Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - René ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
län d. 1 Aug. 1789, blef student 1816, prestvigd
1817 och s. å. kapellan i Libelits i Karelen. I denna
då i sedligt och religiöst hänseende vanvårdade
församling arbetade han hängifvet för väckande af
religiöst lif. Han rönte dervid ej ringa framgång,
i det att väckta till stort antal anslöto sig till
honom, men å andra sidan blef han föremål för bittert
agg från af väckelsearbetet oroade församlingsboars
och äfven från kyrkoherdens, prosten N. J. Peranders,
sida. Den sistnämnde anförde 1820 hos domkapitlet i
Borgå klagomål öfver R:s förhållande. Med anledning
deraf anstaltades 1821 prostvisitation i Libelits,
hvarefter följde biskopsvisitation 1823 samt
ytterligare undersökning inför häradsrätt. Ehuru
allmogen i socknen efter biskopsvisitationen
till domkapitlet insändt en skrift till försvar
for R., blef han genom häradsrättens utslag
inmanad i häkte, hvilken åtgärd dock mildrades,
så att han under bevakning fick qvarstanna i sitt
hem, tills han af Vasa hofrätt frigafs. Sedan
målet blifvit återremitteradt till häradsrätten,
afkunnade hofrätten först mot slutet af 1827 utslag,
hvarigenom R. för ovördsamt uppförande mot förmän och
godtycklig bestraffning af några församlingsmedlemmar
dömdes till afbön samt ett års suspension. Under
processens fortgång lefde R. med familj i svåra
förhållanden. Han skildes 1823 från Libelits
och förordnades till extra predikant i Borgå,
blef derefter t. f. rektor vid Borgå pedagogi,
men beröfvades äfven denna klent aflönade plats
samt blef 1826 tillförordnad fångpredikant på
Svartholms fästning. Genom meningsfränders understöd
och utgifvande af andliga skrifter, i synnerhet
öfversättningar, kunde han dock nödtorftigt berga
sig. 1835 utnämndes han till kapellan i Sordavala och
1842 till vice pastor. Han dog d. 5 Nov. 1866. – Jämte
det R. från myndigheternas sida utstod förföljelser,
bestod han strider mot evangelismens anhängare, hvilka
leddes af P. Ruotsalainen, i det att han emot dem,
med erkännande af trons saliggörande kraft, framhöll
nödvändigheten af flitig bön, gudaktighetsöfningar
och lefvernets förbättring. Han polemiserade i
dessa frågor med F. G. Hedberg och andra evangeliskt
sinnade prestmän, hvilka han angrep såsom förkunnare
af en död tro. Sin lära framställde han i på finska
författade skrifter, bland hvilka må nämnas Tutkinto
rukouksen tarpeellisuudesta (Undersökning om bönens
nödvändighet, 1835), men ännu mera spriddes hans
åsigter genom öfversättningar af Arndts, Gerhards
m. fl:s skrifter, hvilka på finska utkommo delvis i
flere upplagor. Hans brefvexling med personer i olika
nejder i Finland var betydande. R:s lif och lära äro
belysta i M. Akianders »Religiösa rörelser», VII.
M. G. S.
Rense (Rhense), förr stad, nu köping i preussiska
regeringsomr. Koblenz (Rhenprovinsen), vid venstra
Rhenstranden, 9 km. ofvanför Koblenz. Omkr. 1,550
innev. Ett kort stycke n. derom ligger
»Königsstuhl». en 1376 på Karl IV:s befallning af
huggen sten uppförd byggnad, snarlik en talarestol
(7,5 m. i diameter och 5 m. hög), der kurfurstarna samlades,
för att öfverlägga om Tyska rikets angelägenheter,
afsluta landsfred samt företaga konungaval. I slutet
af förra årh. hade Königsstuhl förfallit, men den
återuppbyggdes 1843 i sin förra gestalt och delvis
med det gamla materialet af en patriotisk förening
i Koblenz.
Renslägtet, Rangifer, zool., hör till familjen
hjortdjur (Cervidae) inom underordningen benhornsdjur
(Cervicornia) af boskapsdjurens ordning (Pecora) och
däggdjurens klass. Nosspetsen är helt och hållet
hårig, hornen, hvilka finnas hos båda könen, släta,
med långa, delvis, plattade grenar, oftast enkla
eller taggiga, plattade ögongrenar och rudimentär
rosenkrans, tårgroparna små och öfvertäckta af
hårtofsar, halsen så lång som hufvudet och framtill
med man, benen tämligen korta, klöfvarna breda och i
spetsen inåtböjda, svansen mycket kort ock kroppen i
allmänhet något klumpig. Å skallen är rosenkransens
bas belägen närmare nackkammen än ögonhålan. De
mellersta framtändernas kronor äro föga bredare än
de följandes; framtänderna äro 0 (i underkäken 3),
hörntänderna 1, de falska kindtänderna 3 och de äkta
3 i hvarje käkhalfva. Sannolikt omfattar detta slägte
blott en art; denna är cirkumpolar och uppträder i
3–4 varieteter: från norra Europa och Asien, Island,
Spetsbergen, Nord-Amerika och Grönland. – Renen,
R. tarandus, förekommer hos oss i vildt tillstånd från
och med Herjedalen till landets nordligaste delar. I
Norge har vildrenen en mycket vidsträcktare utbredning
än i Sverige och träffas, mycket sydligare än hos oss,
enär högfjällen, hvilka äro detta djurs egentliga
hemvist, i Norge sträcka sig betydligt längre söder
ut;, han är på Langfjeldene mycket talrikare än
annanstädes på den Skandinaviska halfön. Renen är
icke stationär, utan vandrar från en trakt till en
annan, i Asien mellan skogarna, och tundrorna, för
att söka passande föda. Denna utgöres af allahanda
örter, svampar, gräs, qvistar och bark, om vintern
hufvudsakligen af renlaf. I Ryssland går vildrenen
ned ända till 52°, i Asien till trakterna omkring
sjön Baikal och Mongoliets berg, i Nord-Amerika
till 45° i de nordöstra, men blott till 56° i de
nordvestra delarna. Förr var arten utbredd mycket
längre söder ut, i Europa öfver hela verldsdelen (på
Caesars tid fanns renen i Germaniens skogstrakter),
i Asien ända ned till Libanon. Vildrenen uppehåller
sig i allmänhet ofvanför skogsregionen, ofta der
snöfält ligga ständigt qvar, men går emellanåt ned i
de högre upp belägna fjälldalarna. Han träffas ofta i
större skaror, är mycket skygg och har ytterst fint
väderkorn, går derför gerna mot vinden, är snabb i
sitt lopp, klättrar med lätthet och lär äfven simma
skickligt. Hans mycket täta hårfäll och ett under
hösten förvärfvadt fettlager sätta honom i stånd att
uthärda den starkaste köld. Till storleken vexlar
vildrenen mycket, sannolikt efter större eller mindre
tillgång på föda. De gamle hannarna fälla hornen
i Dec., de unge och honorna (som kallas »simlor»)
i Maj. Parningstiden inträder, sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
