Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Räfsvans ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kinesisk-mongoliska räkneapparaten suan pan, hvarom kännedomen
under 1300-talet kom till Tyskland genom
handelsförbindelser med Kina. – Läran om räkning
på linier intog en framstående plats i 1500-talets
räkneböcker, särskildt i Tyskland. Ännu långt in på
1600-talet förekom den i flere dylika arbeten jämte
räkningen med siffror, till dess den i sammanhang med
skrifkonstens allmännare utbredning småningom helt
och hållet utträngdes. Ännu i sista upplagan (1705)
af Aurelius’ svenska räknebok finnes angifvet huru
man på räknebänken skall finna en summa, rest, produkt
eller qvot. G. E.
Räknekammaren l. Räkningekammaren. Se Kammarkollegium.
Räknekonst, den elementära och företrädesvis för
praktiskt behof afsedda delen af aritmetiken, hvartill
vanligen hänföras de fyra räknesätten i hela tal, bråk
och sorter samt regula de tri, intresse-, bolags-,
alligations- och kedjeräkning. – Räknekonsten
kallades hos grekerna logistike (se Logistik 1) och
utbildades af dem företrädesvis för användning inom
astronomien. Den nuvarande räknekonsten leder sitt
ursprung egentligen från Indien, utvecklades vidare
af araberna och kom från dem till Vesterlandet,
i främsta rummet till Italien, der venezianernas
vidsträckta handelsverksamhet gjorde insigter i
densamma oundgängliga. Till en början framställes
räknekonsten under form af en mängd speciella
»räknesätt», skilda mindre genom olikhet i metoder
än genom de olika slag af föremål, hvilka i exemplen
behandlades. Sedermera hafva de speciella räknesätten
småningom reducerats till de här ofvan angifna.
G. E.
Räknemaskiner. I vidsträcktaste mening kunna till
räknemaskiner hänföras alla apparater, som användas
för att underlätta räkneoperationer. Hit höra således
bl. a. kinesernas räkneram, romarnas räknebräde
(abacus), renaissancens räknebänk och Neperska
räknestafvarna (se d. o. och Räknebänk). I mera
egentlig mening förstår man med räknemaskiner sådana
apparater, som icke blott underlätta kalkylen, utan
äfven sjelfva i hufvudsak utföra densamma. En sådan
räknemaskin består vanligen af vridbara skifvor,
försedda hvar och en med talen 0 .... 9 samt så
anordnade och kombinerade, att genom deras vridning
det sökta talets siffror successivt erhållas. Skall
t. ex. till 5 adderas 4, ställer man apparaten så, att
talet 5 öfverst är synligt, och vrider enhetstalens
skifva 4/10 hvarf, hvarigenom 5 ökas med 4 enheter,
och i stället för 5 således öfverst visar sig 9,
d. v. s. det sökta talet. På liknande sätt sker
tillvägagåendet vid mera invecklade räkningar. Enligt
denna princip konstruerades en räknemaskin redan af
Pascal (1649) samt sedermera andra sådana bl. a. af
Leibniz, Saunderson och Gruson. Under 1800-talet har
ett stort antal sådana räknemaskiner af förbättrad
konstruktion blifvit uttänkt, t. ex. af Hahn, Müller,
Maurel och Jayet, Roth, Staffel, Dietzschold och
Thomas, hvilken sistnämndes arithmometer (konstruerad
1828) särskildt vunnit stor spridning och kan användas
icke blott för de 4 räknesätten, utan äfven för
qvadratrotsutdragning. – Utom de nu omnämnda
räknemaskinerna finnas äfven sådana, afsedda för mera
vidlyftiga och invecklade räkningar, bland hvilka
de af Babbage samt svenskarna Scheutz och Wiberg
uttänkta särskildt förtjena anföras. Babbage kom
redan 1812 på den idén att konstruera en räknemaskin
enligt differensmetoden, d. v. s. så, att genom
successiva vridningar en serie tal skulle erhållas,
så snart lagen för deras differensers bildning
var gifven. Han realiserade delvis denna idé
ett tiotal år senare. Om t. ex. frågan vore att
beräkna de successiva qvadrattalen 1, 4, 9, 16,
o. s. v., hvilkas första differenser äro 3, 5,
7, o. s. v. och andra differens är konstant = 2,
ställdes maskinen så, att talet 1 samt dess båda
differenser 3 och 2 framträdde. Genom en vridning
ökades 3 med 2 till 5 och 1 med 3 till 4, så att nu
i st. f. 1, 3, 2 siffrorna 4, 5, 2 framträdde. Genom
en ny vridning ökades 5 till 7 och 4 till 9; man
hade således erhållit det tredje qvadrattalet (9),
och hvarje följande kunde på samma sätt erhållas
medelst successiva vridningar. På detta sätt kunde
alla tal erhållas, hvilka voro möjliga att bilda
genom successiva additioner eller subtraktioner
enligt en gifven lag. Så enkel denna idé än var,
stötte dock dess definitiva och fullständiga utförande
på oväntade tekniska svårigheter, och hela arbetet
måste öfvergifvas 1842, sedan det kostat oerhörda
summor (tillsammans omkr. 23,000 pund sterling).
Babbages plan upptogs emellertid af Georg och Edvard
Scheutz, och dessa hade redan 1837 utfört en liten
profmodell, hvilken i förbättrad form och försedd med
tryckapparat blef färdig 1843. Sedermera konstruerades
af dem ytterligare två dylika maskiner (1853 och
1860), af hvilka den senare såldes för 1,200 pund
sterling. Då emellertid denna maskin icke helt och
hållet uppfyllt de förväntningar man gjort sig, hafva
inga flere sådana blifvit konstruerade. I stället
förfärdigade Wiberg i början af 1860-talet en annan
räknemaskin, med hvilken samma resultat genom helt
andra mekaniska inrättningar vanns, och medelst
denna hafva bl. a. fullständiga logaritmtabeller
blifvit uträknade och tryckta (1875). – För öfrigt
hafva äfven räknemaskiner för utförande af ännu
mera invecklade räkneoperationer blifvit uttänkta,
t. ex. af Babbage (för analytiska operationer i
allmänhet), Thomson (för integration af lineära,
differentialekvationer) och Tait (för integration
af differentialeqvationer af andra ordningen),
men ingen af dessa har blifvit konstruerad. Jfr
E. Lucas: »Le calcul et les machines à calculer»
(1884), och Dietzschold: »Die rechenmaschine» (1882).
G. E.
Räknemynt, fingeradt mynt, som endast utgör en inom
en stats myntväsende antagen beräkningsgrund, utan
motsvarande prägladt mynt med samma namn, t. ex. den
svenska marken under medeltiden, plåten under 1700-
och 1800-talen, 1 riksdaler hamburger banko (= 3 mark
h. b.) o. s. v.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
