Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Råsegel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
list, förslagenhet, bedrägeri och illfundighet. Känd
under benämningen »Mickel», har han gifvit upphof
till ordspråk samt framställes i saga och sång. Också
är han utrustad med ovanliga egenskaper. Vaksam och
försigtig, snabb och vig, slug och listig samt i
besittning af högt utbildad lukt, syn och hörsel,
blir han en mycket farlig fiende för både det
mindre villebrådet och de smärre husdjuren. Dock gör
han äfven nytta genom att förstöra skadliga djur,
t. ex. möss och sorkar. För öfrigt förtär räfven
fisk och allahanda ryggradslösa djur, honing och i
högsta nödfall äfven växtämnen. I slutet af Jan. och
i Febr. infaller räfvens parningstid, då hannarna
slås med hvarandra om honorna. Dessa gå drägtiga i 9
veckor och föda 4–5, någon gång flere, blinda ungar,
som ömt vårdas af modern, och till hvilka äfven fadern
släpar föda, medan de ligga i boet, liksom han äfven
i början af digifningen gör åt honan. I Juli lemnar
familjen sin lya och skingras på senhösten. Redan
följande året äro ungarna fullvuxna och börja då para
sig. Räfvens vanliga läte är ett hest och kort tjut
eller stundom ett kort skällande, som slutas med ett
längre tjut. Detta läte låter han höra under ruskiga
höstnätter, för öfrigt vanligen endast aftnar och
nätter under parningstiden, eller då han lockar på
sina ungar. Dessutom morrar han samt har äfven ett
starkt fräsande eller harklande ljud. Fångad som
ung, blir räfven väl tam, men ej pålitlig och är
mindre behaglig i anseende till den fräna lukt han
sprider omkring sig. Räfven är föremål för liflig
förföljelse. Skinnet begagnas till pelsverk och gäller
4–8 (af den svarta varieteten ända till flere hundra)
kronor. – Fjällräfven, äfven kallad »fjällracka»
och »polarräf», Canis lagopus, blir 60 cm. lång och
har svans af 32 cm. längd. Öronen äro afrundade,
små, i längd lika med något mera än en tredjedel
af hufvudet och af samma färg som ryggen. Tårnas
trampknölar äro om vintern ludna och svansen
(med håren) kortare än två tredjedelar af kroppens
längd. Skallen har en ganska stark sänkning framom
pannan, och underkäkens största höjd ligger under
roftanden. Färgen är om vintern snöhvit, om sommaren
deremot svartaktig, med hvitaktiga stickelhår på
hufvudet och nosen. En varietet är den s. k. blå
fjällräfven, som är blåaktigt mörkbrun, med hufvudet
och benen ljusast och svansen mörkast samt blåaktigt
askgrå bottenfäll. Denna art förekommer tämligen
allmänt i nordliga Sveriges fjälltrakter ända ned
till norra delen af Dalarna och vandrar stundom i
ringa antal söder ut ända till Skåne. För öfrigt
finnes han i norra europeiska Ryssland, norra och
östra Sibirien, på Kurilerna, Beringsön, Aleuterna,
i Nord-Amerikas nordligaste delar, på Island samt
Norra Ishafvets öar, ingenstädes gerna söder om 60°
n. br. Såsom namnet antyder, vistas denna art på
fjällen, nämligen deras högre och kala delar, ofta i
närheten af den eviga snön, i den höga norden äfven
på låglandet. Fjällräfven synes hafva större förmåga
än den förra arten att gräfva, hvarför ock af honom
förfärdigade bon ofta äro ganska vidsträckta och
hafva en mängd
utgångar. Parningstiden lär infalla i Mars eller i början
af April. De 4–13 ungarna framfödas i Juni, ligga
länge qvar i boet, äro redan till följande vinter i
det närmaste fullvuxna och fortplanta sig i andra
året. Fjällräfvens föda utgöres företrädesvis
af sorkar och lemlar, hvarför han också finnes
i stort antal på sådana ställen, der dessa djur
förekomma ymnigt, och beledsagar fjäll-lemlarna på
deras vandringar. Derjämte förtär han allt ätbart
ur djurriket, bl. a. äfven foglar jämte deras ägg
och ungar. I list och förslagenhet går han icke upp
mot den föregående arten samt visar ej sällan en
ansenlig dumdristighet och oräddhet. Skinnet utgör
ett eftersökt pelsverk, dyrbarare ju blåaktigare det
är. - På Nord–Amerikas prärier förekommer grå- l.
silfverräfven, Canis cinereo-argentatus, som ofvan
är marmorerad af svart och hvitt, på öfverhalsens
sidor och utanpå lemmarna räfröd, har svansen ofvan
och i spetsen svart och blir 55 cm. lång med svans
af nära 40 cm. längd. – Andra arter af räfslägtet
äro korsaken och mårdhunden (se dessa ord).
I alla tider har räfven varit ett mycket
uppmärksammadt föremål för jagt och
fångst. T. o. m. vanliga räfskinn voro i forntiden
en begärlig handelsvara, liksom de ock gällde som
mynt i kronouppbörden; och de dyrbarare varieteterna
deraf (svart räf samt korsräf) förekommo efter all
anledning vida oftare än nu. Mest förföljdes dock
räfven i sin egenskap af skadedjur å bondens får
och fjäderfä. Utom björn och varg var han den enda
djurart, som i landslagarna (1300- och 1400-talen)
förklarades fridlös öfver hela Sveriges land. Detta
oaktadt har dock räfven stått sig ojämförligt
bättre än de nyssnämnda djurarterna; ty då björn
och varg längesedan försvunnit från de mera bebyggda
landsdelarna och i de nordliga vildmarkerna finnas
qvar blott i en ringa återstod, förekommer räfven
för närvarande fullt ut lika talrikt som förr. Enligt
officiella uppgifter öfver dödade skadedjur fälldes
i Sverige
| 1836 | 7,961 | räfvar |
| 1846 | 5,786 | » |
| 1856 | 7,996 | » |
| 1866 | 16,444 | » |
| 1876 | omkr. 12,000 | » |
| 1886 | 16,145 | » |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
