Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sarto ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
conservatorio i Venezia, 1779 kapellmästare vid katedralen
i Milano och 1784 hof kapellmästare i Petersburg,
hvarest han sedan äfven blef
konservatorieföreståndare och för en af honom uppfunnen
maskin för beräkning af tonsvängningar medlem
af vetenskapsakademien. S. komponerade öfver
40 operor (Giulio Sabino, Le nozze di Dorina
m. fl.), hvilka nu äro glömda, hvaremot en del af
hans förtjenstfulla kyrkmusik (mässor, motetter,
psalmer, Te Deum o. s. v.) ännu gifves i Italien.
A. L.
Sarto, Andrea del (egentl. del Angelo), italiensk
målare under högrenaissancen, f. i Florens 1486,
var som gosse först i guldsmedslära och blef
1498 medhjelpare hos en målare. Till det mesta
utbildade han sig sjelf genom studier af äldre
och samtida konstverk i födelsestaden. I början var
Ghirlandajo, sedan Fra Bartolomeo hans förebild i den
arkitektoniska kompositionen af altarbilderna. Den
senares färg blef utgångspunkten för hans egen kolorit
och dess utveckling, och i figurerna saknas icke ett
visst drag, som påminner om Michelangelo. S. upptogs
1508 i läkarnas och apotekarnas gille, dit äfven
målarna hörde, och omkr. 1513 gifte han sig med
Lucrezia del Fede, hans lifs onda ande, enligt
Vasari. 1518 begaf han sig till Frankrike, på
inbjudning af Frans I, men återvände redan följande
år och förskingrade de penningar han fått med sig
till inköp af italienska konstverk, något som ej
hindrade, att han sedermera lefde qvar i Florens i
högt anseende. Han dog derstädes i pesten 1531. –
Andrea målade både fresker och taflor. Bland de förra
finnas flere berömda cykler. En sådan är den följd
af 10 bilder ur Johannes döparens lif, som i gården
till ett gillehus (dello Sealzo) målades mellan
åren 1511 och 1526, utförda med blott en enda färg,
brunt i brunt. I samma gård målade han äfven de fyra
kardinaldygderna (1515–23), hvarjämte det hela omgafs
af fin renaissance-ornamentik. En annan freskcykel
(delvis af andra mästare) finnes i förgården och
korsgången till kyrkan S. Annunziata, utförd under
olika tider: 5 bilder ur S. Filippo Benizzis lif
(1509–10), konungarnas tillbedjan (1511), Marias
födelse (1514), den bästa i cykeln, samt öfver dörren
till korsgången den berömda Madonna del sacco (1525),
den heliga familjen, storartad och enkel komposition
i halfrund (lunett), med ypperlig färg (namnet deraf
att Josef stöder sig mot en säck). Slutligen målade
han i refektoriet till det forna klostret S. Salvi
utanför Florens en stor Nattvard (trol. 1526–27),
som tillhör det bästa inom den samtida florentinska
konsten. – Af hans stafflibilder finnas de flesta och
bästa i Florens: i Palazzo Pitti ett af hans yppersta
äldre verk, Bebådelsen (1512), t. o. m. ansedd som den
skönaste framställning af detta ämne (Woermann),
den s. k. Disputa della Trinità (1517), en ifrig
disputation mellan flere helgon öfver treenigheten,
som sväfvar i gloria ofvanför dem, en praktbild af
högsta skönhet, en helig familj (1521), Kristus
sörjd af sina närmaste och Madonnans tillbedjan
(bägge 1523), Johannes
döparen, en svärmiskt skön yngling (1523), ett par
framställningar af L’assunta (Marias himmelsfärd)
och en helig familj (1529), som visar hans stil i
dess sista skede; i Uffizierna Madonna delle Arpye
(1517), så kallad, emedan madonnan sitter på ett med
harpyor prydt postament, ett par bilder ur Josefs
historia m. m. Dessutom bevaras i dessa samlingar
hans bästa porträtt. Utanför Florens finnas några
af hans förnämsta arbeten: i Pisa 5 helgonfigurer
(1524), i Louvre den berömda Caritas (kristliga
kärleken, 1518), i Berlin Madonna med helgon (1528,
nu förderfvad genom misslyckad restauration) och ett
porträtt af Lucrezia, i Dresden ett af hans största
mästerverk, Abrahams offer, i Wiens Belvedere en Pietà
(madonnan med Kristi lik), i Petersburgs Eremitage
Madonnan med barnet och S. Catarina. – A. är afgjordt
den störste kolorist, som framträdt i Italien
söder om Apenninerna; hans färg är sammanställd
i en fullt harmonisk skala och utmärker sig för
sin genomskinlighet och glans, ja han är den ende
florentinare, som komponerat sina bilder just med
hufvudsakligt afseende på färgen. I detta hänseende
har han ock blifvit kallad en af de störste upptäckare
på konstmedlens område (Burckhardt). Särskildt att
iakttaga äro härvid hans draperier, som falla i breda
ytor, på samma gång de dock äfven plastiskt utmärka
sig för sköna linier och uttrycksfulla veck. Men
med den koloristiska uppfattningen följde ibland ett
visst uraktlåtande af den högre skönhetens fordringar,
och han nöjde sig ej sällan med en typisk figurform,
som återkommer i synnerhet i hans madonnor och hans
putti (smågenier). C. R. N.
Sartorius, Johann Christoff, kopparstickare, en
tämligen medelmåttig, men flitig arbetare i sitt
fack, var först bosatt i Nürnberg, men ankom 1681
till Stockholm och anställdes derpå af H. Keyser
att kopiera kopparsticken i Merians bibel för en
tillämnad svensk bibelupplaga, som dock aldrig
utfördes. Utom några dylika gravyrer, samlade
och utgifna på 1700-talet (Bibliska historier
utur skapelseboken), graverade S. åtskilliga
frontispicer o. dyl. till 1685. År 1688 var han
åter i Nürnberg, men bosatte sig efter några år i
Prag, hvarest han lär hafva arbetat ännu 1739.
-rn.
Sartorius. 1. Georg S., friherre von Waltershausen,
tysk historieskrifvare, född i Kassel 1765, blef
1797 e. o. och 1802 ord. professor i filosofi
samt 1814 professor i politik i Göttingen. Död
1828. Bland hans skrifter märkas: Geschichte des
deutschen bauernkriegs (1795), det betydande verket
Geschichte des hanseatischen bundes (1802–08),
hvartill slöto sig den efter hans död utgifna
Urkundlische geschichte des ursprungs der deutschen
hansa bis zum 13. jahrhundert (1830) samt den af
franska institutet prisbelönta Versuch über die
regierung der ostgothen während ihrer herrschaft
in Italien (1811). Genom nationalekonomiska skrifter
bidrog han dessutom att i Tyskland sprida Adam Smiths
nationalekonomiska grundsatser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
