Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rambaud ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Raschi), hos de kristne vanligen kallad Nachmanides
eller (efter sin födelsestad, Gerona) Gerundinus. Se
vidare Nachmani.
Rambaud [rangbå], Alfred Nicolas, fransk
historieskrifvare, f. 1842, blef professor i historia
1871 i Caen, 1875 i Nancy och 1882 i Paris. Han har
skrifvit bl. a. La domination française en Allemagne
1792–1804 (1873), L’ Allemagne sous Napoléon I 1804–11
(1874) och Histoire de la civilisation française (2
bd, 1888) samt dokumenterat sig såsom en förträfflig
kännare af den slaviska verlden i La Russie épique
(1876) och l’ Histoire de la Russie (1878: »Rysslands
historia», öfvers. af C. Silfverstolpe. 1880–81).
Ramberg, Johann Heinrich, tysk målare, f. i Hannover
1763, d. derst. 1840, erhöll första undervisningen af
sin fader, hvarefter han fick tillfälle att komma till
London och i 9 år studera under Reynolds. Efter att
hafva rest i Holland och Italien blef han konungens
af Hannover hofmålare. Största berömmelse har han
vunnit såsom humoristisk tecknare till »Reinecke
Fuchs» och »Eulenspiegel» (Ulspegel).
Ramberg, Arthur Georg von, friherre, tysk målare,
f. i Wien 1819, erhöll sin första utbildning
i sin födelsestad, men väckte först uppseende
1850 i München genom genrebilder, berömda för
sin karakteristik och noggranhet i utförandet,
i synnerhet i teckningen: Buketten (1856), Efter
maskeradbalen (1858) m. fl. R. kallades 1860 till
Weimar, der han för Maximilianeum i München utförde
en stor historiebild, Kejsar Fredrik II i Palermo,
hvarjämte han gjorde sig känd för sina teckningar
i »Schiller-galerie» och »Göthe-galerie», utgifna
af honom och Pecht. Vackrast i denna art äro hans
kompositioner till Göthes »Hermann und Dorothea». För
öfrigt hade han uppdrag att jämte Pauwels utföra
fresker i de rum på Wartburg, i hvilka Luther
bodde. Han flyttade 1865 tillbaka till München
såsom professor vid dervarande akademi. Han dog
derst. 1875.
Rambervillers [rangbervije], stad i franska
depart. Vosges, vid Meurthes biflod Mortagne. 5,153
innev. (1881). Humleodling.
Rambouillet [rangbouje], stad i franska
depart. Seine-et-Oise, vid jernvägen mellan Paris
och Chartres, 48 km. s. v. från Paris. 3,564
innev. (1881). Staden är företrädesvis namnkunnig
genom sitt slott, som omgifves af en stor, dels
fransk, dels engelsk park, den vackraste i Paris’
omgifningar, öfverträffande Versailles’ park i
storlek, omvexling och naturlig skönhet. Slottet,
der Frans I dog (1547), tillhörde i 300 år familjen
d’Angennes, köptes 1711 af grefven af Toulouse,
hertig af Penthièvre, en af Ludvig XIV:s söner,
och förvärfvades för kronans räkning 1778 af
Ludvig XVI. Kar] X undertecknade der sin afsägelse
1830. Ludvig XVI anlade i parken ett schäferi och
en fårskötareskola (école des bergers) för att
förbättra den franska fårafveln, och der finnes
sedan 1811 en fårstam af merinosrasen (s. k.
Rambouillet-får), hvilken skiljer sig från öfriga
stammar af merinosrasen genom längre, ehuru
något gröfre ull samt större kroppar. – Om Hôtel de
Rambouillet i Paris se Précieuses.
Rambouillet-får. Se föreg. artikel,.
Ramdala, socken i Blekinge län, Östra härad. Arealen
8,190 har. 3,320 innev. (1888). R. bildar med Jemjö
ett regalt pastorat af 2:dra kl., Lunds stift,
Östra kontrakt.
Rameau [ramå], Jean Philippe, fransk musikteoretiker
och kompositör, född i Dijon d. 25 Sept. 1683, död
i Paris d. 12 Sept 1764, blef 1701 skickad till
Italien och återvände derifrån såsom violinist i en
teatertrupp. 1717 erbjöds honom en organistplats i
Dijon, som han dock afslog för att söka sin lycka i
Paris. Der fann han i orgelvirtuosen Marchand till en
början en beskyddare, men sedermera en afundsman,
som undanträngde honom, hvarför han måste rantaga
organistsysslor i Lille och Clermont. Återkommen
till Paris 1721, blef han snart ryktbar genom
sin Traité de l’harmonie réduite à ses principes
naturels (1722), som blef grundstenen för den
moderna harmoniläran, utgaf några sonater och
kantater samt blef organist vid S:te Croix de la
Bretonnerie. Akademien uttalade sig gillande om hans
teoretiska verksamhet, och genom generalförpaktaren
La Popelinières förbindelser vann han äfven insteg
vid Stora operan, der hans Hippolyte et Aricie gafs
1733 och följdes af 26 andra operor, bland hvilka
Castor et Pollux, Dardanus, Les talents lyriques
och Les indes galantes blifvit utgifna äfven i
nyare upplaga. Dessutom komponerade han kantater,
motetter och flere häften Pièces de clavecin. Af hans
skrifter må nämnas, utom nyss omtalade epokgörande
verk, Nouveau système de musique théorique (1726),
hvari han vidare utvecklade sitt system, men äfven
gaf sig in på ofruktbara matematiska spekulationer,
som väckte mycken motsägelse, i synnerhet från
encyklopedisterna, samt Génération harmonique (1737),
hvari han rättfärdigade den af S. Bach införda
tempererade stämningen. R. grundade sin teori på
de naturliga aliqvot-tonerna och uppfann läran om
ackordens ömvändning, hvilken genast accepterades,
liksom hans uppbyggande af ackorden i terser. Mera
motstånd väckte hans teori om grundbasen; och ehuru
äfven den uttalade en framtidstanke, nämligen det
moderna klangrepresentantskapet, kom honom likväl
dess ensidiga tillämpning att förbise, att tonerna
ega icke blott ett harmoniskt sammanhang (genom
klangförvandtskap), utan äfven ett melodiskt (genom
grannskap), hvadan det visst icke behöfver vara
sant, att en sångare, som sjunger c–d, nödvändigt
tänker sig ett g deremellan. Trots sina misstag
och sin envishet i deras förfäktande, var R. likväl
obestridligen harmonilärans egentlige grundläggare och
en genialisk framtidssiare, t. o. m. i fråga om den
nyaste dissonansläran. Som tonsättare riktade han
företrädesvis harmoniseringen och instrumentationen
med nya resurser. – En systerson till R., likaledes
kompositör och känd under benämningen Rameau
neveu, har i en berömd karaktersstudie af Diderot
framstälts såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
