Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Prechti ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kyrkans lärare torde dock hafva utöfvat ett så
stort inflytande uti ifrågavarande hänseende som
H. Schartau, särskildt genom sin framstående förmåga
att med träffande diagnos teckna menniskors
olika själstillstånd samt derefter applicera
det gudomliga ordets sanningar. Bland utmärktare
svenska predikanter under det 19:de århundradets
senare hälft märkas B. J. Bergqvist (af Schartaus
skola), J. H. Thomander och P. J. Emanuelsson.
J. H. B.
Predikant. Se Predika.
Predikareboken (Hebr. Koheleth) l. Salomos predikare
benämnes en af Gamla testamentets kanoniska böcker,
tillhörande den didaktiskt poetiska afdelningen
(maschal). Dess fullständiga titel är »Koheleths
ord, Davids sons, konungens i Jerusalem». Namnet
koheleth, hvilket torde böra betraktas såsom
en signatur, bakom hvilken författaren döljer
sig, är i Septuaginta och Vulgata öfversatt med
Ecclesiastes (d. v. s. folkförsamlare eller talare
i en folkförsamling), af Luther med Prediger
(predikare). Fordom antogs allmänt Salomo vara
bokens författare. Att så icke kan vara fallet
har bibelkritiken för länge sedan till fyllest
bevisat. Författaren, antagligen en judisk prest
eller rabbin i Alexandria, torde sannolikast hafva
lefvat under den första perioden af ptoleméernas
välde (320–217 f. Kr.), före judarnas förtryck under
Ptolemaios IV. – Bokens hufvudsakliga innehåll utgöres
af en drastisk skildring af menniskohjertats
kamp och qval under sökandet efter en fullt
tillfredsställande verldsordning. Menniskolifvets
fåfänglighet och det ringa värdet af alla denna
verldens rikedomar och njutningar framhållas derunder
på det bjertaste. Menniskan bör derför icke fästa
sitt hjerta vid det jordiska, som alltigenom är
fåfänglighet, förgänglighet. Med tacksamhet och
resignation bör hon emellertid mottaga det timliga
goda såsom en gåfva af Gud, använda det efter hans
vilja samt troget uppfylla sin kallelses pligter under
ständig tanke på den allt vedergällande gudomliga
rättfärdigheten. J. H. B.
Predikarebröder l. predikaremunkar, benämning på
medlemmarna af dominikan- (och franciskan-) orden.
Predikarefogeln. Se Penseltungade foglar.
Predikat (Lat. praedicatum, det utsagda), gramm.,
är enligt gängse grammatiskt definitionssätt den
satsdel, hvarigenom en handling, ett tillstånd
o. s. v. utsäges om subjektet i en sats. Subjektet
är då det, om hvilket något (predikatet) utsäges. I
satsen hästen springer är således hästen subjekt
och springer predikat, eller det, som utsäges om
subjektet. Emellertid torde ej denna definition
passa på sådana satser som en man ett ord, tur i spel
otur i kärlek och dylika ordspråksliknande uttryck,
hvilkas grammatiska byggnad är satsens, med lederna
motsvarande satsens subjekt och predikat. Saken
är den, att man noga har att skilja mellan logiskt,
psykologiskt och grammatiskt predikat, kategorier, som
ingalunda täcka hvarandra. Det grammatiska predikatet
är blott ett formelt uttryck för och
beror närmast på det psykologiska. En sats är
egentligen det språkliga uttrycket för att tvänne
(eller flere) föreställningar förbindas med hvarandra
af den talande, hos hvilken denna psykologiska akt
försiggått, och af den hörande, hos hvilken den
talande afser att framkalla samma förbindelse. Och
predikatet är då det ena af de element, som genom
satsen förbindas med hvarandra, och psykologiskt
den föreställning, som knytes till eller ställes
i förhållande till en redan i medvetandet befintlig
föreställning. Språkligt kan man nu uttrycka denna
förbindelse på många sätt, enklast genom att ställa
de språkliga beteckningarna bredvid hvarandra –
såsom i de nämnda ordspråksliknande grammatiska
satserna – och helt naturligt ursprungligen
i den ordning, hvari föreställningarna
uppstått, d. v. s. subjekt-predikat. Dock kan
predikatsföreställningen vara så förherskande, att
den liksom tvingar sig till språkligt uttryck före
subjektet, som först sedan utfyllningsvis tillfogas,
t. ex. listig är (han) den skälmen. Predikatet utgöres
vanligen helt och hållet eller delvis af ett verb,
som ingalunda är oundgängligt: lifvet en dröm,
mycket väsen för ingenting äro lika mycket satser,
som innehålla predikat, som lifvet är en dröm
o. s. v. En situation kan vara predikat, t. ex. i
svar på en fråga: hvem har sagt det? – Karl. För
en, som vid ett tillfälle hör ropet eld! (= elden
är lös) utan att se situationen, är eld subjekt
och situationen predikat. Är predikatet antingen
identiskt med subjektet, eller har det ett större
begreppsomfång, närmar det sig det rent logiska
predikatet. I vårdadt skriftspråk är detta vanligen
eller ofta fallet. Predikatet i en normalt byggd
sats är antingen enkelt eller sammansatt. I senare
fallet fogas predikatsföreställningen till subjektet
förmedelst ett hjelpverb (kopula), som vanligen är
det s. k. verbum substantivum vara. Genom predikatet
kunna olika andra föreställningar komma till språkligt
uttryck. Dessa bidelar äro då begränsningar eller
kompletteringar af predikatet och sammanfattas
under den allmänna benämningen adverbial. Om
predikatsfyllnad och predikatsbestämning se
Predikativ. K. F. J.
Predikativ (af ett för grammatiskt ändamål af
Lat. praedicatum nyafledt ord praedicativus, »som
har afseende på predikatet») l. predikatsfyllnad,
gramm., kallas den satsdel, som tillsammans med
predikatsverbet i en sats bildar ett sammansatt
predikat. Predikativet är ett nödvändigt tillägg
till vissa verb, som icke ensamma kunna utgöra
predikat. Det är antingen subjektivt, då det genom
predikatsverbet hänför sig till subjektet, nämligen
tillsammans med vissa hjelpverb, t. ex. vara,
och vissa passiva verb, t. ex. gossen kallas Karl
(Karl predikativ), eller objektivt, då det hänföres
till objektet, t. ex. vid kalla i aktiv form:
man kallar gossen Karl (Karl obj. predikativ). –
Med predikatsbestämning l. predikativt attribut –
en i de klassiska språkens grammatik förekommande
term – menar man en sådan satsdel, som attributivt
förmedelst verbet förenas med ett subjekt, objekt
eller annan satsdel för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
