Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Reuterholm ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gjorde sig gällande i dessa tvister, men stundom
förleddes han af sin benägenhet för rätthafveri och
af sitt despotiska lynne att sjelf kränka rättvisans
kraf. I synnerhet blef detta fallet i hans strid
1768 med Kammarkollegium, som genom en dom i en
jordatvist (det s. k. Cronackerska målet) syntes
honom hafva förgripit sig på de adliga privilegierna
och genom invändningar mot rådets af R. förestafvade
slutliga utslag i målet retade denne till en ursinnig
vrede. Under hattväldet hade mössorna plägat ogilla
tillsättandet af utomordentliga domstolar såsom
ledande till partiförföljelse, men nu genomdref dock
R., att Kammarkollegium skulle lagforas inför en
sådan domstol, nämligen en afdelning af hofrätten,
bildad på sådant sätt att R. till bisittare deri
lät utvälja de ifrigaste mössorna bland hofrättens
ledamöter. Det missnöje denna sak uppväckte
inom ämbetsmannaverlden torde i väsentlig mån
hafva bidragit till mösspartiets snart derefter
inträffade fall. Vid detta visade R. sig såsom
en ifrig partiman. Han motsatte sig konung Adolf
Fredriks yrkande (Febr. 1768) att en urtima riksdag
skulle sammankallas för att afhjelpa den kris, som
förorsakats af mössornas finanspolitik. Då konungen
(Dec. s. å.) för att genomdrifva sin vilja afsade sig
regeringen, ville E., att rådet ändock skulle regera
med tillhjelp af namnstämpeln, och då ämbetsverkens
»inaktivitetsförklaring» tvang rådet till eftergift,
protesterade han mot de begångna »olagligheterna». Vid
den under dessa omständigheter tillkomna riksdagen
i Norrköping 1769 fingo hattarna öfverhanden,
och R. blef då jämte sina meningsvänner inom rådet
ställd till rätta för sitt förhållande både i den
Cronackerska saken och i riksdagsfrågan. Orädd,
såsom alltid, var han den ende af de anklagade, som
försvarade sig, men blef liksom de öfrige afsatt. Då
mössorna i början af Gustaf III:s regering återfingo
makten, inkallades han å nyo, i Okt. 1771, i rådet,
men störtades 1772 genom Gustaf III:s revolution. Under
den akt af denna, som J. M. Sprengtporten utförde
i Finland, blef R., som då vistades på Svidja,
af Sprengtportens utskickade, fänriken Cosswa
(M. Anckarsvärd), lockad ombord på dennes jakt och
förd fången till Sveaborg. Enligt Sprengtportens
uppgift behandlades han der med grannlagenhet,
men enligt hans son (G. A. Reuterholm) ådrog han
sig genom fängelserummets osundhet den sjukdom,
som, sedan han inom kort blifvit frigifven. d. 20
Jan. 1773 ändade hans lif, på Svidja. Den
bekanta partiskriften »Upplysning för svenska
folket om anledningen, orsaken och afsigterna
med urtima riksdagen 1769» har tillskrifvas
R., men är antagligen icke författad af honom,
S. B.
3. Reuterholm [röj-], Gustaf Adolf, friherre,
statsman, den föregåendes son, föddes d. 7 Juli
1756 på Svidja, blef efter slutade studier i Upsala
fänrik vid Vestmanlands regemente, men lemnade
1777 krigstjensten för att blifva hofjunkare och
utnämndes 1778 till kammarherre hos drottning Sofia
Magdalena. R. liknade sin farfader och fader i
arbetsamhet, ordningssinne
och lust för literära samlingar. Han liknade fadern
äfven i partisinne, rätthafveri, hersklystnad och
hämdgirighet; men under det att dessa fel hos fadern
synas hafva varit en ensidig, men stark och manlig
karakters förirringar, framträdde de hos sonen såsom
yttringar af en öfverretad känslighet, som var
mottaglig för de mest, olikartade intryck och ledde
till nästan hysteriska utbrott likaväl af fruktan som
af vrede. Med en dylik karakter var det naturligt,
att R. skulle i hög grad påverkas af den känslosamhet,
som under 18:de årh:s senare hälft förnämligast genom
Rousseaus inflytande blef på modet inom literaturen,
och han hängaf sig äfven åt den mystiskt-religiösa
strömning, som gick sida vid sida med tidehvarfvets
förståndsmässiga »upplysning» och i synnerhet
framträdde i ordensvurmerier. Den förnämsta nyckeln
till hans karakter utgör dock hans fåfänga. Af denna
drefs han att vilja spela en politisk rol och anses
såsom ett literärt geni, ehuru hans begåfning var
medelmåttig. Den förmådde honom att i sin känslosamhet
inlägga ett löjligt effektsökeri och vållade,
att det behof af vänskap, som han affekterade,
egentligen blef endast ett omåttligt begär efter
smicker, och att, om den sårades, denna »sensibla
själ» förvandlades till den hämdgirigaste tyrann,
till en Robespierre i smått, såsom hans fiender
ganska träffande sade, ty onekligen påminde han i
mycket om denne samtida. Liksom Robespierre svärmade
äfven han för Rousseaus frihetsidéer och helsade
derför med hänförelse den franska revolutionens
utbrott. Derutinnan var han dock offer för ett
sjelfbedrägeri. Rousseaus och revolutionens frihetsideal
var demokratiskt, men hos R. var bördsstoltheten
ett i hög grad utmärkande drag. Också förbyttes hans
beundran för den franska revolutionen i ovilja och
fruktan, så snart han fått syn för dennas verkliga
karakter. Den egentliga förklaringsgrunden till R:s
frihetssvärmeri bör sökas i hans familjeförhållanden
och – fåfänga. Varmt tillgifven sina föräldrar och
af dem uppfostrad i Mösspartiets grundsatser, kunde
han aldrig förlåta Gustaf III 1772 års revolution,
som beröfvat både hans parti och hans fader
makten. Hans hat mot konungen tillväxte ytterligare
derigenom att denne hvarken gaf något erkännande åt
hans literära talanger eller fann honom lämplig för
statsmannavärf (hans enda offentliga uppdrag under
Gustaf III:s tid var, att han 1787 blef ledamot af
General-tulldirektionen). Under dessa förhållanden
slöt han sig naturligtvis med ifver till oppositionen
mot Gustaf III, och förblindad af sitt hat, såg han
till en början i de revolutionära teorierna ej en fara
för aristokratien, utan blott ett medel att bekämpa
den svenske »tyrannen». Vid riksdagarna spelade han
dock ej någon framstående rol. Visserligen »njöt»
han 1789 »den äran» att jämte åtskilliga andra adliga
oppositionsmän blifva arresterad vid Förenings- och
säkerhetsaktens framläggande; men han fick tillbringa
sin korta fängelsetid i sin vän hertig Karls kabinett,
och huru stor förbittring han än enskildt visade öfver
Förenings- och säkerhetsakten, uppträdde han dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
