Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Richardt, Ernst Kristian - Richelet, César Pierre - Richelieu. 1. Stad i franska depart. Indre-et-Loire - Richelieu. 2. Champlain-sjöns aflopp till floden S:t Lawrence - Richelieu. 1. Armand Jean du Plessis, hertig af R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Halvhundrede digte (1878; 3:dje uppl. 1884),
Kantater og digte (1880), Vaar og höst (1884) och
flere barnböcker, deribland de roliga Billedtexter
(1879). Han har också öfversatt Lenaus »Savonarola»
(1878) och bearbetat Hauchs sorgspel »Marsk Stig»
till ett sångdrama med titeln »Drot og marsk»
(1878). Det, som gifver R:s diktning dess egendomliga
prägel, är föreningen af godmodigt skämt och djup
religiös känsla, en innerlig kärlek till och fin
uppfattning af naturen. Språket behandlar han med
talang och smak, och hans sällsynt musikaliska öra
låter honom med lätthet finna uttryck både för det
höga och det skämtsamma. Hans kantater och andra
tillfällighetsstycken äro derför särdeles lyckade.
E. Ebg.
Richelet [risjlä’], César Pierre, fransk lexikograf,
f. 1631, d. 1698, advokat vid parlamentet i Paris,
utarbetade bl. a. den första efter metodisk plan
genomförda franska ordbok, Dictionnaire françois
(1 stor vol., 1680), som upplefde flere upplagor och
senare utgifvits i förkortad form (1840).
Richelieu [risjliö’]. 1. Stad i franska
depart. Indre-et-Loire. Omkr. 2,500 innev. I R.,
då endast en by, föddes kardinal Richelieu (1585),
hvilken förskönade byn med byggnader samt gjorde den
till stad och hertigdöme. Slottet, som tillhörde
familjen du Plessis, och der kardinalen föddes,
förstördes i början af 19:de årh. – 2. Champlain-sjöns
aflopp till floden S:t Lawrence, af stor vigt för
samfärdseln mellan Hudson och S:t Lawrence.
Richelieu [risjliö’]. 1. Armand Jean du Plessis,
hertig af R., kardinal, fransk statsman, föddes på
slottet Richelieu i Poitou d. 5 Sept. 1585 och var
son till François du Plessis, kapten vid Henrik IV:s
lifgarde. Han inträdde tidigt i det andliga ståndet
och utnämndes 1607 till biskop af Lucon samt var
medlem af sitt stånd på riksdagen 1614. Äregirig som
han var, sökte han vinna regentinnan enkedrottning
Marias af Medici och hennes gunstling Concinis
ynnest samt blef också 1616 utnämnd till drottningens
almosegifvare och till conseiller d’état samt i
Nov. s. å. till statssekreterare för krigs- och
utrikesangelägenheter. Då Maria störtades, 1617, blef
R. förvisad till sitt stift och 1618 till Avignon, der
han utgaf ett par teologiska arbeten: Défense des
principaux points de la foi catholique och Instruction
du chrétien. 1619 återkallades han till hofvet af
den då allsmäktige Luynes och lyckades försona den
unge konung Ludvig XIII och hans moder samt blef d. 5
Sept. 1622 kardinal. Med Marias tillhjelp kom han
1623 åter in i statsrådet och blef d. 12 Aug. 1624
dess främste man. Från denna tid till sin lefnads
slut var han Frankrikes egentlige regent. Det mål,
som han uppställde för sig, och äfven uppnådde,
var enligt hans egna ord att »ruinera hugenotternas
parti, att krossa högadelns öfvermod och att
höja konungens anseende hos främmande nationer»,
hvarmed han menade att göra Frankrike till Europas
hufvudmakt genom att krossa det habsburgska husets
öfvervälde. Hugenotterna krossade han genom det
nya hugenottkriget 1625–29, under hvilket han fråntog
dem deras säkerhetsplatser, men han lät dem genom
freden i Alais 1629 behålla religionsfrihet och
medborgerliga rättigheter. Dock befordrades affall
från protestantismen bland den högre adeln genom
höga ämbeten och andra nådebevis eller genom
tillbakasättande af protestanter. Mot högadeln
kämpade han lika oförtrutet, i det han förändrade
de höga ämbeten, som voro nästan ärftliga bland dess
medlemmar, på det sätt, att all verklig, för konungen
farlig makt skildes från de lysande titlarna. Dessa
senare fingo de behålla, men makten fördelades
på lägre ämbetsmän, som genom sin ställning
voro konungen blindt hängifna. Med intriger,
konspirationer och revolutioner sökte de bekämpa
»den röde eminensen», men fängelse, landsflykt eller
död på sjavotten var allt hvad de vunno. Konungens
broder, Gaston af Orléans, och hans moder Maria af
Medici trädde snart i spetsen för de stämplande,
men blefvo kufvade, den senare till och med tvungen
att lemna landet. Det var helt och hållet genom
sin kraft och beslutsamhet, som R. lyckades bestå i
dessa strider, icke till följd af någon vänskap från
konungens sida. Denne var nämligen sjelf missnöjd
med sin underordnade ställning och till och med böjd
att blifva qvitt sin tyrann, men vågade ej uppträda
emot honom. Det ser äfven ut som om Ludvig insett,
att R. var oumbärlig. För Frankrikes inre utveckling
var R:s kraftiga regering högst välgörande; särskildt
hade de lägre folkklasserna att glädja sig åt en
förr okänd rättssäkerhet, som mer än väl uppvägde de
dryga skatter de måste utgöra. Handel och industri,
konst och vetenskap, allt låg den store mannen om
hjertat. Han ordnade det franska konsulsväsendet,
inkallade ingeniörer från Nederländerna, omdanade
Parisuniversitetet Sorborine, stiftade 1635 Franska
akademien, lät utgifva högt skattade upplagor af
grekiska och latinska författare o. s. v. Hela den
inre förvaltningen undergick väsentliga förändringar
genom inrättandet af intendentsämbetena, genom
parlamentens underordnande under konungamakten
o. a. reformer. En ny krigsflotta skapades, och
hären ökades. Allt detta kräfde dock jämte de stora
krigen mycket penningar, och trots skatterna fick
man ej staten att gå ihop, utan mycken oordning
inträdde i finansförvaltningen. – Den mest berömda
sidan af R:s verksamhet är dock hans ledning af
utrikespolitiken. Hans betydelse dervidlag är
att hafva bräckt det habsburgska öfverväldet. Han
upplifvade redan i de första dagarna af sin regering
Henrik IV:s förbund med Venezia, Savojen, Holland och
England och snart äfven med Sverige, och han började
redan 1624 striden mot spaniorerna genom att jaga dem
ur Val Tellina. Några år senare, 1629, skaffade han
en fransk prins, hertigen af Nevers, successionen i
Mantua, hvarigenom franskt inflytande gör sig först
gällande i Italien. Slutligen eggade han Gustaf II
Adolf att ingripa i Trettioåriga kriget samt banade
väg för honom genom att bidraga till Wallensteins
fall och gaf honom subsidier (enligt fördraget i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
