Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sakramental ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att han 1183 herskade öfver landen mellan Nilen
och Eufrat. Hela hans sträfvan gick derefter ut på
att eröfra Jerusalem och fördrifva de kristne från
Palestina. 1187 vann han på slätten vid Tiberias
ett lysande fältslag, hvarunder Jerusalems konung,
Guido af Lusignan, tillfångatogs. Följden af segern
blef den, att Akka, Askalon och Jerusalem föllo
i hans händer. Dessa de kristnes motgångar gåfvo
i sin ordning upphofvet till det tredje korståget,
som anfördes af Fredrik Barbarossa, Filip August och
Richard Lejonhjerta. Efter många förbittrade strider
(se Korstågen) ingicks 1192 mellan S. och de kristne
ett fördrag, enligt hvilket den förre skulle få
behålla Palestina, med undantag af kuststräckan mellan
Jafa och Antiochia, som skulle förblifva i de kristnes
våld. Kort efteråt, d. 3 Mars 1193, dog S. i Damaskus;
hans stora rike delades mellan hans många söner
(sjutton) och andra slägtingar. S. var stamfader för
ejubidernas (ajjubidernas) dynasti. Han betraktas som
ett mönster bland orientaliska regenter, högsinnad,
gifmild, strängt rättskaffens, from, återhållsam
och kunskapsälskande.
Salado. 1. Flod i Argentina, bildas genom sammanflödet
af Rio Santa Maria och Rio de Chalchaqui, på den
östra sluttningen af Anderna, i staten Salta, och
kallas till en början Rio de Guachira. Den flyter
hufvudsakligen i sydöstlig riktning, på gränsen
mellan territoriet Chaco samt staterna Tucuman,
Santiago och Santa Fé, och faller ut i floden Paraná,
nedanom staden Santa Fé. Längd 1,260 km. Sitt namn
har denna flod, liksom åtskilliga smärre floder i
Syd-Amerika, erhållit på grund deraf att dess vatten
är salthaltigt. – 2. Flod i spanska prov. Cadiz
(Andalusien). Den faller ut i Cadizviken af
Atlantiska oceanen, vid staden Cadiz.
Salaemontanus (Salamontanus), Johannes Erici,
prest, var sannolikt född och uppfödd bland den
lösa befolkningen vid Sala grufva, såsom namnet
antyder. Vid slutet af 1560-talet, då han var kapellan
i Stockholm, for han utrikes, för att studera vid
de jesuitiska läroanstalterna i Tyskland, men bröt
under sin vistelse utomlands fullständigt med sina
katolska tendenser och blef i stället en ifrig
lutheran. Hemkommen blef han rektor i Enköping. Då
han emellertid trotsigt motsatte sig både liturgien
och de nya skolböckerna, kastades han i hårdt
fängelse. Han frigafs 1579 och kallades derefter till
hofpredikant hos hertig Karl, hos hvilken han kom i
stor gunst. 1592 sändes han af hertigen till Polen,
sannolikt för att utforska Sigismunds planer, och
fick der anställning som hofpredikant hos prinsessan
Anna. Efter sin återkomst 1593 utnämndes han till
hertigens biktfader och var sedermera ständigt i sin
herskares närhet. 1605 medföljde han på krigståget
till Livland och dog der i Wenden.
Sala grufva och silfververk. Denna grufva, Sveriges
förnämsta silfvergrufva, upptäcktes först i början af
1500-talet, ehuru man sökt visa och ifrigt påstått,
att grufvan vore mycket äldre. Bevis för grufvans
upptäckande vid början af nämnda årh. finnas i bref
från bergsmännen i Norberg, från biskoparna i Vesterås
och Strengnäs samt i det förhållande, bland annat,
att Svante Sture 1512 höll ett möte i Vesterås med
bergsmännen i Sala om »det silfverberget, som då
var funnet». Man har talat om en oerhörd export
till Lybeck af silfver från Sala under 1400-talet,
men denna export får enligt nyare forskning anses
fingerad. Sala grufva och silfververk egdes till
en början af enskilda personer, men småningom
tillvunno sig Sturarna andelar deri för statens
räkning, biskoparna i Vesterås och Strengnäs fingo
ock »komma in i thet berget», d. v. s. fingo sig
andelar anvisade, och presterskapet i allmänhet
hade vetat förskaffa sig större eller mindre parter
deri. Gustaf Vasa reducerade presternas andelar, köpte
eller tog andras, och sålunda blef verket till största
delen kronans, ehuru ännu länge enskilda personer,
rotekarlarna, der drefvo arbete. Kronan arrenderade
ut sina andelar i verket, som drefs under tillsyn
af »fogdar». Krigsfångar och missdådare sändes att,
arbeta i grufvorna, och verket gynnades på allt
sätt med privilegier, hvarjämte man sökte främja,
tillströmningen af folk till verket genom upplåtelse
af jord (grufvejord). Allt silfver skulle lemnas
till kronans »sölfköpare», som betalte ett visst, af
kronan bestämdt pris för detsamma.
Emellertid aftog
efter Gustaf I:s död tillverkningen, som under hans
tid uppgått till 15,000 lödiga mark (3,190 kg.) om
året. Stora ras inträffade i grufvorna, och det hela
sköttes illa. 1609 var tillverkningen endast 44 mark
(9,35 kg.). Karl IX sökte derför upphjelpa verket
genom införskrifvande af skickliga tyska bergsmän,
och Gustaf II Adolf arbetade mycket för grufvornas
iståndsättande. Den senare vistades ofta på Väsby
kungsgård, vid Sala, utgaf förordningar om bergsbruket
der, utnämnde 1631 den utmärkte Georg Grissbach till
bergmästare vid grufvan samt anlade 1624 Sala stad,
hvilken han för »bruksens idkeliga drifvande»
och till grufvans »styrkio» rikeligen donerade
med jord och andra förmåner. Grissbach upparbetade
verket genom anläggning af nya schakt och en ordnad
hushållning, ehuru först efter hans 1651 inträffade
död följderna af hans nit blefvo skönjbara genom
en ökad produktion. 1665 var silfvertillverkningen
7,122 lödiga mark (1,514 kg.), och 1673 uppgick
den till 8,251 l. m. (1,754 kg.). Sedan grufvan och
silfververket derefter varit ett par gånger af staten
utarrenderade till Sala bergslag, d. v. s. de borgare
och bergsmän, som innehade de 160 bergsmanstomter
med tillhörande jord, hvari Sala stad var indelad,
samt grufvan några år varit förpantad till kammarrådet
Gripenstierna för af honom till kronan lemnade lån,
blefvo år 1682 grufvan och silfververket på evärdelig
tid öfverlåtna på Sala bergslag, »så länge the
förmå hålla thet vid macht och på rätt bergsvis
bruka». Denna öfverlåtelse förnyades 1741, och skulle
bergslaget derefter betala tionde af allt tillverkadt
silfver till kronan. Värdet af de privilegier,
bergslaget i öfrigt åtnjöt, motsvarades emellertid ej
af statens inkomst af verket, och stora trakter,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
