Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Scheffer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
närmare förbindelser med franska regeringen och
öfvertalade honom i Dec. 1768 att inlemna sin
tronafsägelse för att af rådet framtvinga en
riksdagskallelse. Vid riksdagen 1769 återinkallades
han i rådet, men vägrade mottaga kallelsen. På
förslag af Choiseul åtföljde han kronprinsen på
dennes utländska resa 1770–71; genom sin bekantskap
med franska hofvet och sällskapsverlden samt
genom de förbindelser han underhållit med franska
sändebuden i Stockholm var han framför andra i
stånd att tjena den unge fursten vid de grannlaga
underhandlingar, som förestodo. Straxt före 1771
års riksdag föreslog S. att genom öfverenskommelse
under konungens medling söka bilägga striden mellan
hattar och mössor. Liksom sin broder Ulrik gillade han
franska hofvets beslut att upphöra med mutsystemet vid
riksdagen från den 1 Jan. 1772. Invigd i Gustaf III:s
planer och förhoppningar, uppgjorde han förslag till
regementsförändring 1772 och utarbetade under sommaren
i samråd med konungen den nya regeringsformen, ehuru
han först var af den åsigten att konungen utan omsvep,
åtminstone för någon tid, skulle taga enväldet. Vid
revolutionen var han på sitt gods Tyresö. Ehuru
S. numera icke hade plats i rådkammaren, egde han
dock större inflytande än de fleste rådsherrar samt
tog verksamt del i de ekonomiska och finansiella
reformer, som utmärkte de första åren af Gustaf
III:s regering. Den allmänna meningen såväl utom
som inom landet bearbetade han genom tal och
tidningsartiklar. Han författade ock det första
reglementet för riksstyrelsens ordnande, som fördelade
ärendena mellan de båda rådsdivisionerna. Att han
och brodern Ulrik uppmuntrat konungens böjelse för
allenastyrelse, för att derigenom sjelfva få herska,
kan icke bevisas, men på deras tillskyndan drog
konungen de vigtigaste ärendena från rådet till
konseljerna och vande sig derigenom att styra ensam
eller med några få förtrogna. Bröderna S. styrkte
ock konungen, efter oenigheten med enkedrottningen,
i hans obenägenhet att låta henne få qvarstanna i
Sverige. Vid Gustafs förmälning 1766 hade S. upphöjts
i grefligt stånd. Han utsågs 1786 af konungen
till ledamot af Svenska akademien, men hann ej
taga inträde, emedan han dog d. 27 Aug. s. å.,
på Trolleholm i Skåne. 1753 blef han ledamot
af Vetenskapsakademien. S. var en entusiastisk
beundrare af den franska bildningen och dess idéer,
en ifrig anhängare af tidehvarfvets sträfvanden för
allmän upplysning och samhällsförbättring; anslutande
sig till de franske fysiokraterna arbetade han för
en utvidgad näringsfrihet. Eldig, outtröttlig och
rörlig, men alltför öppen och obetänksam, lade han i
dagen en stor personlig älskvärdhet samt var ytterst
tjenstaktig och hjelpsam mot behöfvande. Han var
ock en ifrig främjare af konst och vetenskap samt
af svenska språkets renhet. Bland hans många tal och
afhandlingar torde som den vigtigaste nämnas Commerce
épistolaire entre un jeune prince et son goitverneur:
brefvexling mellan en ung prins och hans gouverneur
(1771). A. B. B.
2. Scheffer, Ulrik, grefve, statsman, den föregåendes
broder, föddes d. 5 Aug. 1716. Efter afslutade studier
vid Upsala universitet blef han 1733 auskultant i
Kommerskollegium och 1736 hofjunkare. Vid ryska
krigets utbrott ingick han som volontär vid den
i Finland varande svenska armén, tjenstgjorde
derefter som Lewenhaupts adjutant och sändes ett
par gånger till Stockholm i vigtiga uppdrag. 1742
blef han löjtnant vid Karelska dragonregementet
och 1745 kapten vid Jönköpings regemente. Han
hade redan förut gått i fransk tjenst, kämpade
1744–48 under Frankrikes fanor med utmärkelse i
österrikiska successionskriget och avancerade
derunder till öfverste. I svenska armén blef han
1750 utnämnd till generaladjutant och s. å. till
öfverstelöjtnant vid Jämtlands regemente. Hemkommen
1751, började han utveckla en betydande verksamhet
som riksdagsledamot; redan 1746–47 hade han, med
tjenstledighet som fransk officer, uppträdt på
riddarhuset, för att förstärka hattarnas parti. Vid
riksdagen 1751–52 räknades han till partiets bästa
krafter samt insattes i sekreta utskottet och mindre
sekreta deputationen, der han med kraft förfäktade
ständernas rättigheter, bl. a. att utan konungens
deltagande utse kanslipresident, och der han vidare
motarbetade offentlighet i statshushållningen äfvensom
riksrådens ansökan om löneförhöjning. 1752 blef han
af rådet nästan enhälligt utsedd till sin broders
efterträdare som minister i Paris. Detta hindrade
honom icke att bevista riksdagen 1755–56. Han var då
på förslag till landtmarskalk, insattes åter i sekreta
utskottet och mindre sekreta deputationen, bragte å
bane frågan om ändring af kronprinsens uppfostrare,
var med om att uppsätta instruktionen för kronprinsens
guvernör, försvarade på riddarhuset sekreta utskottets
s. k. tjenstebetänkande, genomdref utgifvandet af
en riksdagstidning och uppträdde öfver hufvud som
en af hofvets skarpaste motståndare. Han arbetade
vidare för en fredlig politik. Som belöning för sina
tjenster mottog han af ständerna en gratifikation
af 3,000 riksdaler specie samt upphöjdes 1761 till
ambassadör. S. hemkom från Frankrike på hösten 1764
och biträdde Fersen vid ledningen af hattvalen till
1765–66 års riksdag, vid hvilken han ifrågasattes till
landtmarskalk. Sekreta utskottet, som nu beherskades
af mösspartiet och ifrade för sparsamhet, beslöt
dock, att hans ambassadörsvärdighet skulle upphöra,
och anhöll, att regeringen måtte anbefalla alla
hemmavarande ministrar att återvända till sina
poster. Hällre än att sålunda drifvas bort från
riksdagen och med lägre rang vända tillbaka till
Frankrike, begärde S. att blifva återkallad från sin
beskickning. Under riksdagen ingrep han lifligt i
frågornas behandling och klandrade bl. a. de nya
inskränkningar i konungamakten, hvilka mössorna
genomdrifvit. Han återgick nu till tjenstgöring inom
hären samt utnämndes till öfverste vid Kronprinsens
regemente 1764 och vid Vestgöta-Dals regemente
1766. Vid 1769 års riksdag var han fortfarande en
af hattarnas ledare i sekreta utskottet samt blef s. å.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
