Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romans, Fr. romance, en lyrisk-episk dikt - Romans, stad i franska depart. Drôme vid Isère - Romanshorn, köping i schweiziska kantonen Thurgau - Romansk betyder i språkvetenskaplig mening dels uppkommen ur det forna latinska folkspråket i Italien och andra romerska provinser (se Romanska språk), dels hörande till dessa språk och deras literatur, derur lånad o. s. v. - Romanska språk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
romanska folkens stamort (»romans» är nämligen
bildadt af samma stam som »romansk», »roman»,
»romantik» o. dyl.), hvaremot balladen (se d. o.) är
ett specifikt uttryck för de germanska folkens
själslif. Romansen framträdde allra först i Spanien,
der ordet romance har betydelsen både af romanskt
folkspråk – till skilnad från det latinska kultur-
och skriftspråket – och af lyrisk-episk dikt i folkton
samt för det tredje af den i dessa dikter vanligen
använda versarten, 8- eller 6-stafviga trokeiska
vers, s. k. redondillas. Från Spanien utbredde
sig romansen till andra folk, både romanska och
germanska. Romansens grundkarakter är den episka
folkvisans, med stark nationel färgläggning och
dramatisk liffullhet. Den är till formen sammanträngd
och ofta i hög grad naiv. I sin äldsta gestalt var
romansen afgjordt episk. Den besjöng spaniorernas
nationella stordåd och märkliga tilldragelser i det
verkliga lifvet, såsom t. ex. romanserna om Cid,
men det historiska materialet var derjämte stundom
uppblandadt med sagor och mytiska traditioner. Denna
grupp är de s. k. historiska romanserna, hvilka
böra väl skiljas från den senare art af historiska
romanser, som hade sina källor i Sepulvedas, Fuentes
och andra lärdas krönikor. Genom vandrande sångare
inträngde emellertid i Spanien äfven främmande
hjeltesagor, hvilka der bearbetades till romanser och
spriddes genom muntlig tradition. Dit höra romanserna
om Karl den store och hans kämpar (jfr Karolingiska
sagokretsen) m. fl., hvilka utgöra en särskild grupp,
de s. k. riddareromanserna. En tredje grupp utgjordes
af de moriska romanserna, hvilka hemtade sina ämnen
från de nya element, som genom Granadas eröfring af
spaniorerna tillfördes den spanska poesien. Dermed var
romansen inne på konstpoesiens område, och till samma
fält hörde herderomanserna. – Alltifrån midten af
1500-talet började man utgifva särskilda samlingar
af de förut endast i muntlig tradition lefvande
romanserna. Dessa samlingar, kallade romanceros, af
hvilka de förnämsta voro »Romancero general» (1600)
och »Romancero del Cid», den senare utgifven af Juan
de Escobar (1612), väckte stor anklang äfven i andra
land och särskildt i Tyskland, der de öfversattes
och flitigt efterbildades af bl. a. Diez, Geibel och
Herder. Såsom sjelfständiga romansdiktare framträdde
Stolberg, Schiller, Göthe, Tieck, bröderna Schlegel,
Uhland, Rückert, Chamisso m. fl. I den nordiska
literaturen infördes romansen af Öhlenschläger. Bland
svenska skalder hafva bl. a. E. G. Geijer och
B. E. Malmström med framgång idkat denna diktart. –
I den gammalfranska literaturen finnas episka romanser
i folkton, men numera betyder i Frankrike romance en
rent lyrisk kärleksdikt. Engelsmännen beteckna med
romances större riddaredikter och romaner, hvaremot
romanser i folkton hos dem benämnas ballads.
I musikalisk mening är romansen en episk-lyrisk
kompositionsart, hvilken kan sägas ungefär hålla
midten mellan den enklare, rent lyriska visan, som
oftast är strofiskt hållen, och den utförligare,
dramatiska balladen, som är mera
genomkomponerad och t. o. m. kan utvidgas till ett större
helt, närmande sig oratoriet. Likväl äro de tre
arterna ingalunda strängt skilda, utan förblandas
ofta med hvarandra. Man skulle kunna uppställa som
mönster för visan Franz Schubert, för romansen
Robert Schumann och för balladen August Söderman,
utan att naturligtvis dermed vilja säga, att dessa
äro de ende representative. Äfven i instrumentalmusik
användas de tre benämningarna, hvarvid definitionerna
ännu mindre kunna strängt fasthållas. Ofta
nog är balladen mera dyster och mystisk än
de andra, som äro mera klara och melodiösa.
R. G. A. L.
Romans [råma’ng], stad i franska depart. Drôme,
vid Isère och jernvägen mellan Valence och
Grenoble. 11,923 innev. (1886). Vacker romansk kyrka,
S:t Barnard, från 12:te och 13:de årh. Silkeskultur
och sidenindustri samt tillverkning af läder, oljor,
hattar m. m.
Romanshorn [-hårn], köping i schweiziska kantonen
Thurgau, ligger på södra stranden af Bodensjön vid
jernvägslinierna till Winterthur och Konstanz och står
genom ångbåtslinier i förbindelse med Friedrichshafen
och Lindau på motsatta sidan af Bodensjön, hvarför
det har den lifligaste turist- och varutrafiken
på schweiziska stranden af Bodensjön. 3,674
innev. (1880).
Romansk betyder i språkvetenskaplig mening dels
uppkommen ur det forna latinska folkspråket i Italien
och andra romerska provinser (se Romanska språk),
dels hörande till dessa språk och deras literatur,
derur lånad o. s. v. Vidare är ordet romansk det
inhemska (eller, rättare sagdt, den naturliga
försvenskningen af det inhemska) namnet på tvänne
fullkomligt skilda romanska språk (resp. språkgrenar
med deras munarter), nämligen: a) rumanskan, äfven
stundom kallad valakiskan, i konungariket Rumanien och
angränsande delar af Siebenbürgen och Bulgarien, hvars
inhemska skrifform är românu (se Rumanska språket
och literaturen); b) rätoromanskan i Grisons, der
de vanligaste af de många vexlande skrifformerna äro
romansch, romauntsch, romontsch, rumonsch, rumansch
(se Ladinska språket). – Om betydelsen af ordet
»romansk» i konsthistorien se Romansk stil. H. A.
Romanska språk. Med hvarje ny eröfring, som romarna
gjorde, vidgade de äfven sitt språkområde, ty om man
undantager grekerna, hvilkas högre kultur skyddade
deras språk, förmåddes snart de under Roms spira
lagda folken att mot latinet utbyta sina ursprungliga
tungomål. Dervid gingo romarna ingalunda våldsamt
tillväga. I ett nyss eröfradt land anlade de några
få kolonier och följde i öfrigt den beqväma metoden
att aldrig sjelfva taga någon kännedom om det språk,
som der talades, hvaraf blef en följd, att de infödde,
för att kunna meddela sig med sina nya herskare,
måste så fort och så väl som möjligt söka lära
sig deras. Den högre kultur, som romarna medförde,
voro dessa i allmänhet angelägna att tillegna sig,
hvilket äfven bidrog att hos dem öka lusten att lära
det språk, som dertill gaf det enda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
