Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rossano ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Cours de droit constitutionnel (1836) och Cours
d’économie politique (4 dlr, 1840–54). Kj.
Rossi, Giovanni Battista (Giambattista) de, italiensk
fornforskare, föddes 1822 i Rom och gjorde der sina
grundläggande studier. Utrustad med ett ovanligt
skarpsinne och stor viljekraft, egenskaper, som äfven
prägla hans anletsdrag, ådrog han sig redan tidigt
den lärda verldens uppmärksamhet genom förträffliga
tidskriftsartiklar, i hvilka han redogjorde för sina
upptäckter i och omkring Rom. Särskildt slog han sig
på studiet af de äldsta kristna minnesmärkena. För
katakomberna och kristendomens urhistoria samt den
äldsta församlingsorganisationen äro hans arbeten
epokgörande (jfr Katakomber). De förnämsta af dessa
arbeten äro Inscriptiones Christianae urbis Romae
septimo saeculo antiquiores
(1857–61) samt Roma sotterranea cristiana (2 dlr,
1864–77). Från sistnämnda arbete hafva alla de
många senare verk, som behandlat Roms kristna
katakomber, hufvudsakligen hemtat sina uppgifter.
Resultaten af sitt arbete har han för öfrigt
mestadels nedlagt i lärda tidskrifter. R. har på ett
särdeles förtjenstfullt sätt ordnat »Museo cristiano»
i Lateranpalatset. J. C.
Rossi, Ernesto, italiensk skådespelare, f. 1827 i
Livorno, afbröt sina juridiska universitetsstudier
i Pisa för att egna sig åt skådebanan och åtnjöt der
handledning af den berömde G. Modena. R. utförde sedan
1846 älskarerollerna vid hofskådespelaresällskapet i
Piemont, uppträdde jämte fru Ristori framgångsrikt i
Paris 1855 och bragte der, liksom i Wien, Goldonis
komedier till heders. Han spelade sin första
Shakspeare-rol, Othello, i Milano 1856, och i Paris
gaf han å nyo gästroller 1866. Han utförde en serie
Shakspeare-roller i Paris 1875, derefter i London och
olika europeiska land samt i Amerika. På Stockholms
k. teater uppträdde han i Maj 1885 och Maj 1886. –
R:s konstnärskap utmärker sig genom den sjelfständiga,
öfverlägsna uppfattningen, helgjutenhet och orädd
realism i framställningen samt ett mästerligt
beherskande af teknikens alla hjelpmedel. Han
torde kunna räknas bland alla tiders förnämsta
skådespelare. Till hans bästa roller höra Othello,
Lear, Hamlet, Shylock, Macbeth, Timon af Athen,
Nero (i Cossas »Nerone artista») och Ludvig XI (i
Delavignes pjes). 1885 utgaf han Studii drammatici
e lettere autobiografiche (tysk öfvers.: »Studien
über Shakespeare und das moderne theater nebst
einer autobiogr. skizze», s. å.; sjelfbiografien
i form af bref till Angelo de Gubernatis). Han har
dessutom skrifvit åtskilliga teaterpjeser.
Rossia, latiniserad benämning på Ryssland.
– Rossica, arbeten, som handla om Ryssland.
Rossieny (Lit. Rosejnej), stad i ryska
guvern. Kovno, ej långt från polska och preussiska
gränsen. Omkr. 11,000 innev., nästan alla judar,
hvilka drifva en icke obetydlig transitohandel med
Preussen. R. var fordom hufvudstad i Samogitien.
Rossini, Gioacchino Antonio, italiensk tonsättare,
»svanen från Pesaro», föddes i denna
stad d. 29 Febr. 1792. Af sina föräldrar, som voro
musiker till yrket, sändes han först till Angelo
Tesei i Bologna för röstens utbildning, derpå (1807)
till Abbate Mattei för kompositionsstudier, dem han
afbröt, så snart han hört sin lärare säga, att han
kunde tillräckligt för att komponera operor. Han
debuterade med La cambiale di matrimonio (Venezia
1810) och skref under de närmast följande åren flere
operor, bland dem för Milano La pietra del paragone,
der han först använde sitt berömda crescendo, för
Rom Demetrio e Polibio samt för Venezia L’inganno
felice, I due Bruschini och Tancredi, med hvilken
sistnämnda (1813) han erkändes som Italiens
störste då lefvande operakompositör. Denna
åsigt bekräftades genom L’italiana in Algeri
(Venezia 1813), Il turco in Italia (Milano 1814)
och Elisabetta (Neapel 1815). I sistnämnda opera
verkställde han redan den reformen att utskrifva
ariornas fioriturer i st. f. att öfverlemna
dem åt sångarnas godtycke, hvarjämte han ersatte
seccorecitativet med recitativ, ackompanjeradt
af stråkqvartetten. Slutligen (Rom 1816) nådde
R. höjdpunkten af sin komiska alstring genom Almavifa
(Ilbarbiere di Seviglia), hvilken ännu lefver
med oförminskad lifskraft och med rätta gäller som
sjelfva inkarnationen af alla den italienska buffans
bästa egenskaper. I början uthvisslad på grund af
romarnas förkärlek för Paesiello, väckte operan redan
andra gången en sådan sensation, att ett fackeltåg
till tonsättaren föranstaltades. Ej långt under
»Barberaren» anses Cenerentola stå (Rom 1817). Otello
skrefs för Neapel (1816), La gazza ladra för Milano
(1817), La donna del lago för Neapel (1819), och en
stor mängd andra operor skakade R. ur armen med sin
vanliga lätthet och lättvindighet, på beställning af
impresarion Barbaja, åt hvilken han under åren 1815–23
förbundit sig att for en hederlig vedergällning
årligen leverera två stycken, en skyldighet, som han
undangjorde så hastigt som möjligt för att dessemellan
få lefva makligt och tillfredsställa sin passion för
ostron. Sorglös och njutningslysten, blef R. liksom
hans musik den konstnärliga exponenten för den
politiska restaurationsepoken, då folken, trötta af
revolutionens och cesarismens strider, med välbehag
läto sig vagga till hvila af hans sirentoner. Hans
operor voro blott beräknade för ögonblicket, och
de hafva ock med få undantag delat ögonblickets
förgänglighet. Småningom kände han dock ytligheten
i sitt skrifsätt, och redan i Semiramide (Venezia
1823) bemödade han sig om större konstnärligt allvar,
hvilket växte än mera, sedan han – efter ett besök
i London, der han på fem månader förtjenade 7,000
p. sterl. – slagit sig ned i Paris (1824). Visserligen
visade han sig olämplig såsom direktör för »Théâtre
italien», men sedan han blifvit »inspecteur général
du chant en France» med 20,000 francs pr år, kunde han
obehindradt egna sig åt grundligare komposition. Han
omarbetade nu äldre verk under namn af Le siége de
Corinthe (1826) och Moïse (1827) samt skref Le comte
Ory (1828) och slutligen Guillaume Tell (1829), hans
mästerverk i den stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
