Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Runstaf, primstaf eller årsstaf kallas en företrädesvis under medeltiden i Skandinavien använd beständig kalender - Runsten. Se Bautastens och Runor - Runsten. 1. Härad i Kalmar län - Runsten. 2. Socken i Kalmar län - Runstycke, egentl. rundstycke, äldre svenskt kopparmynt - Runtuna, socken i Södermanlands län - Runö, Estn. Ruhu, liten ö i Rigaviken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
månåd hade tecknet [runa] och således var en söndag. Vid
skottår hade söndagarna olika tecken före och
efter d. 24 Febr., så att om tecknet intill detta
datum var [runa], blef det för den återstående delen af
året [runa]. – Den andra raden i runstafven innehöll de
sexton vanliga runorna och dessutom runtecknen [runa] [runa] [runa].
Dessa, af hvilka hvar och en kallades prim eller
primstaf, stodo dock ej i sin naturliga ordning, ej
häller voro de tillordnade hvart och ett af årets 365
datum-tecken. De användes nämligen såsom gyllental
(se d. o.), motsvarade således i ordning talen 1, 2,
.... 19, och voro på det för gyllentalen i den kristna
kalendern bestämda sättet tillordnade de dagar,
då nytändning inträffade. Så stod t. ex. tecknet
[runa] vid den första och sista Jan. för att angifva,
att nytändning dessa dagar inträffade för de år,
hvilkas gyllental var 3. Med tillhjelp af dessa tecken
kunde således påskfullmånen och derefter påskdagen
bestämmas för hvarje år, då söndagsbokstafven
och gyllentalet voro gifna. För att göra en
beräkning af sistnämnda tal öfverflödig anordnades
en särskild påsktafla för 532 år (1140–1671)
med ofvan nämnda tecken såsom gyllental. Sådana
påsktaflor citeras stundom å runstenar (t. ex. en
i Hemse å Gotland). – Den tredje raden innehöll
en följd af sinnebilder, utmärkande kyrkofester,
helgondagar, landtmannaförrättningar, årstidernas
början o. s. v. och tillordnade datum-tecknen för de
dagar, hvilkas särskilda egenskaper de voro afsedda
att utmärka. – Från den nu beskrifna anordningen af
runstafven förekommo ej sällan större eller mindre
afvikelser, särskildt derigenom att gyllentalsraden
saknades eller dess runor blifvit ersatta med
andra tecken. Helt och hållet enstaka torde stå en
i Lappland 1866 anträffad runstaf med endast 364
datumtecken.
Angående runstafvens uppkomst hafva olika åsigter
sökt göra sig gällande. Å ena sidan har man
framhållit, att runstafven dels i allt väsentligt
öfverensstämmer med den kristna julianska kalendern,
dels begagnar det yngre run-alfabetet, samt häraf
dragit den slutsatsen att runstafven först efter
kristendomens införande uppkommit och då naturligtvis
blifvit anordnad i enlighet med den kristna
kalendern. Häremot har man å andra sidan anmärkt,
dels att någon med runstafven öfverensstämmande
kalender icke genom kristendomens införande blifvit
spridd bland andra folkstammar än den skandinaviska,
dels att den kristna kyrkans målsmän icke varit i
stånd att ens hos presterna inplanta grunderna för
den kristna kalendern och således ännu mindre kunnat
hos allmogen sprida kännedomen derom, såvida icke
i Skandinavien redan under den hedniska tiden vana
vid kalendariska beräkningar förefunnits. För att
förklara samtliga de anförda sakförhållandena torde
man alltså böra antaga, att redan under den hedniska
tiden en kalender i Skandinavien varit använd, der
hvarje dag utmärktes genom ett streck och dessutom
vissa bemärkelsedagar genom särskilda tecken, samt
att efter kristendomens införande runstafven
uppstått genom komplettering af denna kalender. –
Runstafven var i allmänt bruk ännu under 16:de
århundradet. Från slutet af 1500-talet erhöll den en
svår medtäflare i de årliga almanackerna, och genom
de ändringar i den svenska kalendern, som vidtogos
1700, 1740 och 1753, blef dess användning alltmer
försvårad. Visserligen försökte flere patriotiskt
sinnade män att genom tryckta anvisningar rörande
runstafvens bruk och genom runornas ersättande
med latinska bokstäfver verka för dess allmännare
användning, men utan någon större och varaktig
framgång. Numera torde färdigheten att använda
runstafven bland allmogen vara ytterst sällsynt. –
Rörande runstafven finnes en ganska rik literatur. I
tryck torde den äldsta beskrifningen deröfver
vara den af Olaus Magni i »Historia de gentibus
septentrionalibus» (1555; kap. 34 i första boken)
gifna; sedermera behandlades ämnet utförligare af
Worm i »Fasti danici» (1643). I vårt århundrade har
Liljegren i sin »Runlära» (1832) egnat särskild
uppmärksamhet åt runstafven och dess historia. Bland
andra nyare arbeten deröfver må särskildt nämnas en
monografi på ryska af Sreznevskij (1874), der flere
olika typer för runstafven afbildas och beskrifvas.
G. E.
Runsten. Se Bautasten och Runor.
Runsten. 1. Härad i Kalmar län, ingår i Ölands
domsaga och Ölands Norra mots fögderi samt omfattar
socknarna Ekby, Gärdslösa, Bredsätra, Långlöt, Runsten
samt största delen af Löt. Areal 20,091 har. 5,372
innev. (1888). – 2. Socken i Kalmar län, Runstens
härad. Areal 4,562 har. 1,169 innev. (1888). R. utgör
ett konsistorielt pastorat af 1:sta kl., Kalmar stift,
Ölands Medelkontrakt.
Runstycke [runn-], egentl. rundstycke, äldre svenskt
kopparmynt, som motsvarade 1/12 skilling och vägde
0,56 ort. Det präglades 1802–30. Dess officiella
namn var tolftedelsskilling. Redan i k. förordningar
från 1660-och 1760-talen förekommer ordet run(d)stycke
såsom benämning på vissa mindre skiljemynt af silfver
och koppar.
Runtuna [runn-], socken i Södermanlands län, Rönö
härad. Areal 6,381 har. 1,309 innev. (1888). R. utgör
ett konsistorielt pastorat af 2:dra kl., Strengnäs
stift, Nyköpings Östra kontrakt.
Runö [af öboarna uttaladt ruynei], Estn. Ruhu
[ruchu], liten ö i Rigaviken nästan midt emellan ön
Ösel samt livländska och kurländska kusten, tillhör
guvern. Livland. Ön är omkr. 6 km. lång från Ringsudd
i s. till Kyunsudd (Kungsudden) i n. och något öfver
4 km. bred i ö. och v., saknar skär samt skyddas mot
vågornas våldsamhet endast af några långsträckta
sandgrund och små holmar på vestra sidan. Arealen
utgör omkr. 10 qvkm. Marken består öfvervägande af
sand, som af vinden hopförts i långa åsar, af hvilka
den högsta kallas Wallen l. Loangåsen. Endast i
n. ö. träder berg (sandsten) i dagen. Östra hälften
af ön har en väl vårdad, kronan tillhörig barrskog;
den öfriga delen består af åker, äng och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
