Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rumanien (Rum. Romania), konungarike vid nedre Donau - Rumaniens stjerna, en af furst Carol i Rumanien d. 22 Maj 1877 stiftad orden - Rumanska språket (valakiska språket) tillhör de romanska språkens grupp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utan att likväl allmän rösträtt införts. Genom den
rumanska härens tappra deltagande på Rysslands sida
i rysk-turkiska kriget 1877–78 förvärfvade sig R. på
Berlinkongressen sitt oberoende och fick Dobrudsja
såsom ersättning för förlusten af Besarabien. Efter
representationens beslut d. 26 Mars 1881 antog
Karl konungatitel och kröntes i Bukarest d. 22
Maj till konung. Enär konungaparet är barnlöst,
öfvergår tronföljden enligt författningen till
konungens bröder eller deras manliga afkomlingar
efter förstfödslorätt. Sedan konungens äldre broder,
furst Leopold, förklarat, att han afstode från
tronföljden, men vore villig att förbereda sina
tre söner dertill, proklamerades hans andre son,
prins Ferdinand (f. 1865), d. 26 Mars 1889 till
tronföljare. Den agrariska frågan, som en längre
tid stått på dagordningen, tyckes nu närma sig en
lösning. En stor reform bebådas, genom hvilken de
hardt när upproriske arrendatorernas ställning skall
förbättras, och som skall bestå deri att statsjord
fördelas i smärre lotter och försäljes. Redan hafva
(1889) statsegendomar af en betydlig areal på detta
sätt afyttrats.
Rumaniens stjerna, en af furst Carol i Rumanien d. 22
Maj 1877 stiftad orden för belöning af militära och
civila förtjenster. Den har 5 grader i likhet med den
franska Hederslegionen. Ordenstecknet utgöres af ett
af silfverstrålar omgifvet blått emaljeradt kors,
på hvars af gröna ekqvistar omgifna röda midtsköld
är anbragt en gyllene örn med omskriften »In fide
salus» på blå grund, och bäres i ett rödt band med
två blå ränder vid hvardera kanten.
Rumanska språket (valakiska språket) tillhör de
romanska språkens (se d. o.) grupp. Under det att de
öfriga från latinet härstammande romanska språken
tillsammans bilda en stor komplex, som omfattar
hela den vestra delen af Europas fastland, intager
det rumanska språkområdet en derifrån långt skild,
isolerad plats i det sydöstliga Europa. Det omfattar
hela det nuvarande konungariket Rumanien, en stor
del af det till Ryssland hörande Besarabien, de
med ungerska kronan förenade landen Siebenbürgen,
Banatet samt den sydligaste delen af det till
österrikiska monarkien hörande Bukovina. Det
begränsas sålunda i s. och s. ö. af Donau, i n. ö. af
Dnjester, i n. af Teis och Prut i deras öfre lopp;
i v. går dess gräns ungefär parallelt med Teis,
men hinner ej fullt fram till denna flod. Endast
med ett mindre stycke sträcker det sig s. om Donau
in i konungariket Serbien, der rumanska talas i en
liten del af landet, som i ö. och v. begränsas
af Donaus bifloder Timok och Morava. Dessutom
finnas enstaka rumanska språköar i Macedonien,
Tracien och Tessalien, der dock detta språk lärer
alltmera utträngas af nygrekiskan. I sjelfva det
stora rumanska språkområdet finnas äfven trakter,
der befolkningen talar magyariska eller tyska; detta
är fallet i synnerhet i Siebenbürgen. Antalet af dem,
som tala rumanska, uppskattas till 8–9 mill. – Det
rumanska språkets äldsta historia är ännu icke fullt
utredd, så att man ej säkert vet om detta språk
är en direkt fortsättning af det latin, som romarna
förde med sig, då de i denna del af Europa sträckte
sina eröfringar till landet n. om Donau och deraf
gjorde en romersk provins, Dacien. Endast vid pass
ett och ett halft årh., 107–270, egde romarna der
fast fot, hvarför det kan betviflas, att under
en så kort tidrymd latinet der kunnat rotfästa
sig. Om så ej varit fallet, måste den latinska
dialekt, som under århundradenas lopp utvecklat
sig till rumanska, bero på senare inflyttningar af
latintalande folkstammar. Som bekant är just i dessa
trakter rasblandningen ovanligt stark, och folk med
skilda tungomål hafva der trängts tillsammans. Detta
förhållande har äfven mycket inverkat på det rumanska
språket, som är starkt uppblandadt af element från
de språk, med hvilka det bragtes i en långvarig,
nära beröring. Af dess ordförråd är en stor del
hemtad från slaviska språk, från magyariskan,
turkiskan och nygrekiskan, hvartill kommer ett icke
obetydligt antal ord, hvilkas ursprung man ännu
icke kunnat utreda. Trots denna stora blandning af
olika element i ordförrådet lider det dock intet
tvifvel, att rumanskan bör räknas till de romanska
språken. Lika litet som engelskan upphört att vara
ett germanskt språk derför att deri ingår ett så
stort antal romanska ord, lika litet har rumanskan
förlorat karakteren af romanskt språk derför att
det riktat sitt ordförråd med många glosor, hemtade
från grannspråken. Det är nämligen icke de i ett
språk ingående glosornas härledning, som närmast
bestämmer till hvilken språkstam det bör räknas,
utan det är dess formlära, i viss mån dess syntax
samt bestämningsordens ursprung, som dervid äro
afgörande. Från samma källa som dessa ledas vanligen
de i ett språk ingående andra ord, som angifva de
begrepp och egenskaper, hvilka ett folk äfven under
sina mest primitiva och enklaste förhållanden icke kan
umbära, såsom t. ex. gå, stå, hand, fot, god, stark
m. fl. I dessa hänseenden är rumanskan ett latinskt
språk i samma grad som de öfriga romanska. Äfven de
ljudskridningar, som de ursprungliga latinska orden
undergått, äro fullt normala och följa bestämda
banor. I det hela har rumanskan mer än de romanska
kulturspråken haft en ostörd, naturlig utveckling,
hvilket beror derpå att det ända in i de senaste tider
var ett talspråk, som ej användes i literaturens
tjenst. Det har således ej på samma sätt som dessa
varit utsatt för grumlande inflytelser från det
klassiska latinet. Studiet af rumanskan kan derför
bidraga att sprida ljus öfver dunkla frågor inom den
romanska filologien. Jämfördt med de öfriga romanska
språken, står rumanskan närmast det italienska,
hvilket också är naturligt, alldenstund det utgått
från det italienska latinet under en senare period än
något af de öfriga. Substantivens böjning, artikeln,
pronomina och räkneord kunna fullständigt ledas
tillbaka till latinet. I verbens konjugationssystem
har rumanskan behållit de latinska formerna ännu
segare än t. o. m. italienskan. Vid användningen
af den från det latinska pronominet ille härledda
artikeln är det påfallande, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
