Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Poststation ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppgift som postkontor, dock med vissa inskränkningar
i afseende dels å befogenheten att behandla
bref med angifvet värde, postanvisningar,
postförskott och paketförsändelser, dels ock
expeditionstidens längd, hvarjämte postutvexling
eger rum endast med närmaste fullständiga
postanstalter. Redovisningen ingår i de öfverordnade
postkontorens och postinspektionskontorens
räkenskaper. Angbåtspostexpeditioner hafva till
uppgift att ombord å fartyg förmedla en företrädesvis
till vanliga brefforsändelser inskränkt postutvexlins;
mellan liniens postanstalter samt att tillhandagå
allmänheten med mottagande och utlemnande af
försändelser. Redovisningen ingår i öfverordnad
postanstalts räkenskaper. Om postverkets personal
se Poststaten. G. N. S.
Pot [pått], äldre danskt
rymdmått. Se Danmark, sp. 865.
Potage [påtasj], Fr., soppa med klimp, grönsaker
el. dyl. – Jean P. Se Hanswurst.
Potamochoerus [-kerus]. Se Knölsvinslägtet.
Potamogaloidae, zool., den sista familjen inom
insektätarnas ordning (Insectivora) af däggdjurens
klass, skiljes från de öfriga familjerna inom samma
afdelning genom frånvaron af nyckelben. För öfrigt
saknas okben och blindtarm, hvarjämte vadbenet nedtill
är sammanvuxet med skenbenet. Till denna familj hör
blott slägtet Potamogale med den enda arten velox,
från Gamla Kalabar och trakten af Gabun i vestra
Afrika. Djuret liknar till sitt utseende nästan
en liten utter, öfverträffar i storlek något en
lekatt, har korta fötter, lång och trubbig nos,
mycket små ögon, ur den af grofva, men mjuka hår
bestående fallen uppstående öron äfvensom tjock,
lång och hoptryckt svans, hvilken synes göra tjenst
som ett hufvudsakligt rörelseorgan, då djuret
simmar i floderna, i hvilka det har sitt tillhåll.
C. R. S.
Potamogeton Vaill., bot., nate, ett artrikt örtslägte,
lefvande i vatten och bildande typen för en egen fam.,
Potamogetmeae Dum. Blommorna sitta antingen i axlika
kolfvar (l. ax), utan hölster, eller på en platt kolf
inom ett slidlikt hölster, stundom (Zannichellia)
ensamma i bladvecken. Kalk finnes vanligen, och
blommorna äro antingen tvåkönade eller sambyggare. Hos
Potamogeton äro de små, brungröna blommorna samkönade,
med 4-bladiga kalkar och de 4 ståndareknapparna
fästa utan strängar på kalkbladens klor. Frukten
utgöres i regeln af 4 små nötter, men ofta endast
af 2–3. Dessa nateväxter hafva vexlande storlek och
glatta, hela blad, antingen alla hinnaktiga och under
vattenytan eller ock dessutom läderartade, simmande,
ofta större och bredare blad. I folkspråket skiljer
man mellan följande mera allmänna arter. »Abborrnate»,
P. rufescens Schr., som har de öfre bladen flytande,
men hinnaktiga, rödbrunaktiga, sammanblandas ofta
nog med »gäddnate», P. natans L., som har skaftade,
läderartade, flytande blad. »Borstnate», P. pectinatus
L., har alla bladen under vattnet, borstlika, men
platta. »Gräsnate», P. gramineus L., har stjelken
grenig, de nedsänkta bladen smala, jämnbreda,
gräslika, de öfre
simmande bladen hinnaktiga. »Alnate», P. perfoliatus
L., har alla bladen under vattnet hjertlika
och stjelkomfattande. Dekokt på gäddnate och
ålnate har varit ett folkmedel mot diarré och
kolik. Rotstocken af gäddnaten förtäres i Sibirien. En
i hafvet, stundom äfven i sött vatten lefvande art,
P. marinum L., skall kunna användas som näringsmedel.
O. T. S.
Potassium, detsamma som kalium (se d. o.).
Potates, potatis, potat (Sp. patata, batata, Eng. potato; Fr.
pomme de terre, T. och D. kartoffel, se d. o.),
Solanum tuberosum L., bot., är en välbekant,
ytterst vigtig kulturväxt, ursprungligen inhemsk
i Chiles och Perus högdalar, hvarifrån den först
utbreddes i Amerika och mot slutet af 1500-talet
(1584?) öfverfördes till Europa af spaniorerna, hvilka
genom en förvexling med den i Europa redan förut
kända bataten (Convolvulus Batatas L.) gåfvo
den namnet batata. I Europa spreds potatesen
till en början endast långsamt, men är numera en i
största skala derstädes odlad s. k. »jordfrukt». Till
Sverige infördes den på 1720-talet af Jonas Alströmer,
och dess odling tilltog småningom, ehuruväl Linné
uttalade sin misstro till potatesens gagnelighet,
enär den hörde till den växtfamilj, som han, för de
ofta smutsigt och dunkelt färgade blommornas skull,
kallade Luridae (»smutsblomstriga»), och som
innehåller en mängd giftväxter, såsom belladonna,
spikklubba, bolmört o. s. v. (se Solanaceae).
Först på 1760-talet fick den större spridning i
Sverige. – Potatesväxten är en ört, som genom de
under jorden lefvande stjelkknölarna egentligen är
mångårig, men som i vårt klimat förekommer såsom
ettårig, emedan dess knölar upptagas om hösten och
nya utplanteras nästa vår. Dessa potatesknölar
äro försedda med en mängd i gropar insänkta knoppar
(»ögon»), från hvilka uppskjuta 30–60 cm. höga
stjelkar, som äro vingade af de nedlöpande,
spiralställda, olikparigt delade bladen, hvilkas
flikar äro olikstora, ovala–äggrunda, helbräddade,
spetsiga och glest håriga. Ur de öfre
bladvecken utskjuta blomknippen, sittande på långa, ofvan
midten ledade skaft. Blommorna, som utvecklas
under högsommaren, hafva foder och krona 5-(till
10-)flikiga, med hvitt, violett eller rödaktigt
kronbräm. Ståndarna äro 5, med korta strängar och
tätt sammanstående knappar (kl. Syngenesia, Monogamia
L.), som utsläppa frömjölet genom porer i spetsen.
Frukten (»potatesäpple») är ett rundadt bär, som i 2
(–4) rum innehåller en mängd njurlika frön. Från de
ofvannämnda »ögonen» å potatesknölen (efter hvilkas
antal knölen kan sönderskäras i lika många grobara
delar) utväxa, jämte stjelkarna, under jorden
löpande utskott, som bilda ett grenigt jordstams-
eller rotstocks-system, i hvilket alla grenspetsar
genom riklig stärkelseaflagring ombildas till
de oftanämnda potatesknölarna. Dessutom utvecklas
från rotstocken rötter för upphemtande af näring ur
jorden, som hälst bör vara sandblandad, »lätt», men
näringsrik för att frambringa god, väl utvecklad
potates. Äfven från den ofvanjordiska stammens
nedersta leder utväxa ofta stoloner, som måste täckas
med jord,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
