musik till några bland sina egna dikter. Af de
flerahanda utmärkelser, som kommo honom till del,
satte han sjelf högsta värdet på sin utnämning till
hedersdoktor vid Upsala högskolas jubelfest 1877 och
på kallelsen till korresponderande ledamot af Franska
institutet. Han var för öfrigt medlem af bl. a. Vitt.,
hist. och ant. akad. samt af danska konstakademien,
Académie des beaux-arts och Royal institute of british
architects. S. afled plötsligt i Stockholm d. 9 Maj
1881, efterlemnande minnet af en rastlöst verksam,
ovanligt rikt begåfvad och för det sköna varmt hänförd
personlighet.
Schoiaris (Lat., af schola, skola), skolgosse.
Scholiast. Se Scholion.
Scholion (ett först hos Cicero förekommande
deminutivum af det grekiska schole), egentligen liten
föreläsning eller utläggning, nyttjas företrädesvis
om de förklarande anmärkningar, hvilka till stort
antal finnas skrifna i margen af de från medeltiden
härrörande handskrifter, i hvilka de fornklassiske
författarnas arbeten kommit till vår tid. Dessa
scholiers författare kallas scholiaster. Beträffande
den grekiska literaturen, äro scholiasterna mestadels
obekanta, men deras anmärkningar innehålla många
utdrag ur utförliga kommentarier af namngifna forntida
(hufvudsakligen alexandrinska) författare och meddela
sålunda värdefulla bidrag till förklaringen af de
klassiske författarnas texter. Epokgörande för den
homeriska textkritiken blefvo de af Villoison år
1788 i Venezia upptäckta scholierna till Iliaden,
hvilka meddela oskattbara upplysningar om de af de
alexandrinske lärde (Aristarchos och hans skola)
verkställda bearbetningarna af den homeriska
texten. Äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
