Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Quételet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utfördt. Derjämte utförde han en stor fontän på
esplanaden i samma stad, hvilken invigdes 1851,
samt byggde bibliotek och museum i Grenoble. Såsom
arkitekt i komitén för de historiska minnesmärkena
aftecknade och mätte han amfiteatern i Arles och
Pont du Gard. Slutligen var han arkitekt för slotten
i Versailles och Trianon samt professor i arkitektur
vid École des Beaux-arts.
Quételet [ketlä’], Lambert Adolphe Jacques,
belgisk statistiker, meteorolog och astronom,
född i Gent d. 22 Febr. 1796, blef redan vid 19
års ålder professor i matematik vid läroverket
i sin födelsestad, flyttade 1819 till Bruxelles
såsom professor i matematik vid dess atheneum samt
blef 1828 direktör för det nyinrättade astronomiska
observatoriet derstädes, derjämte ständig sekreterare
för Académie de Belgique 1834, professor i astronomi
och matematik vid krigsskolan 1836 och president
för statistiska centralkommissionen i Belgien
1841. Död i Bruxelles d. 17 Febr. 1874. – Såsom
direktör för det på hans initiativ och under
hans ledning inrättade observatoriet i Bruxelles
grundlade han de två publikationsserierna »Annales
de l’observatoire de Bruxelles» och »Annuaire de
l’observatoire de Bruxelles», till hvilka han sjelf
lemnade en mängd bidrag. Bland astronomiska ämnen,
med hvilka han sysselsatt sig, må nämnas sättet att
bestämma en komets bana och undersökningar rörande
stjernfall. Beträffande sistnämnda fråga visade han
genom sin Catalogue des principales apparitions
d’étoiles filantes (1839; 2:dra uppl. 1842), att de
talrikaste stjernfallen inträffa på bestämda tider,
särskildt omkr. d. 10 Aug. För öfrigt arbetade han
sedan 1848 på en stjernkatalog, som skulle omfatta
mer än 10,000 stjernor, och han utgaf äfven ett par
elementära handböcker: Éléments d’astronomie (1:sta
uppl. 1826, med titel »Astronomie élémentaire»;
4:de uppl. 1848) och Astronomie populaire (1827;
2:dra uppl. 1837). – Inom den rena matematiken
egnade Q. flere afhandlingar åt teorien för
de koniska sektionerna, deras fokalkurvor och
kaustikor samt utgaf tidskriften »Correspondance
mathématique et physique» (I–XI, 1827–39; I–II
i förening med Garnier). Mot slutet af sin
lefnad offentliggjorde han Histoire des sciences
mathématiques et physiques chez les belges (1864)
och Sciences mathématiques et physiques chez les
belges au commencement du XIX:e siècle (1867),
innehållande åtskilliga värdefulla bidrag till
matematikens historia. – Jämväl på meteorologiens
område utöfvade Q. ett stort inflytande, i främsta
rummet såsom organisatör. På hans initiativ anordnades
observationer bl. a. rörande jordmagnetismen,
atmosferiska elektriciteten, jordtemperaturen,
norrskenet, växternas blomningstider och
flyttfoglarnas ankomsttider, hvilka observationer
han sjelf sedan delvis bearbetade. Bland hans öfriga
meteorologiska arbeten må nämnas Positions de physique
(1827; 2:dra uppl. 1834), Physique populaire (1828),
Sur le climat de la Belgique (1849–57), Sur la
physique du globe (1861) och Météorologie
de la Belgique comparée à celle du globe
(1867).
Det område, inom hvilket Q utöfvat det största inflytandet,
var dock statistiken. Denna vetenskap, hvars metod i flere
afseenden mycket nära öfverensstämmer med
den moderna meteorologiens, började redan tidigt
tilldraga sig hans uppmärksamhet. Hans första
hithörande arbete var Recherches statistiques sur
le royaume de Pays-Bas (1829); men först genom
de epokgörande undersökningarna Sur l’homme et
le développement de ses facultés, ou essai de
physique sociale (1835; ny tillökad uppl. 1869)
hade han beträdt det fält, der han skulle vinna
sina egentliga lagrar, nämligen socialstatistikens
och antropometriens. Han fortsatte sedermera sina
undersökningar i flere större eller mindre skrifter,
bland hvilka må nämnas Sur la théorie des probabilités
appliquées aux sciences morales et politiques (1846),
Du système social et des lois qui le régissent (1848),
Sur la statistique morale et les principes qui doivent
en former la base (1848), och L’anthropométrie ou
mesure des différentes facultés de l’homme (1871). De
nya resultat, som Q. genom dessa undersökningar
vann, berodde icke blott derpå att han beträdde ett
förut nästan obanadt forskningsområde, utan äfven
på den nya metod han dervid använde. I motsats till
flertalet af sina föregångare på statistikens fält
nöjde han sig icke med att konstatera fakta, utan
betraktade dessa såsom yttringar af bestämda lagar,
hvilka han utan förutfattade åsigter sökte att
medelst induktion upptäcka och formulera. Han fann
dervid, att de statistiska data, uttryckta genom
tal, öfver hufvud taget gruppera sig omkring ett
visst medelvärde så, att för afvikelserna från detta
medelvärde gälla de enligt probabilitetskalkylen för
tillfälliga observationsfel giltiga satserna, och
att man således vid utforskande och formulerande
af lagarna kunde begagna den högre analysen
såsom hjelpmedel. De undersökningar, vid hvilka
Q. tillämpade denna sin metod, rörde hufvudsakligen
menniskan (både fysiskt och moraliskt betraktad)
och samhället. Vid de antropometriska undersökningarna
behandlade han en mängd olika fysiska egenskaper och
verksamhetsyttringar, t. ex. längd, vigt, gestalt,
kroppsstyrka, pulsens hastighet o. s. v. Genom att
enligt probabilitetskalkylens regler sammanställa och
bearbeta de olika observationerna och mätningarna
kom han till begreppet »genomsnittsmenniskan»
(l’homme moyen), kring hvilken såsom typ de enskilda
menniskorna grupperade sig, så att dessa kunde
betraktas såsom af tillfälliga orsaker beroende
afvikelser från typen. Hans hufvudsakliga uppgift
blef således att bestämma egenskaperna hos denna
genomsnittsmenniska, såsom hennes längd, vigt
o. s. v. Alldeles samma betraktelsesätt öfverflyttade
han sedan äfven på menniskornas moraliska egenskaper
och viljeyttringar, hvarvid den genom statistiska
undersökningar bestämda genomsnittsmenniskans
moraliska beskaffenhet blef den egentliga orsaken till
de olika viljeyttringarna, under det den enskildes
fria vilja uppträdde blott som en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
