Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Qväkare (Eng. quakers, »darrare»), en i England uppkommen religiös sekt - Qvälja dom, jur. Se Dombrott - Qväner, fornfinsk folkstam. Se Kvener - Qvänum, socken i Skaraborgs län - Qvästlafve, sjöv., ett å örlogsfartyg under vattenlinien beläget, ursprungligen med lafvar inredt rum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utan vid deras gemensamma andaktsöfningar, som
icke äro bundna vid bestämda tider, får hvem som
hälst, vare sig man eller qvinna, som känner sig
fattad af Anden, uppträda bedjande, undervisande och
förmanande. Känner sig ingen dertill manad, sitta de
församlade tysta under stilla meditation och skiljas
omsider åt efter timslång väntan på Andens ankomst
(»Silent meetings»). Deras gudstjenstliga lokaler
sakna all kyrklig stil och inredning; sång och musik
förekomma icke vid deras andaktsöfningar. Med det
kyrkliga barndopet förkasta de äfven det baptistiska
dopet af fullvuxna, alltså hvarje vattendop,
i det de lägga all vigt på andedopet, hvarigenom
det förra, som endast eger symbolisk betydelse,
göres helt och hållet öfverflödigt. Äfven nattvarden
fatta de endast som en symbolisk åminnelsemåltid,
som de af Anden pånyttfödda icke mera behöfva. Alla
sjelfständiga församlingsmedlemmar sammanträda en
gång i månaden för att ordna och afgöra församlingens
angelägenheter. Fyra gånger om året samlas deputerade
från församlingarna i ett visst distrikt, och
dessa välja ombud till den årligen sammanträdande
generalförsamlingen, som utgör den högsta instansen
och eger lagstiftande myndighet i frågor rörande
samfundets författning och disciplin.
Qväkarnas lärobegrepp beherskas helt och hållet af
deras grunddogm om det »inre ljuset», som ytterst
fattas såsom identiskt med förnuft och samvete och
sålunda betraktas såsom en alla menniskors gemensamma
egendom. Genom syndafallet fördunkladt och forsvagadt,
skall detta inre ljus genom den himmelske Kristi Ande
hos oss på nytt upptändas och näras och såsom en inre,
andlig Kristus, ett inre gudsord, vinna gestalt hos
oss. Skriften erkännes visserligen såsom ett yttre
Guds ord, men henne tillerkännes icke någon normativ
ställning till de inre uppenbarelserna, utan hon eger
betydelse endast såsom en anknytningspunkt och ett
väckelsemedel för det inre gudsordet. Den kalvinska
predestinationsläran förkastas, likaså läran om ett
ställföreträdande försoningslidande. Äfven dogmerna
om syndafallet, arfsynden, rättfärdiggörelsen af tro,
ja sjelfva treenighetsläran hafva blifvit på mystiskt
sätt omtydda och förflygtigade. Deremot framträder
i deras religiösa åskådning det etiskt-praktiska
momentet i förening med allahanda filantropiska
sträfvanden, såsom för tros- och kultfrihet,
fängelseväsendets förbättring (Elizabeth Fry),
negerslafveriets afskaffande (William Allen, Benezet)
och den allmänna verldsfredens åvägabringande. –
I fråga om religiöst lif och sed utmärka sig
qväkarna i alla husliga, borgerliga, industriella och
merkantila förhållanden genom stilla flit, omutlig
redbarhet, strängt allvar och ett synnerligen enkelt,
från allt verldsväsende afskildt lefnadssätt;
så att de lyckats förvärfva sig en god och ansedd
samhällsställning. De neka att aflägga ed, att göra
krigstjenst och att bekläda statsämbeten, afsky
allt slags lyx, kläda sig synnerligen gammalmodigt
och tåla inga verldsliga nöjen (såsom jagt, spel,
dans, teaterbesök, romanläsning o. dyl.). I umgänget
med menniskor emancipera de sig från de vanliga
höflighetsformerna och kalla alla för »du».
I senare hälften af 1600-talet delade sig qväkarna
i Nord-Amerika efter sin större eller mindre
konseqvens i fasthållandet vid häfdvunna seder
och lefnadsvanor i s. k. »torra» och »våta». Men
vida mera genomgripande var den splittring, som
skedde i början af 1800-talet, då den amerikanske
qväkaren E. Hicks sökte leda sina trosbröder in på
rationalistiska afvägar och öppet proklamerade den
panteistiska verldsåsigt, som ligger på djupet af
all mysticism. Då inemot 10,000 qväkare förklarade
sig för honom, bildade motpartiet ett samfund af
s. k. evangeliska vänner (Eng. evangelical friends),
som genom att erkänna skriftens normativa auktoritet
sökte ett värn mot rationalistiska och panteistiska
konseqvenser af läran om det inre ljuset. I England
har qväkerismen, trots sina bekännares yttre
välstånd, alltifrån senare hälften af 1700-talet
befunnit sig i ett långsamt, men stadigt aftagande,
och äfven i Amerika kan man åtminstone icke tala
om någon tillväxt. I Norge (433 år 1875), Holland,
Holstein och särskildt i Hessen hafva qväkarna till
en tid vunnit anhängare. Qväkerismen räknar för
närvarande ungefär 200,000 medlemmar, till största
delen bosatta i England och Nord-Amerika. Nära
beslägtade med den ursprungliga entusiastiska
qväkerismen äro de s. k. Jumpers (se d. o.) och
Shakers (se d. o.). H. W. T.
Qvälja dom, jur. Se Dombrott.
Qväner, fornfinsk folkstam. Se Kvener.
Qvänum, socken i Skaraborgs län, Skånings
härad. Areal 2,856 har. 1,058 innev. (1887). Annex
till Norra Vånga, Skara stift, Vånga kontrakt.
Qvästlafve, sjöv., ett å örlogsfartyg under
vattenlinien beläget, ursprungligen med lafvar
inredt rum, hvarest sjuke och sårade vårdas under
strid. Till qvästlafve är merendels det yttre rum
afsedt, der vanligtvis utvägningen af besättningens
proviant försiggår, och hvarifrån man inkommer
till fartygets olika proviant- och förrådsrum.
R. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
