Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rågata ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfvergifva sin herre, utan blef äfven förrädare. Morgonen
d. 29 Sept. 1568 begaf han sig nämligen med några
ryttare de upproriske till mötes ut genom Söderport,
som han begärde skulle hållas öppen, och förde dem
sedan in i staden. 1569 blef R. öfverste tygmästare,
hvilket ämbete han förestod till sin död. 1570 fick
han, innan freden med Danmark slöts, befallning att
göra ett infall i Norge. Sedermera var han nägon
tid en af dem, åt hvilka bevakningen af Erik XIV
anförtroddes. Han dog 1583. – R:s son Lars R.,
som sedan 1577 studerade i Greifswald, var en af
Sigismunds anhängare i dennes strid med hertig Karl
och försvarade 1599 jämte Kristofer Gyllengrip och
Johan Sparre Kalmar slott mot hertigen, hvarför han
jämte dem halshöggs, d. 16 Maj 1599. En annan Anders
R:s son, Sigfrid R.,afgick 1591 såsom legat till
tatarerna på Krim.
P. S.
2. Rålamb, Broder Andersson, ämbetsman, den
föregåendes son, född 1568 på Bro sätesgård i
Upland, användes redan under Karl IX:s första
regeringsår. 1613 utnämnd till kammarråd,
fick han jämte A. Oxenstierna och J. Skytte
s. å. uppdrag att anskaffa krigsfolk, vaka öfver
handelsordningen, sörja för flottans förseende
med förnödenheter o. s. v. 1614 kallade konungen
honom till Finland för kammarärendens behandling.
Sedermera var han en af de verksammaste att
anskaffa penningar till Elfsborgs lösen.
1624 fick R. Vestmanlands höfdingedöme, som han
innehade till 1627, då han kallades till assessor
och vice ordförande i Svea hofrätt. 1630 utnämndes
han till president i Åbo hofrätt. 1631
förordnades han till bisittare i den domstol,
som skulle döma i ärekränkningsmålet mellan
Rhengrefven Otto Ludvig och prins Kristian
i Danmark. Denna rättegång var knappast slutad,
då konungens befallning anlände att R., för sonens
förseelse (se R. 3), skulle mista sina ämbeten
och hans förläningar indragas, en befallning,
som rådet förgäfves sökte förmå konungen att
ändra. Först efter Gustaf Adolfs död, sedan
Axel Oxenstierna varmt lagt sig ut för honom,
fick R. åter ett ämbete, då han 1634 utnämndes
till landshöfding i Åbo. Han nedlade sin
tjenst 1637 samt afled på Bro d. 3 Juni 1647.
P. S.
3. Rålamb, Erik Brorsson, den föregåendes
son, blef vida bekant genom den stränga
bestraffning Gustaf Adolf lät honom och hans
fader undergå. Efter att hafva åtnjutit en
omsorgsfull uppfostran hemma och i Paris under
den berömde orientalisten Hambraeus’ ledning,
anställdes han ännu helt ung som kammarherre i den
bildningsälskande konungens hof. Med drottning
Maria Eleonora kom han 1631 ut till konungen i
Tyskland. Vid en kunglig fest d. 18 Nov. s. å.,
då åtskilliga furstar och herrar med konungen
sutto till bords, befallde denne R., enär ingen af de
vanlige hofjunkarna voro tillstädes, att förrätta
dessas tjenst. R. hade emellertid nyss förut illa
skadat sig i handen och såg sig till följd deraf ur
stånd att verkställa befallningen. Han skyndade
i stället, utan att säga något, ut för att hemta
ett annat biträde, hvilket beteende konungen missuppfattade
såsom en afsigtlig olydnad. Gustaf Adolfs uppbrusande
harm riktade sig mot fadern (se R. 2), då sonen genom
flykten undandrog sig straff. Axel Oxenstierna, som
satte stort värde på R., beklagade djupt händelsen
och lät honom efter konungens död komma till sig i
Tyskland, der han vistades 1634. R. afled d. 16 Maj
1635 i Paris.
P. S.
4. Rålamb, Klas Brorsson, friherre, riksråd, den
föregåendes halfbroder, född d. 8 (eller enligt
en annan uppgift d. 2) Maj 1622, erhöll en vårdad
uppfostran först hemma och sedermera, 1642–44,
under resor i främmande land. På hemresan fick han
i Osnabrück en liten tid tillfälle att tjenstgöra
vid svenska beskickningen derstädes. Deremot afböjde
han ett anbud att inträda i Torstensons armé.
Sedan han hemkommit, anställde rikskansleren
Axel Oxenstierna sjelf i drottningens närvaro förhör
med honom rörande hans iakttagelser i Osnabrück
och vid armén, ett förhör, som föranledde hans
utnämnande till kavaljer vid fredsunderhandlingen vid
Brömsebro. Under Kristinas regering uppehöll han sig
dock mest på landet, sysselsatt med landtbruk och
juridiska studier, af hvilka senare resultatet blef
det värdefulla arbetet Observationes juris practicae
Thet är Åthskillige påminnelser vthi rättegangssaker
(tr. 1674; ny uppl. 1679). Vid 1655 års
riksdag infann R. sig och spelade en framstående
rol såsom ledamot af det adelns utskott, som med
rådet öfverlade om reduktionssaken, och hvari han
förde den lägre adelns talan mot högadeln. Utnämnd
till hof- och krigsråd, åtföljde han Karl Gustaf till
Polen s. å. samt fick åtskilliga vigtiga diplomatiska
och andra uppdrag. Så affärdades han 1656 såsom
sändebud till Konstantinopel. Den ytterst äfventyrliga
resan och sin vistelse (1657–58) i Konstantinopel
har R. i målande drag sjelf beskrifvit i den 1658
författade Kort beskriffning om thet som wid then
Constantinopolitaniske resan är föreluppit (tr. 1679;
öfvers. på engelska och infördt i »Collection of
voyages and travels», del. 5, 1732). R. hemkom
utan att hafva lyckats i sitt värf – knytande af
förbund med Porten –, medan utskottsmötet 1658 i
Göteborg pågick. Sedermera åtföljde han konungen
till Danmark och biträdde der vid kansliärendens
behandling. Vid riksdagen i Göteborg 1660 var R. den,
som på juridiska skäl efter konungens död mäktigast
bidrog till ogillandet af konungens testamente, ett
beslut, som han segerrikt försvarade på den samma
år följande riksdagen i Stockholm. Emellan båda
riksdagarna hade han utnämnts till landshöfding i
Upland. Vid 1664 års riksdag spelade R. likaledes en
ledande rol såsom oppositionsman mot regeringen och
förfäktare af adelns rätt. Det oaktadt utsågs han
till riksråd (1664) och rikskammarråd (s. å.). Det
var under förvaltandet af det senare ämbetet, som
den ovilja mot rikskansleren M. G. De la Gardie och
hans lättsinniga politik helt naturligt grundlades,
hvilken första gången brast ut i striderna rörande
Sveriges anslutning till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
