Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Praktbaggar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Pratiçakya (Prâtiçâkhja) kallas de fonetiska, till de
olika indiska veda (se Indiens språk och literatur,
sp. 551–552) hörande handböcker, som egentligen hafva
till uppgift att visa huru pada-texten måste förändras
för att gifva sanhita-texten. De innehålla de äldsta
kända betraktelser öfver språkljudens bildning och
system. Deras analys är synnerligen skarpsinnig och
överträffar allt, hvad Europa i detta afseende har
att bjuda på intill midten af 19:de årh. Rätteligen
skulle hvarje redaktion (çakha) af vedatexten följas
af en pratiçakya. Vi känna emellertid blott en
sådan till hvarje veda. 1) Rigveda-pr., som äfven
kallas Cakala-pr., skall vara grundad af den Oäkalja,
från hvilken den oss bekanta rigveda-redaktionen
förskrifver sig, och fullbordad af Çaunaka. Den är
utgifven med öfvers. och komment. af A. Regnier:
»Études sur la grammaire védique» (1858; äfven i
»Journ. asiat.») och af M. Müller. 2) Samavedapr.,
utg. af Burnell: »Riktautra vyäkarana» I. (blott
text; Mangalore 1879.) 3) Pr. till Svarta
Yadjurveda är utg. med öfvers. och anm. af
Whitney: »The Tâittirîya-prâtiçâkhya with
its comm. the Tribhâshyaratna» (i »Journ. of
the Amer. orient. soc.» 1871). 4) Pr. till
Hvita Yadjurveda, förf. af Katjajana, är utg. af
Weber: »Vâjasaneyi-prâtiçâkhya» (i »Ind. stud.»
1858). 5) Atharvaveda-pr., annars kallad Çâunakîjâ
çaturâdhjâjikâ är utg. med text och anm. af Whitney
(i »Journ. of the Amer. orient. soc.» 1862). Lll.
Pratika. Se Praktika.
Pratinas (Lat. Pratinas), från Flius, en af
det forna Greklands äldsta tragiska skalder,
lefde i Athen omkr. år 500 f. Kr. och uppträdde
i skaldetäflan med Choirilos och Aischylos. Han
nämnes såsom författare till 50 dramer, af hvilka 32
skola hafva varit satyrdramer. Äfven författade han
s. k. hyporchemer, eller af liflig dans beledsagade
chorsånger. Ett par fragment finnas i behåll
och äro utgifna i Bergks »Poëtae lyrici graeci».
A. M. A.
Prato, stad uti italienska prov. Firenze
(Florens), 18 km. n. v. om staden Florens, vid
jernvägen mellan denna stad och Pistoja. 13,410
innev. (1881). Biskopssäte. P. har en i 12:te
årh. såsom romansk basilika byggd, i 14:de årh. genom
Giov. Pisano i gotisk stil tillbyggd katedral, med
förträffliga skulpturer af Donatello, Michelozzo
och Andrea della Robbia, väggmålninger af Filippo
Lippi o. a. samt ett praktfullt smyckadt kapell, i
hvilket förvaras jungfru Marias gördel (cintola della
Madonna). I stadshuset finnes äfven en liten samling
taflor af Lippi o. a. P. är en liflig fabriksstad,
med halmhattsfabriker, pappersbruk, silkesspinneri,
sidenväfveri m. m.
Pratté, Anton Edvard, harpspelare, född i staden
Haida i Böhmen d. 22 Nov. 1799, rymde vid 15 års
ålder från sin hårde fader, som reste omkring med
en marionett-teater, och begaf sig till Sverige,
der han sedermera var bosatt ända till sin död. Han
afled d. 23 Maj 1875 i Vreta klosters förs. i
Östergötland. På vidsträckta konstresor inom- och
utomlands vann han erkännande som en
synnerligen framstående harpvirtuos. Utom en mot Ole
Bull riktad broschyr och en mängd kompositioner för
sitt instrument skref P. Fridsröster för chör och
orkester, melodramen Napoleon på S:t Helena med chör
och orkester, samt symfonien Stormnatten. Han blef
1850 ledamot af Musikaliska akademien. A. L.
Pravadi l. Paravadi. Se Provadija.
Pravda russkaja. Se Russkaja pravda.
Praxis (Grek., egentl. utförande, handling),
vedertaget sätt, brukligt förfarande; rätts-sedvänja,
rättegångsbruk; praktik. Jfr In praxi och Praktik.
Praxiteles (Lat. Praxiteles), grekisk bildhuggare
af den yngre attiska skolan, f. i Athen omkr. 392
f. Kr., antagligen son till den äldre Kefisodotos, som
bildade öfvergången mellan den äldre attiska skolans
rent ideala riktning och den utveckling derur, hvars
förnämsta målsmän blefvo Skopas och Praxiteles, och
som gick ut på skildring af det patetiskt lidelsefulla
eller ock den lifsglada ungdomliga njutningen. Om
Skopas väsentligen gaf uttryck åt det förra, så var
hans yngre samtida, P., i det fallet mångsidigare,
att han gaf gestalt både åt det ena och det andra,
ehuru han hälst framställde ungdomliga och qvinliga
gestalter samt bland gudaidealen gaf form åt de
yngre och vänligare, sedan de äldre och strängare
bland dem blifvit utpräglade af den äldre plastikens
mästare. Forntiden kände af honom omkr. 50 olika
verk, både statyer och grupper, i marmor och brons;
och af passionerade skildringar af honom nämnas
Rasande menader och Persefones bortröfvande. Största
berömmelse hade han dock såsom framställare af de
blidare gudamakterna, såsom Afrodite, Eros, Dionysos
och hans följeslagare satyrerna samt Hermes. Af hans
Afrodite-bilder, 5 till antalet, var den knidiska,
enligt hela fornverldens dom, den yppersta: det var
apoteoseringen af den qvinliga skönheten. Långväga
resande kommo till ön Knidos att se henne, och öns
inbyggare skattade henne så högt, att de afslogo den
bitynske konung Nikomedes’ anbud att betala deras
statsskuld mot att erhålla bilden. Hon var framställd
helt blottad, men såsom motiv härför var hon tänkt
såsom nyss uppstigen ur hafvet, hvarför hon med ena
handen fattade drägten, som låg på en vas vid hennes
sida. Den bästa efterbildning, som finnes qvar, är
den vatikanska (i nyare tider försedd med ett draperi
af hvitmåladt jernbleck); en annan, från Pal. Braschi
i Rom, tillhör nu Münchens Glyptotek. Den berömda
Capitolinska Venus, med bägge händerna lediga, kan
också antagas vara en fri ombildning af motivet. Andra
efterbildningar existera i Pal. Chigi, Villa Borghese
och Villa Ludovisi (Rom), i Pal. Pitti (Florens),
i Dogepalatset (Venezia), somliga bättre, andra
medelmåttiga, hvarjämte hon återfinnes på knidiska
mynt. – Den mest berömda af P:s Eros-figurer fanns
i Thespiai, der enligt de gamle guden skildrades såsom
halft gosse, halft yngling. En föreställning om typen
får man genom flere efterbildningar, t. ex. genom
en marmorstaty i Neapels museum, en annan i London,
under det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
