Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romerska riket. II. Rom republik (509-31 f. Kr.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
d. o.), patriciernas torpare. Att patricierna,
i besittning af nästan all jord och förmögenhet,
missbrukade sin makt är otvifvelaktigt. Lagen
eller rättssedvänjan berättigade en patricier,
som hade att fordra något af en plebej, att,
om ej tillgång fanns till betalning, bysätta
gäldenären och sedan sälja honom som slaf, ja
till och med i vissa fall döda honom. Plebejerna,
som till följd af de ständiga krigen i allmänhet
blefvo allt fattigare, fingo till en stor del
göra straffarbete i patriciernas hus, i synnerhet
som dragare i mjölqvarnar. Man kunde ej hoppas på
rättvisa af konsulerna, hvilka likasom sannolikt
äfven senatsmedlemmarna voro patricier. Till slut
blef spänningen så stark, att plebejerna (494 eller
493) beslöto att grundlägga en egen stat och gjorde
utvandring (secessio) till Heliga berget, ett stycke
n. ö. om Rom. Ett formligt fördrag, såsom mellan
två krigförande nationer, slöts mellan patricier och
plebejer. Derigenom (andra säga dock först 471) fingo
plebejerna såsom en motvigt emot patricierna egna
ämbetsmän, tribuni plebis, folktribuner. Folktribunerna,
hvilkas antal med tiden ökades från 2 till 10 (457)
hade inga bestämda befogenheter, men deras personer
voro på grund af det högtidligt besvurna fördraget
oantastliga (sacrosancti). Derigenom kunde de skydda
plebejerna. Konsulerna funno det snart mera praktiskt
att på förhand inhemta tribunernas mening; om desse
hotade med intercessio (mellankomst) eller sade veto
(jag förbjuder), kunde intet uträttas mot plebejerna,
hvarken af konsuler eller senat. Tribunerna
fingo derför småningom plats i denna; de kunde
sammankalla tribuskomitierna, i hvilka plebejerna
hade öfvervigten, valdes äfven der (sedan Publilius
Voleros lag, 471) och blefvo alltmera erkända som
hela statens ämbetsmän. Till sitt biträde fingo
tribunerna aediles (se Edil) och judices decemviri
(sedan decemviri stlitibus judicandis). Kampen
mot patriciernas företrädesrättigheter fortsattes
oaflåtligt. Patricierna voro de ende, som rättsligt
hade del i statens offer och religion. På
religionen hvilade till stor del den oskrifna
sedvanerätten. Lagens tillämpning låg sålunda i
patriciernas händer. Efter en lång strid genomdrefvo
plebejerna 451, att statens författning suspenderades,
och att i stället för de ordinarie ämbetsmännen
valdes decemviri legibus scribundis (»tiomän för
lagars skrifvande»). Desse fulländade, ej utan
grekiskt inflytande, tio lagtaflor. Det följande
årets decemvirer tillade ytterligare två. Emellertid
ville de ej afgå, utan behöllo olagligt makten. Då
en af dem, berättas det, Appius Claudius, begick en
upprörande våldsgerning mot den plebejiska flickan
Virginia, ryckte krigshären, som befann sig på
berget Algidus, mot Rom; ett folkupplopp utbröt,
och decemvirerna måste afgå. Emellertid bestod
deras verk, Tolf taflornas lagar, såsom grundvalen
för den senare så vidlyftigt utbildade romerska
rätten. Enligt andra skulle de två senaste taflorna
tillagts af konsulerna för år 449, Marcus Horatius
och Lucius Valerius. Desse skulle förut hafva
infört mynt samt genomdrifvit lagar af innehåll att
tribuskomitierna skulle hafva samma
beslutande rätt i fråga om lagstiftningen som
centuriatkomitierna, samt att ingen ämbetsman
skulle få tillsättas sine prococatione (utan appell);
dessutom bekräftades tribunernas okränkbarhet. Genom
lex Canuleja (445) fingo plebejerna connubium,
d. v. s. rätt att ingå äktenskap med medlem af
patriciska familjer. För att bereda plebejerna
tillträde till statens högsta ämbeten utgafs s. å. en
lag, hvarigenom man i stället för konsuler skulle
kunna välja tribuni militum consulari potestate
(»krigstribuner med konsulsmyndighet»), till antalet
vexlande emellan 3 och 8. Deras ämbete anses
vara bildadt efter mönster af de atheniensiske
strategernas, och äfven plebejer voro valbara
till detsamma. Sedan 447 egde menigheten rätt
att till konsulernas biträde vid kassaförvaltning
m. m. välja 2 quaestores (se Qvestor), sedan
421 4. För uppskattningen (census) af medborgarnas
förmögenhet och den dermed följande indelningen i
klasser, som förut tillkommit konsulerna, valdes
sedan 443 (444 eller 435) 2 patriciska censores
(se Censor). Oroligheter rådde under dessa och
följande tider beständigt. Ej mindre än tre försök
att bemäktiga sig despotisk makt omtalas, men både
Spurius Cassius (486), Spurius Maelius (439) och
Marcus Manlius (384) fingo för sitt högförräderi
plikta med lifvet. Snart efter den galliska branden
utbröto stridigheterna med förnyad häftighet. Måhända
just genom kostnaderna för stadens återuppbyggande
måste den fattigare befolkningen skuldsätta sig och
dessutom göra krigstjenst. Ett annat tvistefrö var
plebejernas tillträde till konsulatet. Vid den tiden
måste således förnäma och jämförelsevis förmögna
plebejiska slägter hafva förefunnits, hvilket
åter förutsätter en utvidgad handel. Då, säger den
vanliga berättelsen, framlade folktribunerna Licinius
Stolo och Lucius Sextius förslag till tre lagar
(se Licinius), hvilka efter lång kamp genomdrefvos
(367), och hvilkas följd bl. a. var, att den ene
af konsulerna alltid skulle vara plebej. Samtidigt
afskildes dock från konsulatet domsrätten och uppdrogs
åt en praetor (se Pretor), som i början visserligen
måste vara patricier, men hvars ämbete sedan 337 stod
öppet äfven för plebejer. År 366 inrättades ett nytt
patriciskt ämbete, aediles curules. År 356 bekläddes
diktaturen, år 350 eller 339 censuren af en plebej,
och år 300 fingo plebejerna tillträde äfven till
de högsta prestämbetena. Sannolikt först under
dessa stridigheter fingo plebejerna tillträde till
senaten. Senatens rätt att bekräfta folkbesluten,
auctoritas patrum (andra mena med detta uttryck att
curiatkomitierna skulle haft denna rätt), gjordes
genom lex publilia (339) till en tom form. Härmed var
författningsstriden mellan patricier och plebejer till
ända: båda hade nu ett gemensamt statsväsende, och
bland båda funnos rika, förnäma och ansedda slägter.
Roms välde utbredes öfver hela Italien
(338–265 f. Kr.). Efter Kampaniens eröfring kommo
romarna i strid om Neapel med sina dittills varande
bundsförvandter, samniterna. Mot dessa fördes krig
327–304. Af vigtiga krigshändelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
