Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rättegångsbalken ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
användas utan afseende å något särskildt
undantagsförhållande, de senare åter sådana, af hvilka
man kan betjena sig endast under åberopande af någon
omständighet af ovanlig beskaffenhet. – I den svenska
processen äro återvinning, vad, revisionsansökan och
besvär ordinära, resningsansökning, ansökning om
återbrytande af dom samt nådansökan extraordinära
rättsmedel. – Rättsmedlen finna i främsta rummet
användning, sedan ett mål blifvit i en instans
afgjordt i hufvudsak. Öfver beslut i rättegång, så
kallade interlokutorie-utslag (se Interlokutorie-dom),
får part i allmänhet icke särskildt klaga. Härifrån
undantagas dock i vanliga tvistemål beslut om
domstols behörighet, om flere parters inkallande och
om uppskof, der part vill visa, att detta är onödigt,
samt beslut, hvarigenom part ålagts edgång. Öfver
beslut angående häktning kan den, som häktats,
särskildt klaga, men ej den, som fått yrkande om
häktning afslaget. Vid klagan öfver beslut om domstols
behörighet och flere parters inkallande inställes
tillämpning af beslutet, tills utslag med anledning
af besvären fallit. I de mål, der större skyndsamhet
är af nöden, såsom skiftes- och sjörättsmål, tillåtes
derför icke särskild klagan i dessa fall, likasom ej
häller i brottmål, såvida ej domstolen förklarat
sig obehörig att med målet taga befattning.
L. A.
Rättsmedicin (Lat. medicina forensis,
m. legalis) kallas den gren af läkarevetenskapen,
som afhandlar medicinens användning för att upplysa
tvistiga rättsfrågor. Ehuru både lagstiftning och
lagskipning redan tidigt måst taga hänsyn till en
mängd medicinska förhållanden och läror (Moses lag,
Jnstinianus’ lagsamling m. fl.), var det först genom
rättegångsväsendets utveckling uti Italien under
senare delen af medeltiden, som behofvet af medicinskt
sakkunnigas utlåtanden gjorde sig gällande. Såsom den
första medicinallag i Vesterlandet anses den 17:de
(»De probabili experientia medicorum») i Rogers 1140
utgifna samling »Constitutiones». Dessa förbättrades
af Fredrik II, som 1221 utgaf en ny lagsamling
(»Constitutiones regni Siculae»), hvari Rogers 17:de
utgör 34:de titeln, som ordnar medicinalväsendet. Ur
den italienska rättegångsformen utvecklade sig den
tyska, och det vigtigaste af den tidens lagverk
blef Karl V:s strafflag: »Constitutio criminalis
Carolina», 1532. Denna lagbok, som blef mönster för de
flesta lands lagstiftningar, föreskref, att vid frågor
om förhemligadt hafvandeskap, fosterfördrifning,
barnamord, dråp m. m. utredning skulle göras af
sakkunniga läkare. Särskilda sådana tillsattes ock i
slutet af 16:de århundradet. Dock blef rättsmedicinen
först under de tvänne senaste århundradena utbildad
till en verklig vetenskap. Literaturen i ämnet är nu
ganska rikhaltig. Redan 1575 utgaf Ambroise Paré en
anvisning för affattandet af läkarebetyg. Utförligare
verk i ämnet utgåfvos 1603 af Fortunatus Fidelis
i Palermo och 1621 af Paul Zachias i Rom. 1682
infördes det vigtiga lungprofvet genom Schreyer, och
läran om dödande skador grundlades genom Bohns »De
renuntiatione vulnerum» (1690). Redan 1517 tog Wier
i sin skrift »De prestigiis
daemonum» parti för de så grymt förföljda hexorna
och visade, att dessa icke voro annat än sinnessjuka
och hysteriska qvinnor. Läkarens rätt att få lemna
sitt votum vid domstolarna förfäktades med värme
af J. Z. Platner i hans 1740 utgifna »Programma,
quo ostenditur, medicos de insanis et furiosis
audiendos esse», och dennes son Ernst Platner
sammanfattade vetenskapens dittills vunna resultat
i sina »Quaestiones medicoforenses». På 1800-talet
har rättsmedicinen fått en rikhaltig literatur i alla
civiliserade land i form af såväl hand- och läroböcker
som tidskrifter. Bland svenska författare må nämnas
Acrel, Kjernander, Martin, Gadelius, Wistrand,
Berg. Hjort, Amnéus, Jäderholm och Hallin. – Den
äldsta svenska lagstiftningen stadgade i såramål,
att såren skulle synas af häradsnämnden på landet
och af en motsvarande nämnd i stad. 1701 anbefalldes
läkarebesigtning i dråpamål. 1734 års lag stadgade,
att sår skulle i städerna synas af tvä gode män,
hälst stadens läkare, och på landet af dem, som
det förstå och sedan derom vittna kunna. Först
genom k. br. af d. 3 Maj 1770 föreskrefs, att
medikolegala besigtningar alltid skola förrättas
af sakkunniga läkare. Rättsmedicinen ingår numera
i läkarebildningen såsom ett undervisnings- och
examensämne, hvilket i Sverige vid Karolinska
institutet haft sin särskilde målsman sedan 1841,
då F. T. Berg förordnades till särskild »lärare i
medicina legalis». Denna lärareplats, som sedermera
öfvertogs af A. Hilarion Wistrand, förändrades 1861
till en e. o. professur i »rätts- och statsmedicin»
och genom riksdagens beslut 1889 till en ordinarie
professur. Vid Lunds universitet finnes en professur
i »teoretisk och rättsmedicin». F. B.
Rättsmedicinsk besigtning. Se Likbesigtning (jfr
k. stadgan af d. 29 Jan. 1886 och Medicinalstyrelsens
kung. af d. 19 Mars 1886).
Rättsobjekt, filos., jur., det material, på hvilket en
berättigad fri yttre verksamhet är riktad (jfr Rätt
3). Rättsobjekt äro rättssubjektets egna kropps- och
själskrafter, den yttre naturen och andra menniskors
prestationer. Menniskor kunna ej vara rättsobjekt
enligt den moderna, af kristendomen påverkade
rättsåskådningen. Det motsatta åskådningssättet
är slafveriets grundsats, hvilken strider emot
personlighetens, af kristendomen erkända absoluta
värde. De delar af den yttre naturen, som ej äro
tillgängliga för menniskans verksamhet, t. ex. den
utom jordens attraktionslinie fallande verlden,
kunna ej vara rättsobjekt för menniskan. Den öfriga
naturens krafter äro deremot möjligen sådana, ehuru
det ej är gifvet, att de af menniskor faktiskt tagits
i besittning eller ens gjorts till föremål för någon
hennes verksamhet, såsom t. ex. fallet är med i jorden
dolda skatter. »Res inoccupabiles sive communis ipsa
natura» kunna dock sägas vara detta endast i den mer
oegentliga betydelsen att de kunna blifva föremål
för berättigad mensklig verksamhet i allmänhet,
ehuru de ej af någon särskild menniska kunna, med
andras uteslutande, brukas och besittas. Ingen kan
i vanlig bemärkelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
