Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Posse, Fredrik Arvidsson - 12. Posse, Arvid Maurits Arvidsson - 13. Posse, Arvid Rutger Fredriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mössorna, fick P. vid revolutionen d. 19
Aug. s. å. konungens uppdrag att jämte Johan
Sparre gå honom tillhanda, och till belöning för
sina härvid ådagalagda tjenster befordrades han
efter revolutionen till generalmajor och förste
generaladjutant. I egenskap af generaladjutant
tillhörde P. nu en längre tid Gustaf III:s närmaste
omgifning och åtnjöt derunder nya ynnestbevis i
utnämningar till chef för Vestmanlands regemente
(1773), ledamot af Krigskollegium (1776) och
generallöjtnant (1778). Trots hans militära
duglighet utträngde dock efter någon tid yngre
förmågor P. från Gustaf III:s ynnest, och han
måste, ehuru motsträfvigt, foga sig i att lemna
hoflifvet för att mottaga chefskapet för Tavastehus
regemente och högsta befälet öfver armén i Finland
1780. Denna post blef efter krigets utbrott 1788
ganska bekymmerfull. Konungens befallning att sätta
armé, flotta och fästningar i Finland på fullständig
krigsfot åtföljdes nämligen af blott 15,000 rdr i
penningar, hvarjämte tillgången i landet på proviant
och furage var ringa. P. gjorde emellertid sitt bästa
och samlade en armé på 12,000 man. Efter krigets
slut 1790 utnämndes P. till Chef för Österbottens
regemente och förflyttades 1792, såsom general af
infanteriet, till befälhafvareplatsen för Småländska
arméfördelningen. 1793 blef han En af rikets herrar
och inkallades 1794 i Rikets allmänna ärenders
beredning. Han afled i Stockholm d. 11 Dec. 1794.
P. S.
12. Posse, Arvid Maurits Arvidsson, grefve,
justitiestatsminister. landtmarskalk, den föregåendes
sonson, son af grefve Ar vid Erik P. (f. 1753,
president i Göta hofrätt 1795–1825, En af rikets
herrar 1819, d. 1825), föddes d. 5 Jan. 1792, blef
student i Lund 1807, inskrefs 1809 i Göta hofrätt och
utnämndes 1816 till assessor i Svea hofrätt. 1821
blef han lagman i Skåne, 1822 vice landshöfding i
Östergötland, 1824 landshöfding i Skaraborgs län. 1831
förordnades P. till generaltulldirektör, i hvilken
egenskap han utvecklade en kraftfull verksamhet. Med
denna befattning förenade han åtskilliga andra
uppdrag för längre eller kortare tid, såsom
ordförandeskapet i Civilstatens pensionsinrättning
och i Göta kanalbolag, fullmäktigskapet i
Riksbanken m. m. När regeringen 1839 tillsatte
en tullkomité för att utarbeta förslag, grundade
på principen om oinskränkt handelsfrihet, ingick
P. såsom en af dennas verksammaste ledamöter. P:s
frisinnade åsigter i denna liksom i vissa andra
frågor föranledde konungen, att, då han vid den
stormiga riksdagen 1840 såg sig nödsakad att för
första gången efter det nya statsskickets införande
genom riksdagens påtryckning ombyta ministèr, kalla
P. d. 28 Mars 1840 till justitiestatsminister. Redan
d. 5 Sept. s. å. nödgades emellertid P. afgå från
sin post, då han såg sig understödd hvarken af
den konservative konungen eller af den liberala
riksdagen. Vid konung Oskars första riksdag, 1844–45,
kallades han till landtmarskalk. 1845 utnämndes han
till riksmarskalk. Det rykte för en viss liberalitet i
åsigter han under den föregående regeringen förvärfvat
förde honom åter, 1846, till
justitiestatsministersplatsen. Då konung Oskars
politik efter de s. k. Marsoroligheterna 1848
dock vände sig i konservativare riktning,
föranleddes P. att s. å. åter begära sitt
afsked, hvarefter han 1849 lemnade äfven
riksmarskalksämbetet. Han dog i Göteborg d. 22
Juli 1850. P. S.
13. Posse, Arvid Rutger Fredriksson, grefve, statsman,
den föregåendes brorson, född å Rosendals sätesgård i
Malmöhus län d. 15 Febr. 1820, blef 1835 student vid
Lunds universitet, der han 1840 aflade examen för
inträde i rättegångsverken. S. å. antogs han till
auskultant i Hofrätten öfver Skåne och Bleking,
under hvars jurisdiktion han arbetade dels på ting,
dels i hofrätten, utnämndes till vice häradshöfding
och 1846 till kanslist vid nämnda hofrätt samt
förordnades 1847 till adjungerad ledamot af
densamma. 1849 tog P. afsked ur statens tjenst och
bosatte sig på Charlottenlunds gods samt egnade sig
derefter åt landtbruk, affärsföretag och kommunala
värf (bl. a. var han 1865–68 ordförande i Malmöhus
läns landsting). Sin politiska bana började han såsom
ledamot af ridderskapet och adeln vid 1856–58 års
riksdag. Han invaldes då i bankoutskottet och blef
på grund af sitt riksdagsnummer dettas sjelfskrifne
ordförande. Af samma skäl intog han vid 1862–63 års
riksdag ordförandeplatsen inom bevillningsutskottet,
der han kraftigt förfäktade frihandelns principer,
hvilka han allt framgent blifvit trogen. Under denna
riksdag gjorde han vid en ifrågasatt ändring af
stadgan ang. kommunalstyrelse på landet allvarliga
invändningar emot en föreslagen inskränkning i de
större jordegarnas rösträtt, bl. a. derför att denna
kunde omöjliggöra antagandet af det då föreliggande
förslaget till en representationsreform. Sjelf höll
dock P. icke på detta förslag. Han var tvärtom en
bland reformens ifrigaste motståndare och förespådde
vid riksdagen 1865–66, der han var ordförande
i statsutskottet, fäderneslandet en olycklig
framtid, om reformen genomfördes. Han fruktade
bl. a., att jordbruksintresset, genom det nya
representationssättet blifvet alltför mäktigt, icke
skulle minnas »det myckna, som behöfver lefva både
öfver och bredvid detsamma». Detta uttalande hindrade
icke, att P. vid den efter reformens genomförande
först sammanträdande riksdagen (1867) i Andra kammaren
gjorde sig till målsman för det landtmannaintresse,
som på grund af nämnda kammares sammansättning
kunde påräkna majoritet och som tog form i det
ryktbara Landtmannapartiet (se d. o.). Såsom främste
ledare för detta parti, hvilket inom kort intog en
oppositionel hållning mot regeringen, var P. under
en följd af år utan gensägelse riksdagens mest
bemärkte och mäktigaste, om också ej mest vinnande
personlighet. Under åren 1867–81 tillhörde P. Andra
kammaren, ständigt omvald af Herrestads och Ljunits
härad. 1867–75 satt han såsom statsutskottets
ordförande (vid urtima riksdagen 1871 var han vice
ordförande i särskilda utskottet). 1876–80 ledde
han såsom talman Andra kammarens öfverläggningar,
och d. 19 April s. å. kallades han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
