Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Randers ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rane, en forntida fylkeskonung i Bohus län,
lefver ännu qvar i folksägnen såsom en stor
hjelte, segersäll emot sina grannhöfdingar. En
sköldmö i Tanum fattade kärlek till honom, men
då bruden nalkades bröllopsgården, red R. på
jagt. Mön vredgades och brände hans borg, Raneborg
(nuv. Svarteborg), R. förföljde henne och klöf
hennes hufvud. R:s grafställe skall vara en
ättehög vid gården Vessjö. Hans namn återfinnes
på många ställen i trakten, tilläfventyrs ock
i Bohus läns gamla namn, Ranrike, hvilket
antydes redan hos Jordanes (6:te årh.).
Kj.
Rane bonde. Se Hrane.
Rane den götiske var en utmärkt höfding i konung
Erik Emundssons dagar och nämndes till jarl öfver
landet mellan Svinesund och Götaelf. Omkr. år 871
stupade han, och hans hjeltemodigt försvarade
jarladöme föll då i norrmännens händer.
Kj.
Rane Jonsen (Ranild J.), dansk adelsman, var
befryndad med ärkebiskop Jens Grand och Marsk Stigs
hustru. Han var »kammarmästare» hos konung Erik
Glipping och deltog i sammansvärjningen mot dennes
lif. Han förrådde honom åt mördarna 1286, hvarför han
förklarades fredlös. En tid höll han sig undan på ön
Hjelm, men då ön intagits och han vågat sig in till
Roskilde, greps han och rådbråkades 1294. R. säges
hafva varit gift med en dotter till norske jarlen
Alf Erlingssön. E. Ebg.
Ranen, fjord i Helgeland, Nordlands amt, Norge,
sträcker sig utmed södra sidan af den stora
jökeln Svartisen och omgifves af pastoraten
Nesne, Hemnes och Mo. På södra sidan, vid det
tätt bebyggda Hemnesberget, utsänder R. viken
Sörranen, som emottager afloppet från Rösvandet,
medan en annan vik, Nordranen, vid Mo sluter sig
till den stora Dunderlandsdalen, i hvars hålor
elfvarna störta sig och försvinna. Från Mo gå
i östlig riktning vintervägar till de svenska
lappmarkerna. Den rika skogstillgången vid R. har
der gifvit upphof åt ett betydligt båtbyggeri.
Y. N.
Rang, den värdighet eller inbördes företrädesrätt,
som personer ega på grund af börd, särskildt
medgifvande, innehafvande ämbete eller tjenst. I
Sverige hade visserligen regeringen 1664 förklarat,
att vid adelns enskilda sammankomster skulle hafvas
afseende på »l:o herreståndet: grefvar och friherrar,
2:o förnämliga förfäders meriter och gammal slägt,
3:o förnäma tjenster och 4:o en hög och hedersam
ålder». Men redan 1672 års rangordning inskränkte sig
till att bestämma de olika ämbetenas inbördes ordning
och ämbetsmännens derefter lämpade rang utan afseende
å stånd eller börd. Och från denna tid har börden
i Sverige ej haft någon betydelse för rangen. Att
tilldela en person rang eller titel, som ej medföljer
innehafvande ämbete, är visserligen ej i Sverige
förbjudet såsom i Norge (Grundl. § 23), men erhållande
af sådan rang är förbundet med särskild skatt och
förekommer numera ganska sällan. Rangförhållandena
mellan de olika ämbetena bestämmas i allmänhet af
konungen dels genom rangordningar, dels
genom särskilda förordningar och beslut. Den äldsta
rangordningen, som är daterad d. 10 Dec. 1672,
upptog 9 klasser, nämligen de förnämsta ämbetena
från fältmarskalk t. o. m. hofmarskalk. Derefter
följde 1680 års rangordning, som upptog 28
nummer med ryttmästare, kaptener och assessorer i
kollegierna i det sista, samt 1714 års rangordning,
som upptog 40 nummer. Enligt 1766 års af konungen
gillade riksdagsbeslut skulle alla förordningar
och resolutioner om rang upphäfvas, men de gamla
rangförhållandena återupplifvades efter 1772 års
revolution. Dessa hafva sedermera genom flere
nya bestämmelser modifierats och ändrats, men
rangordningens nummer äro fortfarande 40. Enligt 1809
års Regeringsform (§ 34) skulle statsministrarna
innehafva rikets högsta värdigheter, statsråden
hafva generals och justitieråden generallöjtnants
rang. Numera föreskrifver grundlagen endast,
att rikets högsta värdighet skall innehafvas af
statsministern och ministern för utrikes ärendena
och den närmast derintill af statsråden. Enligt
Riksmarskalksämbetets cirkulär af d. 23 Nov. 1885
ang. rang och placering taga statsministern,
ministern för utrikes ärendena och riksmarskalken
rang och säte efter hvarandra i nu nämnd ordning,
efter dem tilldelas plats under riksdag i Sverige
åt kamrarnas talmän, så åt norske statsministrar
och dem, som i Norge ega samma värdighet som dessa,
så åt svenska statsrådets ledamöter, så åt norska
statsrådets ledamöter under vistelse i Sverige
o. s. v. Vid afskedstagande bibehålla ämbets-
och tjenstemän sin högsta innehafda ämbetstitel
och rang, med undantag af statsrådsledamöter,
hvilka redan enligt k. res. d. 10 Jan. 1868 jämte
serafimerriddare tillagts värdighet näst efter
statsrådets i tjenst varande ledamöter och hvilka
numera, enligt k. res. d. 3 Nov. 1871, förlora den af
grundlagen för dem stadgade rang och värdighet, då de
upphöra att vara ledamöter af statsrådet. – 1714 års
rangordning innehöll jämväl bestämmelse om qvinnors
rang, som för hustru skulle följa mannens tjenst,
men för ogift qvinna rättas efter åldern. Vid hofvet
intaga äldre statsministrars (från tiden före 1871),
i tjenst varande statsministers, utrikesministers
och riksmarskalks samt norsk statsministers fruar
jämte de svenska fruar, som erhållit k. bref på sådan
värdighet, och öfverhofmästarinnan vid norska hofvet
såsom statsfruar plats efter sin egen eller sina
mäns utnämningsdag. K. H. B.
I svenska armén åtnjöto intill år 1870 officerarna
vid topografiska kåren, gardesregementena,
lifregementets kårer, artilleriet och fortifikationen
– de vanligen s. k. rangregementena – samt
generalstabsofficerare, då de såsom sådana
tjenstgjorde, rang framför officerare vid den öfriga
armén på det sätt, att en officer vid rangregemente
tog befäl framför alla officerare inom samma grad
vid de truppdelar, som icke åtnjöto rang.
I Danmark gifvas, enl. förordn. d. 14 Okt. 1746
och d. 12 Aug. 1808 samt senare bestämmelser, 9
rangklasser, hvar och en räknande ett stort antal
nummer. De, som innehafva eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
