Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Runeberg, Johan Ludvig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bland dem Nervander och Lille, deltog han i grundandet
af ett privatlyceum i humanistisk riktning (der
latinet således var ett hufvudämne), som han handhade
i fem och ett halft år. Det öppnades d. 15 Mars
1831, och straxt derpå gifte han sig. Besluten att
undgå skuldsättning derefter som dittills, såg han sig
om efter ännu en inkomstkälla. Hans generösa natur och
den handräckning han sedan sin informatorstid sökt
gifva de hemmavarande i Jakobstad ökade behofvet. Det
var dock ej blott för inkomstens skull han med början
af 1832 begynte utgifva »Helsingfors morgonblad»,
en literär tidning om två halfark i veckan,
hvars utgifvande han besörjde till April 1837;
han hade ock på hjertat en mängd sanningar att
säga de rådande riktningarna i vitterheten. I ett
antal literära uppsatser och recensioner, de senare
stundom i bitande ironisk form, uttalade han sina
anspråk på natursanning å ena, konstnärlig sanning och
fulländning å den andra sidan, i det han oförskräckt
fällde förkastelsedomar öfver den gustavianska tidens
och desslikes öfver dagens koryféer, öfver Tegnér,
Stagnelius, Dahlgren och v. Beskow. Sin fulla sympati
egnade han endast fru Lenngren, Franzén och Almqvist,
hvars »Ramido Marinesco» han tolkade i en djupsinnig
uppsats, hållen i Almqvists egen stil. Till en
del är väl skärpan i dessa omdömen om författare,
som några år tidigare voro hans förebilder, att
tillskrifvas det lifliga meningsutbytet i hans
umgängeskrets, der Nervander, Cygnaeus och Lille
sysslade med diktkonsten i olika riktningar, dessa
»lördagsqvällar», dem han sedan erinrade sig med så
mycket välbehag; förnämligast härflöt den dock ur den
uppfattning af konsten och lifvet, som under tiden
klarnat hos honom, samt ur det käcka modet i hans
kärnfriska väsende. Aldrig har spänstigheten i hans
natur visat sig större än under dessa år. Utom med
artiklar hade han att fylla sin tidning med lättare
läsning, dikter, öfversättningar, bearbetningar
af teaterstycken och berättelser, som han hemtade
ur sina ungdomserinringar eller ur krigsminnena
från 1808 och 1809, och af hvilka han längre fram
gjorde ett urval, Smärre berättelser (1854). Och
som R., med all sin rikedom på tankar, infall och
bilder, saknade följetonistens lätta framställning,
representerar detta skriftställeri dess större
möda och arbetsamhet. Mellan redaktionsbestyret
och lektionstimmarna fann han tid för allvarligare
arbeten. Han utgaf 1832 Elgskyttarne, nio sånger i
omarbetadt skick, och då adjunkturen i grekisk och
romersk literatur vid denna tid blef ledig, sökte
han den på sitt Specimen academicum, observationes
quasdam cirea chorum tragicum continens (1833). I
denna afhandling söker han, utgående från sin åsigt
om skaldekonsten att den är »ett förhärligande af
det högsta väsendet på naturens sätt», förklara
kören i det grekiska dramat som ett poetiskt
sätt att framställa det gudomliga i lifvet, från
hvilket hjelten afviker, beredande sig sålunda sin
undergång. Tjensten tillföll en annan. Samtidigt
utgaf R. 2:dra delen af sina Dikter, ett sextiotal
de mest fullkomnade alster af den egendomliga
lyriska stil, på hvilken han gifvit några prof
i sitt första dikthäfte, djupsinniga likheter
mellan menniskolifvet och naturlifvet, eller
själstillstånd, som spegla sig i naturtillstånd,
utförda än i glädtig, än i högstämd, än i vemodig
ton, men alltid mästerligt och alltid så, att en mild
tröst tillflyter läsaren. Dikthäftet, som till sist
upptager ett antal öfversättningar af främmande
folkdikter, öppnas med tre mindre, berättande
dikter, främst Grafven i Perrho, som han redan 1831
insändt till Svenska akademiens pristäflan. Han hade
erhållit endast mindre priset i andra rummet bland
fyra belönade; man hade anslagits af enkelheten,
det rörande och originella i berättelsen, men stilen
föreföll icke nog upphöjd, och det kan ju icke nekas,
att den har något kärft och ansträngdt. Äfven den
femfotade trokeiska meter, som han kanske funnit
hos Herder, måhända sjelf uppfunnit genom att lägga
en fot till den finska runometern, och som gifver
dikten ett så egendomligt finskt tycke, kan hafva
bidragit att låta diktionen förefalla främmande. Ännu
vid hans andra dikthäfte synes kritiken i Sverige
(Rydqvist: »Heimdal») varit tveksam angående
sjelfständigheten af hans lyriska diktning, en punkt,
i afseende å hvilken R. alltid röjde en synnerlig
ömtålighet. Det var först med Hanna. En dikt i tre
sånger (1836) R. erhöll i Sverige liksom i hemlandet
det obetingade erkännandet att vara den störste
skald århundradet födt åt svenska vitterheten. Man
prisade natursanningen och friskheten i hans dikt,
hans öga för det sant poetiska i verkligheten,
hans konst att gömma sin konst under det naturliga,
hans ädla, rena och patriotiska hjertelag.
Denna fullkomning hos hans skaldekonst motsvaras af
en samtidigt försiggången utveckling i hela hans
lifsåskådning. Enligt den uppfattning af poesiens
väsende, som han framställde i sitt specimen om kören,
betecknar han i en af de reflexioner han nedskref vid
denna tid hennes uppgift närmare sålunda: »Poesin ser
och återger det verkliga, den sanna verkligheten,
rotad i Gud och genomblommande verlden. Poesin
upphjelper icke naturen, gör den icke herrligare
än den är, men den hjelper menskligheten att se
sin egen och verldens herrlighet, att genomskåda
ytans förvirring. Menskligheten sitter vid lifvets
strand och gråter öfver den mörka vågens skum och
oro. Då kommer poesin, en solblick mellan molnen,
och låter henne se hur djup, klar och ren den sjö är,
som så svallar». Lifsglädjen, som af naturen inlagts
i hans väsende, har utvecklat sig hos honom till
denna ljusa och förtröstansfulla verldsåskådning,
som finnes uttryckt i hans skrifter, t. ex. i dessa
hofmarskalkens ord i uppsatsen om »Ramido Marinesco»,
»att det icke ges ett väsen, som ej måste vilja
försoning på den enkla grund att en sådan vilja
är väsentlighetens innersta natur», eller i denna
reflexion: »Jag kan icke tänka mig ett missförhållande
i lifvet såsom för sig verkligt. Jag vet visst,
att tusende individuela intressen stundeligen duka
under för ett högre, men just detta högre gör allt
till ett förhållande, till någonting för sig skönt
och regleradt. Derföre, då jag diktar, diktar jag
genom en natur-instinkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
