Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Robert ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
undersökningar, samt uppfann ett särskildt slags våg,
som blifvit uppkallad med hans namn. R:s skrifter
blefvo efter hans död till större delen tryckta i
sjette delen (1693) af den äldre följden af »Mémoires
de l’académie des sciences de Paris». Sjelf utgaf
han bl. a. Aristarchi Samii de mundi systemate,
partibus et motibus ejusdem libellus cum notis (1644).
G. E.
Robesonkanalen, det nordligaste af de sund, som
på Grönlands vestkust förena Baffins vik med Norra
Ishafvet.
Robespierre [råbespiär], Maximilien Marie Isidore,
fransk revolutionsman, föddes d. 6 Maj 1758 i staden
Arras, der hans fader var advokat. R. studerade såsom
frielev vid den af prester ledda skolan (collége)
Louis-le-grand i Paris, egnade sig sedermera åt
rättsvetenskapen och slog sig ned såsom advokat
i sin födelsestad. Hans politiska bana började på
samma gång som revolutionen, i det han såsom en af
provinsen Artois’ representanter i tredje ståndet
var medlem af den riksförsamling, som sammanträdde
1789. Sedan de tre stånden förenat sig till en
konstituerande nationalförsamling, slöt han sig
till den grupp af denna, den yttersta venstern, som
hyllade republikanska tänkesätt. Men denna grupp
saknade inflytande inom församlingen, och då R.,
som vunnit åtskilliga literära utmärkelser vid Arras’
vitterhetsakademi, der sökte lysa såsom talare, blef
han utskrattad. Denna kränkning för hans fåfänga
grundlade hos honom ett giftigt hat till de ledande
männen i församlingen, de konstitutionelle, och snart
nog började han framstå såsom en fruktansvärd fiende;
ty det bifall, som han förgäfves eftersträfvat inom
församlingen, kom honom deremot till del från den
revolutionärt sinnade lägre Parisbefolkningen, som
fyllde församlingens läktare och de revolutionära
klubbarna samt, usurperande »folkets» namn, ständigt
var färdig att medverka till nya omstörtningar. På
dessa åhörare, i synnerhet de qvinliga, de
s. k. »trikotöserna», slogo hans oupphörliga,
i predikoton hållna svulstiga utläggningar af
Rousseaus lära om folkviljans allmakt i högsta grad
an, och det förfinade skick och nästan puritanska
lefnadssätt, hvarigenom han förmånligt stack af från
de öfrige demagogerna, imponerade äfven på dessa
kretsar, bland hvilka han snart började helsas med
hedersnamnet »den (ende) omutlige». Slutligen firade
han äfven inom nationalförsamlingen en triumf,
i det han d. 16 Maj 1791 genom att vädja till
den rådande oegennyttighetsmanien genomdref, att
ingen medlem af församlingen skulle vara valbar
till nästa riksmöte. Derigenom förlamade han för
den närmaste tiden sina lyckligare medtäflares
politiska inflytande, men öppnade också dörren för
ytterligare omstörtningar, i det den första vården
af det nya konstitutionella samhällsskicket måste
anförtros åt ovana händer. Ehuru R. genom detta beslut
äfven utestängt sig sjelf från den nya riksdag –
Lagstiftande nationalförsamlingen –, som öppnades
d. 1 Okt. 1791, fick han dock tillfälle att fortsätta
sin agitatoriska verksamhet derigenom att han utsetts
till åklagare vid brottmålsdomstolen i
Paris, och lyckades särskildt att befästa sitt
inflytande i jakobinklubben. Nu fick han emellertid
nya farliga medtäflare i girondisterna, detta på
lysande talare rika vensterparti inom Lagstiftande
nationalförsamlingen, hvilket ville framkalla ett
krig mellan revolutionen och det gamla Europa för att
kunna drifva revolutionär propaganda och störta det
franska konungadömet. Ehuru detta äfven var R:s mål,
ryggade dock hans försigtiga natur tillbaka för en
äfventyrlig krigspolitik, och han bekämpade derför
denna ifrigt i jakobinklubben, men kunde dock ej
hindra krigets utbrott (April 1792). Från denna
tid hyste han till girondisterna samma oförsonliga
hat som till de konstitutionelle. I sjelfva verket
arbetade dock girondisterna R. i händerna. För att
kunna störta konungadömet förstörde de medlen till
ordningens upprätthållande i Paris. Den 10 Aug. 1792
föll konungadömet, och då borde högsta makten hafva
tillfallit Lagstiftande församlingen och den af henne
tillsatta interimsregeringen, som, med undantag af
Danton, bestod af girondister; men till följd af
ordningsmaktens upplösning stodo dessa myndigheter
värnlösa mot den anarkiska Parispöbeln, och denna
lät sig leda af den parisiska kommunalstyrelse
(»kommunen»), som på revolutionär väg upprättats
under upproret d. 10 Aug. Ehuru R. aktat sig att
deltaga i detta, invaldes han dock i »kommunen»,
blef den styrande viljan der och trotsade
i spetsen för densamma gång på gång
Lagstiftande församlingen. I April 1792 hade han
nedlagt sitt ämbete vid brottmålsdomstolen. I
Aug. s. å. valdes han till en af domrarna i det
första revolutionstribunalet, men föredrog
sin plats i kommunalstyrelsen framför detta
uppdrag och var sålunda ledamot af »kommunen»
under dettas stora illdåd, »Septembermorden»
(se d. o.). Sjelf tog han ej synbart
del i dessa, men begagnade sig af den skräck
de uppväckte för att göra sig till herre öfver de i
Paris samtidigt pågående valen till Nationalkonventet,
och då denna församling d. 21 Sept. 1792 öppnades,
kunde R. intaga en plats deri såsom den främste
af staden Paris’ representanter. Under den
förbittrade kamp, som i konventet utkämpades
mellan bergpartiet, venstern, och girondisterna,
hvilka nu uppträdde såsom samhällsordningens och
mensklighetens försvarare mot skräckmännen, blef R.
d. 29 Okt. 1792 af girondisterna anklagad för
sitt deltagande i »kommunens» olagligheter;
men anfallet var så illa planlagdt, att han
frikändes (d. 5 Nov.), och derigenom växte hans
anseende i hög grad. Ytterligare ökades hans rykte
såsom »omutlig» revolutionär, då han i motsats
till girondisterna konseqvent yrkade på Ludvig
XVI:s afrättning. Och genom att gång på gång
beskylla girondisterna dels för rojalism, dels för
medbrottslighet i Dumouriez’ förräderi bidrog han
kraftigt till att framkalla det pöbelupplopp, som d.
2 Juni 1793 befriade honom från dessa förhatliga
medtäflare. Nu inträdde emellertid en
söndring bland de segrande skräckmännen, och R.
fick till en början stå till baka för den såsom
statsman ojämförligt mera begåfvade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
