Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schelling ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till professor i Würzburg, 1806 till
generalsekreterare vid de bildande konsternas
akademi i München, 1827 till professor vid det
nyupprättade universitetet derstädes, med geheime
hofråds titel, och sedermera till generalsekreterare i
vetenskapsakademien. 1841 kallades han till Berlin,
för att som medlem af dess vetenskapsakademi hålla
föreläsningar derstädes. Han dog i Ragaz d. 20
Aug. 1854. S. var första gången gift med Karoline
Michaelis, A. W. Schlegels frånskilda maka. Hans
förnämsta skrifter äro: über die möglichkeit einer
form der philosophie überhaupt (1794), Ideen zu
einer philosophie der natur (2:dra uppl. 1803), Von
der weltseele (3:dje uppl. 1809), Erster entwurf
eines systems der naturphilosophie (1799), med
Einleitung (s. å.), System des transscendentalen
idealismus (1800), Bruno, oder über das göttliche
und naturliche princip der dinge (1802), Über das
verhältnis der bildenden künste zur natur (1808),
Untersuchungen über das wesen der menschlichen
freiheit (1809) och Vorlesungen über die methode
des akademischen studiums (1803, 2:dra uppl. 1813;
öfv. 1812). Hans Werke utgåfvos i 14 bd 1856–61. Som
filosof utgick S. från Fichte d. ä. Hans förnämsta
betydelse inom filosofiens historia ligger
deruti att han, med fasthållande af de för den
efter-kantiska filosofen utmärkande synpunkterna,
gjorde organismens begrepp till ett filosofiskt
grundbegrepp, genom att visa, det all verklighet
måste vara lefvande och att särskildt det absoluta
är ett lefvande helt. I motsats till Fichte, som
lärde, att naturen, ehuru producerad af anden,
är denna helt och hållet motsatt (ett icke-jag),
sökte han en ursprunglig väsensenhet emellan ande
och natur. En analys af naturen lärde honom, att
naturen är lefvande och organisk, ehuru lifvet der
framträder i högre och lägre former. Detta organiska
betraktelsesätt tillämpade han på anden och fann
deri en gemensam väsentlig bestämning hos båda,
hvilken var af den betydelsen att den innebär verklig
(organisk) enhet dem emellan. »Naturen är anden
i potentiel form, anden den till full aktualitet
utvecklade naturen.» När han sedan upptog frågan om
sjelfva det absoluta till vetenskaplig undersökning,
fattade han detta såsom sjelfva identiteten emellan
ande och natur (i viss mån med anslutning till
Spinoza). Då emellertid det organiska betraktelsesätt
S. äfven här gjorde gällande till sin art väsentligen
bestämdes af hänsyn till de bestämningar han funnit
vara för naturorganismen väsentliga, och då denna
organism städse visade sig vara en enhet af motsatta,
så öfverflyttade S. ett lika betraktelsesätt på
det absoluta sjelf och fattade det som en enhet af
motsatta, hvilken genom dessa motsatser utvecklas
till full verklighet eller realiserar sitt lif. Den
allmännaste formen af dessa motsatser vore den emellan
ande och natur. Uppgiften är att visa huru som man
från den ena leden af dessa motsatser städse föres
öfver till den andra – huru natur finnes hos anden,
ande i naturen. Då emellertid detta sätt att gå till
väga medförde för förståndet egendomliga svårigheter,
antog S., att
en särskild, endast hos begåfvade andar förefintlig
förmåga af s. k. »intellektuel åskådning» vore
organ för den sanna uppfattningen af filosofiens
problem. Närmast är denna åskådning att förlikna
vid konstnärens geni. Konstens uppgift är just att
framställa den ursprungliga enheten emellan ande
och natur eller idé och bild. Gud är ock derför
den störste konstnären, hans skapelse verlden är
det största konstverket, och allt hvad konstnären i
inspirationens ögonblick gör, det gör han som ett
osjelfständigt organ för verldsanden. Detta estetiska
betraktelsesätt af verlden är enligt S. det högsta,
ty det kommer det gudomliga närmare än vare sig
teorien eller praktiken, för hvilka alltid en rest
af oförsonad motsats qvarstår mellan natur och ande.
Som man finner, stannade S. under denna tid vid
ett panteistiskt resultat. Det absoluta blir en
sida hos den relativa verkligheten, och de ändliga
väsendenas sjelfständighet och frihet förnekas ock
på vanligt panteistiskt sätt (se Panteism). Detta
tillfredsställde dock ej i längden hans genialiska,
städse forskande ande. Hans senare filosofi blir
ock derför städse upprepade försök att från nya
utgångspunkter öfvervinna eller åtminstone mildra
panteismen, utan att derför uppgifva sin filosofis
allmännaste grundtankar. Vid detta arbete brukade
han söka sina utgångspunkter i äldre filosofer,
hos hvilka han fann eller trodde sig finna de
intressen tillgodosedda, för hvilka äfven han
ville göra sig till målsman. Särskildt anslöt han
sig till neo-platonikerna och Böhme. Såsom hans
förebilder varit, så blef äfven hans lära under
denna tid, om möjligt, än mer afgjordt mystisk
än förut. Det visade sig, att utan fullständig
revision af de förutsättningar, från hvilka han
utgått, voro de uppgifter han företagit sig för
förståndet olösliga. Märkvärdig från denna tid är
hans lära att ändligheten, särskildt friheten,
skall förklaras ur ett ursprungligt, från det
absoluta gjordt affall, som föregått tiden och
gifvit upphof åt tidsutvecklingen. – Under sin
sista tid sysselsatte S. sig med utarbetande af den
s. k. »positiva filosofien», hvars grundtanke var,
att den egentliga filosofien eger endast en formel
betydelse och måste fyllas genom ett innehåll, hemtadt
från uppenbarelse och historia. Detta arbete kom dock
ej till fullständig afslutning.
S:s hela verksamhet visar oss en genialisk
personlighet, som fattats af stora uppgifter, men
ej kunnat komma till den klarhet deras lösning
fordrade. Huru fragmentarisk och för nutidens
fordringar otillfredsställande hans lära än är,
har den dock på den moderna bildningen utöfvat ett
oerhördt inflytande. Skälen dertill lågo i tidens
behof af ett både djupare och rikare betraktelsesätt
af natur och menniskolif än de, som utmärkte såväl
upplysningstidenvarfvet som den kantisk-fichteska
filosofien. Trött vid särskildt den förras nyktra
förståndighet, kände sig tiden dragen icke minst till
det mystisk-estetiska i S:s lära. En af honom mäktigt
påverkad tidsriktning är den s. k. nyromantiken,
hvars estetiska naturdyrkan och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
