Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sachser ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
restaurationen 1815 till censor och till medlem af
kommissionen för den offentliga undervisningen. 1822
utsågs han till förste president i det af honom sjelf
och andra s. å. grundade »Société asiatique». 1831
utnämndes han till konservator för manuskripten
i kungl. biblioteket i Paris och 1832 till pär
af Frankrike. Han dog den 21 Febr. 1838. Som
orientalist hade S. den största betydelse, ej
allenast genom sina många skrifter, hvilka nästan
alla mer eller mindre verkade banbrytande, utan ock
genom sin lärareverksamhet, genom hvilken han gaf
både fransmän, tyskar, engelsmän och ryssar impulsen
till orientaliska forskningar på olika områden. Hans
förnämsta arbeten äro: Principes de grammaire général
(1795, ofta omtryckt), Chréstomathie arabe (1806,
2:dra uppl. 1826–31), Grammaire arabe (1810, 2:dra
uppl. 1831), Relation arabe sur l’Égypte (1810), som
är en öfversättning af Abd-ul-Latifs arbete jämte
kommentarier, hvilka anses vara ett mästerverk, vidare
en öfversättning af Bidpais fabler, Calila et Dimna
(1816) och af Pend nameh (1819, af Ferîd-ed-din-Attâr)
en med kommentarier försedd arabisk upplaga af Hariris
»makamer» (1822, 2:dra uppl. 1847), en Anthologie
grammaticale arabe (1831) och Exposé de la religion
des druses (1838). Nämnas må jämväl: Mémoire sur
les monuments et inscriptions de Kirmanshah ou
Bisutun (1815), Mémoire l’histoire et de littérature
orientales (1818) och Anthologie grammaticale arabe
(1829, liksom krestomatien oumbärlig för studiet af
arabiskan). Se Reinaud, »Notice historique sur M. le
baron Silvestre de Sacy» (1838).
2. Samuel Ustazade Silvestre de S., den förres
son, fransk publicist, född 1801, inträdde 1828 i
redaktionen af »Journal des Débats», till hvars
allra verksammaste och mest framstående medarbetare
han sedan i mer än tjugo år hörde, samt blef 1836
konservator och 1848 styresman vid mazarinska
biblioteket. 1854 valdes han till medlem af Franska
akademien. 1864 inkallades han i öfverrådet för den offentliga
undervisningen, för hvars frigörande från
presterskapets inflytande han länge arbetat, och
1865 blef han senator. Död 1879. S. var en af
Frankrikes förnämste prosaister. En vald samling
af sina kritiska uppsatser utgaf han under titeln
Variétés Utter aires, morales et historiques
(1858–61).
Saãdo [sadaung] l. Sado, fordom Callipus, flod
i Portugal, upprinner på Serra Caldeirão, flyter i
nordlig, nordvestlig och vestlig riktning först genom
Alemtejo, sedan genom Estremadura, blir segelbar vid
Alcacer do Sal och faller ut i Atlantiska hafvet,
i närheten af Setúbal. Vid mynningen bildar floden
ett bredt sestuarium. Längd 135 km.
Saddleworth [sa’ddöloörth], kommun i
engelska grefskapet York, vid Halifax. 22,300
innev. (1881). Högst betydande bomullsindustri.
Sadducéer, en af de trenne allmänt bekanta
partibildningarna inom judendomen på Kristi
tid. Namnet (en förvanskning af zadokiter) betecknar
egentligen afkomlingarna af Zadok, en på konung
Davids tid lefvande öfversteprest
eller, enligt en mindre sannolik rabbinsk
tradition, en lärjunge af Antigonus af Sochoi
3:dje årh. f. Kr. Sadducéerna utgjorde den judiska
prestaristokratien och hade länge i sina händer
det judiska folkets såväl politiska som andliga
ledning. Som ett verkligt parti uppträdde de först
med 2:dra årh. f. Kr., i opposition mot fariséerna,
som utgjorde det egentliga folkpartiet. Sadducéerna
motsatte sig dessas öfverdrifna ritual och asketiska
formalism samt förkastade deras tradition. Som norm
för menniskans religiösa lif erkände de endast den
skrifna lagen. De trodde ej på själens odödlighet,
lika litet som de trodde på änglar. De förnekade läran
om förutbestämmelsen och vedergällning efter döden
samt antoge, att menniskan är obetingadt fri i sina
handlingar och att hennes lycka beror på hennes eget
förhållande. Sadducéerna voro dock ej, som Josephus
sökt göra gällande, fritänkare och epikuréer. Se
Geiger, »Sadducäer und pharisäer» (1863), och
Wellhausen, »Die pharisäer und die sadducäer» (1874).
Sade, Laura de, Petrarcas älskade. Se Laura.
Sade [sad], Donatien Alphonse François, markis
de S., beryktad fransk romanförfattare, född 1740 i
Paris, blef efter ett utsväfvande ungdomslif häktad
1772 i Aix och dömdes till döden som sodomit och
giftblandare, men lyckades fly. Sedermera fängslad,
frigafs han under revolutionen, men dog 1814 som
vansinnig på hospitalet Bicêtre. Han var författare
till trenne skabrösa romaner: Justineou les malheurs
de la vertu (1791), Aline et Valcourt (1794) och
Juliette (1796). Jfr Janin, »Le marquis de Sade»
(1835).
Sá de Bandeira [-bangde-ira], Bernardo de, baron af
B., portugisisk statsman, f. 1795 i Estremadura,
deltog i den revolutionära rörelsen 1820 och
kämpade sedermera för den fria författningen
af 1822 samt nödgades för den skull 1824 fly ur
landet, efter kontrarevolutionen och absolutismens
seger. Återkommen 1826, efter chartans utfärdande,
slöt han sig 1832 genast till Dom Pedro och försvarade
som kommendant Oporto mot Dom Miguel, hvarför han
upphöjdes till baron. 1832–33 och vintern 1835–36
var han marinminister. Efter September-revolutionen
1836, i hvilken han ej deltog, inträdde han åter
i ministèren. Sedan han 1837 tappert bekämpat
Saldanhas och Terceiras upproriska anslag, bibehöll
han sig vid styret tills 1842 års författning
å nyo omstörtades. I Sept. 1846 trädde han i
spetsen för den mot hertigen af Saldanha riktade
sammansvärjningen i Oporto och drog 1847 med en här
mot Lissabon, men fördrefs genom engelska och spanska
hjelptrupper samt afsattes från sina värdigheter. Han
återfick dessa på grund af den allmänna amnestien
kort derefter och var sedan oppositionens ledare
i pärskammaren. 1856–59 var han å nyo ledamot af
regeringen som marin- och kolonialminister. 1860–64
var han krigsminister. Derefter var han trenne
gånger konseljpresident: April–September 1865, Juli
1868–Maj 1870 och Augusti–September 1870. Han dog
den 6 Jan. 1876.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
