Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Richthofen. 2. Karl Otto Johannes Theresius von R. - Richthofen. 3. Ferdinand Paul Wilhelm von R. - Ricimer, romersk fältherre - Ricinolja, oleum ricini, laxerolja (Eng. castor oil), farmak., med. - Ricinus L., bot., farmak., ett växtslägte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hufvudföremålet för hans studier var den forngermanska rätten,
särskildt den frisiska: Altfriesische rechtsquellen
(1840), Altfriesisches wörterbuch (s. å.) och
Untersuchungen über friesische rechtsgeschichte
(1880–82). I »Monumenta Germaniae hist.» utgaf
han de båda karolingiska lagarna »Lex frisionum»
(»Leges» III; 1863) och »Lex saxonum» (»Leges»
V; 1875) samt, särskildt, undersökningen Zur Lex
saxonum (1868). Tillsammans med Kries lemnade han en
redogörelse för Die englische armenpflege (1863). –
3. Ferdinand Paul Wilhelm von R., friherre, tysk
geolog, geograf och forskningsresande, f. i Schlesien
1833, tjenstgjorde såsom geolog vid Österrikes
Geologiska riksanstalt, hvarunder han särskildt
gjorde sig bemärkt genom sina arbeten öfver Tyrolens
dolomitberg, hvilka han förklarade såsom korallref,
en åsigt, som alltmer vunnit anslutning, äfvensom
öfver hvarjehanda eruptiv i Österrike. Under
resa i Nord-Amerika utgaf han vigtiga arbeten
öfver de vulkaniska bergarterna i landets vestra
delar. R. uppehöll sig i öfver 12 år i Kina, hvilket
rike han undersökte i alla riktningar och hvaröfver
han utgifvit ett storartadt arbete, China. Ergebnisse
eigener reisen und darauf gegründeter studien (bd
1, 2, 4, 1877–83), af största vigt ej blott för
Kinas, utan äfven för hela Central-Asiens fysiska
geografi, geologi och naturhistoria. R:s studier i
Kina föranledde honom att uppställa teorien om den
subaëriska bildningen af »löss» (se Lera) och dermed
sammanhängande steppklimat. Den hufvudsakligen af
Nehring påvisade förekomsten af lemningar af flere
steppbeboende djur i Europas löss har bekräftat dessa
R:s åsigter, som i början mötte starkt motstånd. Efter
återkomsten till Europa, 1872, blef han 1875
professor i geografi i Bonn, 1883 i Leipzig och 1886
i Berlin. Jämte ofvan nämnda och många andra arbeten
har R. utgifvit Führer für forschungsreisende (1886).
3. B. L-n.
Ricimer, romersk fältherre, son af en svevisk höfding
och vestgotakonungen Vallias dotter, utnämndes af
romerske kejsaren Avitus 456 till öfverbefälhafvare
i kriget mot vandalerna, som han slog på Sicilien och
vid Corsica. Sedan han med sin vän Majorianus störtat
Avitus. bidrog han till att uppsätta Majorianus
på tronen, men tvang honom 461 att abdikera och
skaffade Libius Severus kronan. Men han störtade äfven
denne (465) och utöfvade nu sjelf styrelsen, tills
omständigheterna tvungo honom att med östromerske
kejsaren Leo öfverenskomma om Anthemius’ upphöjande på
Vestromerska rikets tron (April 467). R. gifte sig med
dennes dotter, men kom snart i fientligt förhållande
till sin svärfader, då denne icke ville vara hans
blinda verktyg. Den 11 Juli 472 stormade han Rom och
lät, sedan Anthemius dödats under flykten från staden,
utropa Olybrius till kejsare. I Aug. s. å. dog R.
Ricinolja, oleum ricini, laxerolja (Eng. castor oil),
farmak., med., är den ur Ricinus-fröna erhållna feta
oljan, som framställes fabriksmässigt i stor skala
i Ost- och
Vest-indien, England och i synnerhet i norra Italien,
der stora fabriker finnas i Livorno, Genua och
Verona. Beredningssättet består i frönas skalning
och kärnornas sönderkrossning samt pressning i
en hydraulisk press mellan stålskifvor, hvilka
medelst ånga uppvärmas till + 32°, högst + 38°
C. Oljan kan ock utdragas genom kokning af kärnorna
i vatten, såsom förfaringssättet ofta är i Vest-
och Ost-Indien, hvarunder ett skarpt, ögonretande
ämne förflyktigas. Frisk och god ricinolja är
tjockflytande, färglös eller endast svagt gulaktig,
klar och genomskinande samt saknar lukt, men har en
fet, först mild och sedan något rifvande samt för
de allra fleste mycket obehaglig smak. Härsken olja
får icke användas enligt Sv. farmakopén. Vid -14°
eller -15° stelnar ricinoljan, men blir redan vid
mindre köldgrad kornig, i hvilket skick oljan
icke får utlemnas från apoteken, utan måste
först genom sakta uppvärmning göras fullständigt
jämnflytande. Med salpetersyrlighet ger oljan
s. k. ricin-elaidin efter några timmar. Den löses
i lika delar sprit vid +50°. Oljan bör förvaras
i väl slutna flaskor på mörkt och svalt ställe,
således bäst i en källare. Ricinoljan är ett allmänt
användt laxermedel, som i dos af 1–2 matskedar efter
regeln eger en säker afförande verkan. Många sätt
att underlätta den obehagliga oljans intagning äro
föreslagna, men den enklaste och lättaste metoden
är, enligt ofta bekräftad erfarenhet, att genom
omröring fullständigt inmänga en matsked olja i en
kopp kokhet mjölk till ett slags emulsion, som,
egendomligt nog, har både utseende och smak af –
hafresoppa. I små doser, 1 tesked hvarannan timme,
är ricinoljan ett bepröfvadt medel mot diarré.
O. T. S.
Ricinus L., bot., farmak., ett växtslägte af
nat. fam. Euphorbiaceae S:t Hil., kl. Monoecia L. Af
den linnéska arten, R. communis, har man velat göra
icke mindre än 16 arter, hvilka dock alla öfvergå
i hvarandra och rätteligen anses vara endast
varieteter. Denna art, som ursprungligen tillhör
Indien samt numera är förvildad i Persien och äfven
i södra Afrika, uppträder i olika trakter i högst
vexlande storlek, från ett 10–12 m. högt, mångårigt
träd i de tropiska landen och en medelhög buske i
Medelhafstrakterna till en ettårig ört af 1–2 m. höjd
i kallare tempererade nejder, der denna märkliga
växt ofta odlas för de prydliga bladens skull. Stam
och blad äro glatta, grenarna hos olika varieteter
gröna eller rödbruna, vanligen blådaggiga. Bladen
äro långskaftade, uppbärande excentriskt fästa,
sköldformiga bladskifvor. Dessa äro djupt delade i
7–11 olikstora, lansettlika, mer eller mindre utdragna
flikar, hvilkas kanter äro tämligen groft och ojämnt
sågade. Blommorna äro skildkönade och sitta i en
lång, här och der afbruten blomsvans, som nedtill
har knippen af hanblommor med talrika monadelfiska
ståndare och upptill utgöres af honblommor, hvilkas
pistiller hafva 3 tvåklufna märken. Dessa märken
äro genom ett kort stift förenade med det rundadt
äggformiga fruktämnet, som vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
