Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Protopop ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
häller vilja förneka det skarpsinne han ofta
visar i sin kritik af det bestående, hvad man
än må tänka om hans åsigter i öfrigt. – P:s
samlade arbeten äro utgifna i 26 bd (1869 o. f.).
L. H. Å.
Proust [prou], Joseph Louis, fransk kemist, f. 1755,
d. 1826, var efter hvartannat öfverapotekare
vid hospitalet La Salpêtrière i Paris samt professor
vid artilleriskolan i Segovia och centralskolan i
Madrid. P. gjorde sig ett namn genom uppvisandet af
kemiska föreningars konstanta sammansättning samt
genom ett stort antal undersökningar inom såväl den
oorganiska som den organiska kemien.
Proust [prou], Antonin, fransk politiker,
publicist, f. i Niort 1832, uppsatte 1864 i
Bruxelles tidningen »La semaine universelle»,
uppställdes 1869 vid valen till Lagstiftande kåren
förgäfves såsom oppositionens kandidat och var i
början af kriget 1870 krigskorrespondent till »Le
Temps». Efter kapitulationen vid Sedan återvände
han till Paris samt blef Gambettas sekreterare
och 1871 medlem af redaktionen i dennes tidning
»La République française». 1876 invaldes han i
deputeradekammaren, hvilken han sedan dess genom omval
tillhört. I Gambettas kabinett (Nov. 1881–Jan. 1882)
var han minister för de sköna konsterna. P. har
utgifvit åtskilliga arbeten rörande poesi, skön konst
och politik.
Prout [praut], Ebenezer, engelsk tonsättare och
teoretiker, f. 1835, i pianospel elev till Salaman,
men i öfrigt avtodidakt, är lärare i harmoni och
komposition vid Royal academy of music i London och
vid National training school of music, dirigent
vid en sångförening samt musikkritiker. 1871–74
redigerade han »Monthly musical record» och är
medarbetare i tidskrifterna »The Academy» och »The
Athenaeum». Han har komponerat kammarmusikverk,
symfonier, en orgelkonsert m. m. Hans äfven till
tyska öfversatta elementarlärobok i instrumentation
tillerkännes högt värde. P. är jämväl medarbetare i
Groves »Dictionary of music».
Provadija (Paravadi l. Pravadi), stad i
furstendömet Bulgarien, vid floden P., som faller
ut i Svarta hafvet s. om Varna, och vid jernvägen
Rustsjuk–Varna. Omkr. 5,000 innev.
Provençaler [-vangs-], innevånarna i Provence;
i literaturhistorien ofta liktydigt med trubadurer.
Provençalska språket och literaturen [-vangs-]. Det
provençalska språket, det språk, på hvilket den
romantiska sånggudinnan redan mot slutet af 10:de
årh. lät höra sina första toner, är ännu i dag det
södra Frankrikes och nordöstra Spaniens folkspråk
samt sträcker sig äfven öfver en del af Schweiz
mot Italien. Dess norra gräns går från Girondes
mynning öfver Puy de Dôme till Grenoble. På detta
språk hette den jåkande partikeln ja oc (af den
latinska demonstr. pronominalformen hoc), och språket
kallades derför vanligtvis för la langue d’oc, likasom
ännu i dag ett af de landskap (Languedoc). der det
fortfarande talas af folket. På det norra Frankrikes
språk hette deremot
samma partikel oïl (af Lat. hoc illud), som i den
moderna franskan blifvit oui. Från äldre tider har
det provençalska språket varit deladt i en mängd
dialekter, som ännu i dag skifta från stad till stad,
ja från by till by. Dessa låta dock sammanfatta sig
i större hufvudgrupper, hvilka somliga språkkännare
bestämma till sex, andra åter till blott tre, nämligen
gascogneskan, languedocskan och provençalskan i
inskränktare mening. Språkets hufvudbeståndsdel är det
latinska folkspråket, som i sig från början upptagit
ett inskränkt antal grekiska, keltiska och slutligen,
under folkvandringarna, äfven ett större antal
germanska ord. Ehuru spridda provençalska uttryck val
förekomma tidigare, förskrifver sig den äldsta till
oss komna dikten från slutet af 10:de årh. och består
i ett fragment af 258 tiostafviga verser ur ett poem
öfver den latinske filosofen Boetius. Literaturens
blomstringstid börjar mot slutet af 11:te årh. och
räcker till slutet af det 13:de, under hvilken tid
dess skalder, de så ryktbara vordne trubadurerna,
strängade sina lyror. Namnet trubadur (på provençalska
trobaire, trobador) kommer af det provençalska
verbet trobar (Fr. trouver), som betyder hitta på,
dikta, komponera. Dessa trubadurer voro ursprungligen
af hög, ja stundom furstlig börd samt skalder, som
idkade den sköna vetenskapen, »lo guay saber», af
inre kallelse och blott för sitt nöje. De förnämste
af dem sjöngo icke sjelfva sina sånger, utan läto
dem föredragas af s. k. joglars (Lat. joculatores,
Fr. jongleurs), som sjöngo för pengar. De fleste
trubadurerna tillhörde dock den lägre adeln, drogo
sjelfva sjungande omkring från hof till hof och lefde
på sina furstliga värdars frikostighet. Deras sång
blef emellertid i längden enformig och tröttande,
ty de varierade i oändlighet samma tema: damernas
hyllning, kärlekens fröjder och qval. – Under 13:de
årh. började den provençalska skaldekonsten småningom
att förfalla. Den yttre orsaken dertill var den
oroliga politiska ställningen, som tvang furstarna att
mera sysselsätta sig med tidens allvarsamma frågor än
med sångens glada lekar. Albigenskrigen störde såväl
folkens yttre fred som deras sinneslugn och gåfvo
en giltig anledning till trubadurernas klagan öfver
tidens aftagande intresse för skaldekonsten. Fröet
till den provençalska skaldekonstens förfall låg
dock lika mycket i dess eget inre. Den hade nämligen
såväl till form som till innehåll urartat till
en spetsfundighet, som genom sin smaklöshet snart
skulle föra densamma utom den poetiska ingifvelsens
gränser. Tidens allvar lockade dock ännu ur skaldernas
lyror stundom politisk-satiriska, stundom högstämda,
vredgade toner, som erinra om deras forna glöd. Men
slutligen jagade den vetenskapliga lärodikten och
den kyrkliga legenden sånggudinnorna helt och hållet
på flykten.
Innan ännu den provençalska poesien blifvit en konst,
var den såsom all folkdikt till sin form högst enkel
och betecknades endast med den allmänna benämningen
vers. Först när den blifvit en konstlyrik vid hofven,
fingo trubadurernas kärlekssånger namn af cansós
l. chansós
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
