Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sarto ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Satiabilitet (af Lat. satiabilis, mättbar),
mättbarhet.
Satin [satä’ng], Fr., ett slags väfnad med
atlasbindning, d. v. s. en sådan väfnad, i hvilken
ränningstrådarna löpa öfver flere inslagstrådar, men
under blott en enda tråd, hvarigenom inslaget blifver
osynligt samt ytan glatt och glänsande. Olika slag
af satin äro sidensatin, glänsande och fasonnerad,
använd till klädningstyg, yllesatin, s. k. lasting
eller ylleatlas, styf och glättad, samt bomullssatin
l. engelskt skinn.
Satinéring (af Fr. satin, atlas) kallas ett
i pappersfabriker och boktryckerier användt
förfaringssätt, hvarigenom papper erhåller en högre
grad af glatthet och en atlasartad glans. Glättningen
åstadkommes derigenom att papperet, lagdt mellan två
plåtar, drages mellan valsar. Jfr Lissera. Vid
satinering af tapeter får grundfärgen en tillsättning
af talkpulver, som ingnides med en styf borste.
Satir kallas den dikt, som »med bitter stoffartad
harm» mäter verkligheten med idéns måttstock i afsigt
att uppvisa dess förvändhet, dess ömklighet eller
uselhet. Namnet härledes från det gammallatinska
ordet satura (lanx), hvilket under den romerska
literaturens klassiska period öfvergick i den vekare
formen satira. Ordet betecknade ursprungligen ett
fat eller skål med allahanda frukter, men öfvergick
derefter som benämning på ett slags gammalromerska
folkliga festspel. Af dessa lånade sedermera den
nya diktarten, som infördes i romerska literaturen
af Qu. Ennius, sitt namn, utan att dock något
direkt sammanhang dem emellan kan påvisas. Den
som utpräglade satirens egendomlighet som egen
diktart, var Gaius Lucilius. Ytterligare utvecklades
diktarten af Terentius Varro, som gaf sina dikter (på
blandad vers och prosa) namnet »Satirae menippeae»
efter en känd grekisk filosof vid namn Menippos. –
Satiren är dels indirekt, dels direkt. Den indirekta
satiren låter de skildrade föremålen sjelfva uttala
sin förvändhet och råka i inre motsägelse; den kan
derigenom mången gång uppnå ett högt poetiskt värde,
beroende på den grad af objektivitet, hvari den är
hållen. Oftast framträder emellertid den satiriska
bitterheten med en skärpa, som ej låter sig bindas af
den rent poetiska formens fordran på objektivitet. Den
indirekta satiren kan taga sig särskilda former i
parodien och travestien (se d. o.). – Den direkta
satiren framhåller med bestämdhet idealets måttstock
för verkligheten och riktar omedelbart sitt angrepp
mot dess eländighet. Den närmar sig starkt prosans
sfer, ty här vittnar redan sjelfva formen om
den sprängda harmonien mellan idén och bilden. –
Satiren, hvars egentliga ämne är tidernas laster
och dårskaper, ej mindre de sociala än de politiska,
har sin egentliga blomstring under epoker, då gamla
kulturformer hålla på att upplösas för att lemna rum
för nya. Satiren kan. som bekant, uppenbara sig i
många former: i »skaldebrefvet», sagan, berättelsen,
dialogen, epigrammet, komedien, visan, det parodiska
epos, fabeln m. m. Framstående satiriker äro bland
romarna Horatius, bland spaniorerna Cervantes, bland fransmännen
(hvilka särskildt ega begåfning för satiren) Rabelais,
Molière, Voltaire, Beaumarchais, Sardou m. fl., bland
engelsmännen Swift, Byron, bland tyskarna Fischart,
bland danskarna Holberg, bland norrmännen Ibsen,
Kielland, bland svenskarna Dalin, Kellgren, Leopold,
fru Lenngren, Vitalis, v. Braun, Strindberg m. fl. –
Satiriker, en som indirekt, genom att i sina ord
inlägga en underförstådd mening, på ett mer eller
mindre bitande sätt gisslar någon eller något. Deraf
verbet satirisera och adjektivet satirisk.
Satire menippée. Se Satyre menippée.
Satis, Lat, nog. – Satis superque, nog och mer
än nog.
Satisfactio superabundans, Lat., »öfverflödande
tillfyllestgörelse», kallas i den romersk-katolska
teologien Kristi tillfyllestgörelse for mensklighetens
synder (se Försoning) såsom ej endast tillräcklig,
utan mer än tillräcklig. Denna lärosats, i hvilken
idén om den ställföreträdande försoningens objektiva
betydelse fått sitt starkaste uttryck, formulerades af
Thomas af Aqvino, men bekämpades af Duns Scotus, som
lärde, att Kristi försonande vore tillfyllestgörande
icke på grund af sin tillräcklighet, utan derför
att Gud så ville. Som kyrklig dogm fastställdes
läran af påfven Klemens VI år 1343, genom en bulla,
hvari det talas om den »oändliga skatt» (infinitus
thesaurus), som Kristus genom detta öfverskott af
tillfyllestgörelse förvärfvat åt sin stridande kyrka.
A. F. Å.
Satisfactio vicaria, Lat., teol. Se Försoning.
Satledj (Setledj, grekernas Hesudros), biflod till
Indus, den östligaste floden i det indobritiska
området Pendjab, upprinner n. om Himalaja, i Tibet,
ur den heliga sjön Rakas Tal (4,650 m. öfver hafvet)
samt flyter i nordvestlig och sydvestlig riktning. Den
upptager fr. h. Bias och kallas derefter Gara samt
faller ut i Indus, tillsammans med Pendjabs öfriga
floder (se Pendjab). S. är segelbar från mynningen
till Adamwahana.
Satnami, ursprungligen endast en annan benämning
på sekten sadh (af Satnam, »det sanna namnet»,
benämning på Gud), men numera namn på en särskild
sekt, som skiljer sig från sadh genom sina från
Vedanta-filosofien lånade begrepp om skapelsen. Den
jordiska tillvaron betraktas af satnami såsom en
illusion. Ehuru de säga sig erkänna blott en enda
gud, egna de sin vördnad åt hvad de betrakta såsom
uppenbarelser af hans väsende – avatarer – sådana
som Rama och Krishna. A. F. Å.
Satrap (Fornpers. chsjathra-pävan), titel
för ståthållarna i det fornpersiska rikets
provinser. Under sin blomstringstid, achaemenidernas
regering, hade persiska riket trettio af ståthållare
styrda provinser, satrapier. Dessa ståthållare
herskade nästan oinskränkt, särskildt under förfallets
tid, och utöfvade ett svårt tryck på folket.
Sats. 1. Gramm. Enligt skolgrammatiken är sats en i
ord utsagd tanke; deri ligger, att all talverksamhet
består i bildande af satser. Satsen är sålunda såväl
det språkliga uttrycket för det förhållandet, att
hos den talande en förbindelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
