Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Scaria ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utgifvits af Portius, von der Lasa, M. Lange
m. fl. Angående schackuppgifter se Ph. Klett,
»Schachprobleme», och Max Lange, »Handbuch der
schach-aufgaben». Bland svensk schackliteratur märkas:
»Undervisning i schackspelet» (1869), af J. G. Schultz
samt »Teoretisk och praktisk lärobok i schackspelet af
J. Minckwitz», öfversatt och försedd med ett tillägg
rörande schacklifvet i Sverige af E. Sahlberg.
Schack, Adolf Friedrich, grefve von S.,
tysk literaturhistoriker och skald, f. 1815 i
Mecklenburg-Schwerin, hade i sin ungdom anställning
vid kammarrätten i Berlin, som kammarherre hos
storhertigen af Mecklenburg och som attaché vid
förbundsdags-beskickningen i Frankfart, men tillbragte
sin mesta tid med lärda studier och långsträckta
resor. 1852 tog han som geheime legationsråd afsked ur
statstjensten, och några år derefter bosatte han sig
i München, på inbjudning af konung Maximilian. S:s
förnämsta arbeten äro: Geschichte der dramatischen
litteratur und kunst in Spanien (3 bd, 1845–46;
Nachträge 1854), Poesie und kunst der araber in
Spanien und Sicilien (2:dra uppl. 1877) äfvensom
en samling eleganta och tankerika Gedichte (3:dje
uppl. 1874), hvartill kommer Spanisches theater
(1854), som innehåller förträffliga öfversättningar
från spanska dramaturger och goda öfversättningar
från persiska och indiska verk. Det bifall, som
hans diktsamling rönte, föranledde honom att efter
hand utgifva en mängd skaldeverk, såväl episka och
dramatiska som lyriska, till stor del författade
i hans yngre dagar. Hans Dramatische dichtungen
utgåfvos i 2 bd 1879, hans Gesammelte werke i 6
bd 1882–83 (2:dra uppl. 1885). 1876 upphöjdes S. i
tyskt grefligt stånd, och sedermera utnämndes han
till mecklenburgskt verkligt geheimeråd.
Schack, Hans, dansk general, född d. 28 Okt. 1609
i Angel, af gammal mecklenburgsk adel, hade
tjenat i främmande härar, innan han 1658 kom till
Danmark. Han stod 1658–59 i spetsen för Köpenhamns
försvar och var anförare för de danska trupperna i
slaget vid Nyborg d. 14 Nov. 1659. Till belöning
blef han fältmarskalk och riksråd. Efter att
hafva medverkat till enväldets införande 1660
blef han president i krigskollegiet, och 1671
upphöjdes han till grefve. Död d. 27 Febr. 1676.
E. Ebg.
Schack, Hans Egede, dansk politiker och författare,
född d. 2 Febr. 1820, blef 1844 juris kandidat
och deltog från 1848 med stor ifver i det
politiska lifvet. Han kämpade i synnerhet för
den allmänna rösträtten och föreslog 1849 i en
flygskrift Slesvigs delning som den enda rätta
nationella lösningen. 1848–49 var S. medlem
af den grundlagstiftande riksförsamlingen och
1850–53 folketingsman. I början tillhörde han
»bondevennerne», men skilde sig sedan från dem samt
riktade skarpa och qvicka anfall mot dem. Efter
att hafva undanträngts från riksdagen blef han 1854
sekreterare i landstinget och 1856 tillika sekreterare
hos konseljpresidenten. Död d. 20 Juli 1859. Under
signaturen E. S. utgaf han 1858 en märklig och
högst originel roman, Fantasterne, som med stor humor
och djup psykologisk uppfattning skildrar fantasteriet
i dess vexlande former och dess farliga följder
(2:dra uppl. 1874). E. Ebg.
Schackra (T. schachern, af Hebr. sachar, handla),
drifva småhandel (mest om judar); borttruga
underhaltiga varor till jämförelsevis högt pris.
Schack-Rathlou, Joachim Otto von, dansk statsman,
född d. 13 Juli 1728, blef 1760 sändebud i Stockholm,
der han stannade till 1765, samt derefter andre
och 1768 förste deputerad för finanserna äfvensom
geheimeråd. 1770 fick han säte i geheimekonseljen,
men aflägsnades genom Struensees inflytande redan
s. å. 1771 ärfde han sin moders egendom, stamgodset
Rathlousdal. S. medverkade till Struensees fall
1772 samt var en af dem, som ifrigast yrkade på hans
bestraffning och drottningens aflägsnande. Han hade
1772 å nyo kommit in i geheimestatsrådet, deltog 1784
i den nya hofrevolutionen, som aflägsnade Guldberg,
och förblef geheimestatsminister till sin död, d. 7
Juni 1800. E. Ebg.
Schackspel. Se Schack.
Schackspelsrutad sköld, herald., vapensköld, som är
både klufven och delad af flere skuror.
Schack Staffeldt. Se Staffelt.
Schadow. 1. Johann Gottfried S., tysk bildhuggare,
f. i Berlin 1764, var lärjunge af Joh. Tassaert,
den siste af de nederländske konstnärer, som efter
hvarandra varit verksamma i Berlin. Han stod ej länge
under dennes ledning, ty vid tjugoett år lemnade han
i hast Berlin med sin fästmö och gifte sig i Wien,
men han rönte starkt inflytande af lärarens försök
att använda tidskostymen i Zeidlitz’ och Keiths
stoder. Sedan han under ett par år ifrigt arbetat i
Rom, erhöll han redan 1788 den genom Tassaerts död
lediga platsen som öfverintendent öfver skulpturen i
Berlin. Hans första stora arbete var en Minnesvård
öfver grefve von der Mark, i Dorotheenkirche
(1790). Derefter följde Friedrich II:s staty, i
Stettin, samt Ziethen och Leopold af Dessau (bägge i
uniform), på Vilhelmsplatsen i Berlin, ursprungligen
i marmor, sedermera utbytta mot efterbildningar i
brons. Blücherstoden, i Rostock (1819), blef ej så
lyckad, i synnerhet i de allegoriserande relieferna
på piedestalen, emedan S. mot sin vilja måste foga
sig efter vissa idealistiska fordringar. Äfven i
Luthermonumentet, på torget i Wittenberg (1821),
»saknar man det fulla uttrycket af reformatorns
andliga energi» (Lübke). S. utförde ock modellen
till Fyrspannet på Brandenburger thor, i Berlin,
m. m. Slutligen författade han äfven flere arbeten
om konst, såsom Polyklet, oder von den massen
der menschen nach dem geschlechte und alter (1834,
3:dje uppl. 1877), och Nationalphysiognomien (1835,
2:dra uppl. 1867). Han dog i Berlin 1850. S. var
(jämte fransmannen Houdon och sin vän Sergel) en af
de förste, som mot den senare renaissancens falska
idealitet satte en enkel och sund återgifning af
verkligheten, så att det karakteristiska i företeelsen
blef hufvudsak. Han betraktas härvid som grundläggare
af den nya Berlinskolan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
