Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rizos-Nerulos ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fack. I synnerhet i Paris, dit han begaf sig från
Italien, hade han rika och väl begagnade tillfällen
till undersökningar och sammanställningar i
detta afseende. Det var också der, som han 1852
träffades af kallelsen att vara dekoratör och
dekorationsmålare vid K. teatern i Stockholm,
hvarför hemresan (öfver Dresden och Berlin) gick
i stor hast. – R:s hemkomst blef nu begynnelsen
till en följd af framgångar, hvilka ingen af hans
likar i Sverige haft lyckan upplefva. Baron Knut
Bonde, som från spelåret 1852 öfvertog ledningen af
K. teatern, ville framförallt utmärka sin verksamhet
genom skapandet af en ny, anslående repertoar och
prakt vid uppsättningarna. R:s första arbete blef
dekorationerna till »Profeten», hvilka han med
sin otroliga flit medhann på några månader. Och
då operan i Nov. s. å. gick öfver vår scen, var
R:s rykte som förträfflig teatermålare för all
framtid stadfäst. Derefter följde nya mästerstycken
af högsta rang: »Trollflöjten», »Don Juan»,
»Friskytten» gingo i ny skepnad öfver K. teaterns
tiljor; »Oberon», »Violetta» m. fl. uppsattes från
början, och för hvarje skapelse af R:s hand blef
erkännandet om möjligt kraftigare och allmännare än
förut. Skulle något af dessa verk betecknas såsom
det förnämsta, vore det kanske »Trollflöjten». En
sådan scenisk illusion, en sådan förmåga att med
konstnärlig fantasi och lysande teknik återkalla
försvunna årtusendens lif för våra blickar hade
man väl aldrig förr bevittnat i Sverige. Den
glödande himmelen, de väldiga byggnaderna, den
rika växtligheten, drägternas lysande och bisarra
vimmel – allt förenade sig till en helhet af den
mest tilltalande och med de härliga tonerna mest
harmonierande art. Utom teaterdekorationer utförde han
åtskilliga oljemålningar samt aqvareller och utkast
i gouache. Tyvärr vållade R:s flit och ihärdighet
vid arbetet hans undergång. Hans bröståkomma bröt
å nyo fram, och en vistelse på Gotland under någon
del af sommaren 1858 blott söfde det onda för en
tid. Han afled i Stockholm d. 25 Febr. 1859. R. var
ledamot af Akademien för de fria konsterna
(1853). Fr. Ahlgrensson var hans ende lärjunge och
blef äfven hans efterträdare. – Jfr C. A. Adlersparre:
»Anteckningar om bortgångne samtida» (3, 1862), der
jämväl utdrag ur dagböcker och bref af R. äro tryckta.
-rn.
Robert [franskt. utt. råbär]. konungar af Frankrike:
1. R. I var andre son till markgrefre Robert den
starke (d. 866), dotterson till kejsar Ludvig den
fromme och broder till konung Rudo. Efter dennes
död (898) måste han till följd af en karolingisk
reaktion afstå från hoppet om kronan och nöja sig
med att som län mottaga hertigdömet Francien. Han
motstod segerrikt Gånge-Rolf och stod länge i gunst
hos konung Karl den enfaldige, men började snart sjelf
fika efter kronan. Hatet mot konungens öfvermodige
gunstling Hagano skaffade honom bundsförvandter,
och d. 29 Juni år 922 blef han af Nord-Frankrikes
herrar vald till konung, men han stupade redan d. 15
Juni 923 i en träffning
vid Soissons mot Karl. R. var fader till Hugo den
store och farfader till Hugo Capet. Hans gemål var
Beatrix af Vermandois. – 2. R. II den vise l. fromme
(Fr. le dévot l. le pieux), den föregåendes sonsons
son, Hugo Capets son, f. 971, antogs 988 af fadern
till medregent och efterträdde honom på tronen d. 24
Okt. 996. År 995 hade R. ingått äktenskap med Berta
af Provence, enka efter grefven af Champagne, men
påfven förklarade äktenskapet ogiltigt, på grund
af slägtskap kontrahenterna emellan. Då R. ej ville
förskjuta sin älskade gemål, lystes han i bann 998,
men skilde sig först 1004 från Berta. Hans andra
gemål, den hersklystna Constantia af Aquitanien,
förbittrade hans lif och retade till sist sönerna
till kamp emot fadern. R:s regering var fylld
af oro, strid och olyckor, som den rättrådige och
välmenande, men veke konungen ej kunde af vända. R.,
som uppfostrats af Gerbert, hade tidigt insupit
lydnad för kyrkan, och han gynnade henne på allt
sätt, påbörjade flere tempelbyggnader och skall
sjelf hafva författat några hymner. År 1024 afslog
R. den af italienarna erbjudna kejsarekronan. Han dog
d. 20 Juli 1031. Som hans äldste son, Hugo, hade dött
redan 1026, efterträddes R. af sin son Henrik. Hans
tredje son, Robert, belånades med Bourgogne och blef
stamfader för den äldre burgundiska hertiglinien.
Kj.
Robert (Roberto) den gode l. den vise, konung
af Neapel, tillhörde huset Anjou, var son till
konung Karl II af Neapel och föddes 1275. Genom
påfvens hjelp lyckades han vid faderns död, 1309,
blifva erkänd såsom konung med förbigående af sin
äldre broders son Karl Robert. R. stod kraftigt på
påfvarnas sida i deras strider med kejsar Henrik
VII och Ludvig bajraren, men hans försök att eröfra
Sicilien misslyckades. Han var en vetenskapligt anlagd
man samt stor älskare af den sköna literaturen. Sjelf
skald, tog han Petrarca och Boccaccio i hägn vid sitt
hof. Han afled d. 16 Jan. 1343 och efterträddes af
sin sondotter Johanna I.
Robert, konungar af Skotland: R. I Bruce, konung
1306–29. Se Bruce 2. – R. II Stuart, son till den
föregåendes dotter Mariora och konung Walther III
Stuart, föddes 1316 och förde regeringen under sin
morbroder David Bruces fångenskap. William Douglas
sökte år 1371 förgäfves hindra R:s uppstigande på
tronen. I förbund med fransmännen vann R. öfver
engelsmännen segern vid Otterburn 1388. Han drog
sig 1390 undan till slottet Dundonald, lemnande
styrelsen åt sin andre son. R., som dog 1390,
var gift med Euphemia af Ross. – Hans äldste son,
Johan, efterträdde honom under namnet R. III, född
omkr. 1340. Hans regering. 1390–1406, var liksom
faderns uppfylld af yttre och inre oro. Saktmodig och
godsint, brydde han sig föga om sitt lands styrelse
och dog af sorg vid underrättelsen att hans enda
då lefvande son Jakob blifvit tillfångatagen af
engelsmännen. R. var gift med Annabella Drummond.
Robert [råbär], Philippe Louis Eugène Ferdinand
d’Orléans, hertig af Chartres,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
