Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 13. Pontin - Ruete / 427-428 (1889) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pungekorren ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

		b.	Öfverkäkens fram tänder 2. Phascolomyidae.
	2.	Bakfötterna utan tumme. Pungharar, Macropodidae.

C. R. S.

Pungekorren. Se Flygpungdjur.

Punggrodan, Nototrema marsupiatum, zool., hör till
familjen löfgrodor (Hylidae) inom de stjertlösa
amfibiernas ordning (Batrachia) och amfibiernas
klass. Hufvudet är ofvan betäckt med mjuk hud. Hannen
är utrustad med en yttre strupsäck. Rygghuden
innehåller körtlar. Honan bär på ryggen en bakåt
mynnande, ficklik fördjupning af omkr. 1 cm. djup,
hvari äggen genomgå sin utveckling. Djuret är ofvan
blåaktigt olivfärgadt, ofläckadt, eller grönaktigt
olivfärgadt, med grönsvarta längdfläckar, undertill
hvitaktigt, med eller utan bruna fläckar. Längden
6–7 cm. Arten är hemma i Mejico. – I Venezuela
lefver en närbeslägtad art, Notodelphys ovifera,
som har hufvudet ofvan täckt med vårtig, förbenad
hud, och hvars hanne saknar strupsäck. Äfven denna
arts hona har under rygghuden en säck, hvari äggen
genomgå sin utveckling. Färgen är ofvan brun, på
sidorna med stora, svarta fläckar, under ljusare,
brunaktig. Längden utgör 6 cm. C. R. S.

Punggräflingarna, Peramelidae, zool., bilda en
familj inom pungdjurens ordning (Marsupialia)
och däggdjurens klass. Framtänderna äro ofvan 10
och nedtill 6, hörntänderna högre än de öfriga
tänderna och de äkta kindtänderna försedda med mer
eller mindre spetsiga knölar. Nosen är utdragen och
bakbenen åtskilligt längre än frambenen. Af framtårna
äro blott 2 eller 3 väl utvecklade, af de bakre de
trenne första små och sammanvuxna med hvarandra,
den fjerde deremot utmärkt genom sin storlek. Honans
pung öppnar sig bakåt. Punggräflingarna äro hemma
i Australiens högre belägna, svalare bergstrakter,
der de gräfva sig hålor i marken. De synas föra ett
nattligt lefnadssätt och lefva sällskapligt. Födan
utgöres af växtämnen, företrädesvis saftiga rötter,
äfvensom insekter och maskar. Dessa djur röra sig
hoppande, äro fredliga, sky menniskan, men blifva
lätt tama. Köttet och fällen användas icke. – Dit
hör bland andra bandikuten l. spetsnosade
punggräflingen, Perameles nasuta, som har de trenne
mellersta framtårna stora och fria samt fjerde
och femte baktårna väl utvecklade. Nosspetsen
skjuter långt fram öfver underläppen; öronen
äro stora, svansen korthårig. Färgen är ofvan
blekt brungul och svartspräcklig, undertill
smutsigt gulhvit. Längden är 50 cm., hvaraf 15
komma på svansen. Arten är hemma i Nya Syd-Wales.
C. R. S.

Punghararna, Macropodidae, zool., bilda en familj inom
pungdjurens ordning (Marsupialia) och däggdjurens
klass samt skiljas från öfriga familjer inom
afdelningen derpå att framtänderna i underkäken
äro blott 2, att bakfötterna sakna tumme samt äro
mycket längre, starkare och kraftigare än de svaga
och mycket korta frambenen. I sammanhang härmed har
hela ländpartiet fått en ovanligt stark utveckling
och kroppen blifvit allt tjockare bakåt, hvaremot
hufvudet och bröstet äro små och
svaga. Frambenen kunna blott i ringa mån användas
som rörelseverktyg och tjena förnämligast till att
gripa födan, hvaremot bakbenen, som hafva muskulösa
lår, långa skenben och synnerligen förlängda
mellanfötter med starka och långa tår (af hvilka de
båda inre äro mycket små och förenade medelst hud,
de båda andra deremot stora och med starka klor),
jämte den starka, långa och vid roten mestadels
förlängda svansen sätta dessa djur i stånd att göra
mycket långa hopp. Australien och Nya Guinea äro
punghararnas hemland. De lefva företrädesvis på de
vidsträckta, gräsrika slätterna i denna verldsdels
inre, somliga dock i buskmarker, bergstrakter,
t. o. m. i träd. De mindre arterna äro nattliga i
sitt lefnadssätt, de öfriga deremot i rörelse dagen
igenom. Punghararnas gång är ett otympligt hoppande,
hvarvid framfötternas handytor stöda mot marken; men
i denna obeqväma ställning förblifva djuren ej länge,
utan sätta sig snart på bakbenen och svansen. Denna
ställning intaga de, då de vilja förflytta sig
framåt eller fly, hvarvid de göra långa hopp, af
3–10 m. längd och 2–3 m. höjd öfver marken. Jagade,
kunna de större arterna hålla ut i timmar utan att
hvila. Punghararna äro tämligen dumma, skygga och
lättskrämda; bland deras sinnen är hörseln mest och
lukten minst utvecklad. Födan hemtas uteslutande ur
växtriket. De större arterna föda sällan mer än en
unge i sänder; denna bäres länge i moderns pung och är
vid sin födelse mycket litet utvecklad. Då han fått
hår, växer han raskt, tittar fram ur sitt gömsle och
börjar äta. Modern hyser stor ömhet för sin unge, som
visar mycken skygghet och vid minsta anledning till
oro drager sig tillbaka i pungen, dit han genast tager
sin tillflykt, äfven sedan han börjat beta tillsamman
med modern, om han tror sig vara i fara. Punghararna
förföljas både af rofdjur och menniskor. Jagten
är icke utan fara, ty de större arterna bruka i
trångmål sina med skarpa klor beväpnade bakben
till sitt försvar. Dessa djurs kött är tämligen
välsmakande, men skinnet användes knappast. Alla
arterna tåla vid fångenskap och fortplanta sig
derunder utan svårighet. Bland dit hörande kunna
nämnas kängururåttslägtet, Hypsiprymnus, slägtena
Halmaturus och Lagorchestes, känguruslägtet, Macropus,
m. fl., hvilka räkna 40–50 arter tillsamman.
C. R. S.

Pungmes-slägtet, Aegithalus, zool., hör
till underfamiljen mesar (Parini) af mesfoglarnas
familj (Paridae) och tättingarnas ordning (Passeres)
inom foglarnas klass. Näbben har rak rygg, kanterna
tätt slutande intill hvarandra, runda näsborrar och
starkt hopknipen midtdel. Vingarna äro långa och
afrundade, med första pennan af öfre vingtäckarnas
längd. Stjerten är hälften så lång som kroppen och
urskuren. Dit hörande arter vistas på sumpiga, med
vass och buskar bevuxna ställen samt äro mestadels
hemma i Afrika. I södra och sydöstra Europa äfvensom i
mellersta Asien förekommer pungmesen, Ae. pendulinus,
som är gråhvit ofvanpå hufvudet, rostfärgad på
ryggen och öfre vingtäckarna och undertill gulhvit;
vingarna och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>