Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pyrargillit ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1600-talet af Asteropherus i »En lwstig comoedia
vidh nampn Tisbe». Mest bekant är sagan genom
Shakspeares »En midsommarnatts dröm», der den
karrikerad förekommer såsom inlagdt skådespel (en
pjes i pjesen). A. M. A.
Pyrargillit, miner., ett vattenhaltigt
lerjordssilikat från Helsingfors i Finland. –
Det anses vara en sönderdelad cordierit (se
d. o.). Ant. Sj.
Pyrargyrit, mörk rothgülden, antimonsilfverblende,
miner., en romboedriskt kristalliserande förening af
sammansättningen 3 Ag2 S + Sb2 S3, innehållande nära
60 proc. silfver. Kristallernas habitus är vanligen
prismatisk, med romboedrisk eller skalenoedrisk
tillspetsning. Pyrargyriten är ofta derb eller
insprängd eller förekommer såsom anflog. Brottet
är mussligt till ojämnt och splittrigt. Hårdhet
2–2,5; egentl. vigt 5,75–5,85. Färgen är karmosinröd
till svartaktigt blygrå, strecket kochenill- till
körsbärsrödt. Pyrargyriten smälter lätt på kol under
afgifvande af svafvelsyrlighet och antimonrök
samt ger med soda ett silfverkorn. Den är en af
de rikare och vigtigare af utlandets silfvermalmer
och förekommer på gångar tillsammans med andra
silfvermalmer, kalkspat och andra gångmineral på
flere ställen i Tyskland; i Mejico samt vid Kongsberg
i Norge på gångar tillsammans med gediget silfver,
silfverglans, blyglans, blende och magnetkis.
Ant. Sj.
Pyrenéerna (Fr. Les Pyrénées, Sp. Los Pirineos),
bergskedja på gränsen mellan Frankrike och
Spanien, hvilken från Cabo Creus eller egentligen
från Cap Cerbère vid Medelhafvet sträcker sig i
vestlig riktning med någon dragning mot n. till
Biscayaviken. Kedjans längd är omkr. 430 km.,
största bredden föga mer än 80 km. (frånräknadt de lägre
parallella kedjorna på spanska sidan) och den yta
hon upptager omkr. 33,600 qvkm. I allmänhet bildar
hufvudkedjans kam gränsen; förnämsta undantaget
utgör Arandalen, som i orografiskt hänseende tillhör
Frankrike, men i politiskt Spanien. Hela kedjan
har en märklig regelbundenhet. Hufvudkedjan är i
allmänhet lätt att urskilja, hon fortgår nästan utan
afbrott, och vexlingarna i höjd äro obetydliga. Samma
regelbundenhet röjer sig i dalarnas anordning. Med
undantag af Arandalen bilda hufvuddalarna på ömse
sidor räta vinklar mot hufvudkedjan och äro i sin
ordning fördelade i mindre dalar, som bilda räta
vinklar mot dem. I detta hänseende visa P. stora
olikheter med Alperna. De hafva inga sådana stora
längddalar, som äro utmärkande för Alperna, inga
dylika stora sjöar, som fylla bottnen af Alpernas
dalar, och endast få pass lika dem, som i stort antal
föra öfver Alpernas stora kedjor på en höjd, som vida
understiger de kringliggande topparnas. Mellan kedjans
båda ändar, hvarest de förnämsta landsvägarna och de
enda jernvägslinierna gå mellan Frankrike och Spanien,
äro endast två pass farbara med vagn, nämligen Col
de la Perche mellan Tet och Segre samt Col de
Somport l. Port de Canfranc (der det är föreslaget
att draga en jernvägstunnel genom berget) vid den
gamla romerska vägen mellan Zaragoza och Oloron. Detta
sistnämnda pass utmärker vestra änden af
Central-Pyrenéerna, som sträcka sig österut till
Arandalen och innesluta hela kedjans högsta toppar:
Maladetta (3,404 m.), Pic Posets (3,367 m.) och Mont
Perdu (3,352 m.). I Vest-P. aftager medelhöjden
jämnt, men långsamt ända till Biscayaviken, medan
i Öst-P. medelhöjden, med undantag af ett afbrott
i östra delen af Pyrénées Ariégeoises, är nästan
densamma, tills en plötslig sänkning inträder i
den del af kedjan, som bär namnet Monts Albères. –
Stigningen af en rät linie dragen från bergskedjans
bas till kammen är på franska sidan icke mer än 3°
eller omkr. 6 på 100, på den spanska sidan uppgifves
den vara något större. Sänkningen utmärkes genom
en följd terrasser, som sluta med tvärbranta
stupningar. Utom dessa longitudinella afsatser i
öfvergången mellan bergskedjan och slätten bilda de
transversella dalarna nästan öfverallt djupa raviner,
på hvilkas botten brusa oräkneliga bergsströmmar
(gaves, som de på franska sidan kallas), hvilka bilda
det väsentligaste draget i P:s hydrografi. Ofta bilda
de höga vattenfall, som i Europa öfverträffas endast
af några i Norge. Det högsta är det, som Gave de
Pau gör i Cirque de Gavarnie, 422 m. I allmänhet
är sceneriet vildare på spanska än på franska
sidan. Ett märkvärdigt drag hos de pyreneiska
dalarna är att de i sina öfre ändar ofta antaga
formen af en halfcirkel, begränsad af nästan
lodräta väggar. Sådana bäcken kallas cirques,
och det ryktbaraste af dem är det ofvannämnda
Cirque de Gavarnie (se Gavarnie). Orsaken till
dylika dalformer är ännu omtvistad. I geologiskt
hänseende bestå P. liksom Alperna af en kärna af
granit, öfverlagrad af sedimentära bergarter af
olika ålder ända ned till tertiärperioden. Till
större delen bestå de högsta topparna af granit,
men detta är icke öfverallt fallet. På några
ställen har kalkstenen blifvit förd ända upp till
sjelfva bergskammen, såsom i Mont Perdu och i
Marboré, hvars beskaffenhet namnet angifver. Sådana
kalkstensberg hafva en karakteristisk qvadratisk
form, mycket olik de skarpa granitspetsarna. Liksom
i andra kalkstensberg förekommer äfven i. P. en mängd
grottor, och flere af dem äro af stort intresse för
geologen och antropologen på grund af de spår af nyare
geologiska förändringar, som kunna iakttagas i dem,
och de rester af den förhistoriska menniskan, både
paleolitiska och neolitiska, som de hafva uppenbarat.
P:s malmförråd äro i allmänhet ringa, ehuru det fins
betydande jernmalmsgrufvor vid Vic de Sos i Ariége
och vid foten af Canigou i Pyrénées-Orientales;
stenkolslager, som med fördel kunna bearbetas, äro
hufvudsakligen belägna på spanska sidan, men den
franska har flere brunkolsbäddar. Mineralkällorna
äro många, deribland flere heta, hvilka Alperna
sakna. Dessa, såsom Bagnères de Lychon och
Eaux-Chaudes, äro svafvelkällor och ligga högt, nära
gränsen mellan graniten och de lagrade bergarterna. De
lägre källorna, såsom Bagnères de Bigorre. Rennes och
Campagne, äro mindre varma. – Nederbörden är mycket
större i vestra än i östra P.,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
