Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Polen (P. Polska, R. Poljsja), fordom sjelfständigt konungarike, numera del af ryska riket och kalladt Weichselguvernementen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Talet om P:s frihet och rätt var hos honom
endast fraser och P. sjelf, såsom man har sagt,
ett underordnadt verktyg, ett kompensationsmedel,
användbart i politiken. Preussen nödgades genom freden
i Tilsit (1807) afträda åtskilliga af de områden det
erhållit vid P:s delningar. Af dessa landsträckor
tillskapade Napoleon hertigdömet Varsjav, som han
i Juli 1807 öfverlemnade till Sachsen och till
hvilket sedermera lades de områden Österrike måste
afträda 1809. Men hertigdömet Varsjav blef aldrig ett
sjelfständigt P., utan en politisk missbildning, en
fransk vasallstat under konungens af Sachsen nominella
regemente, hvaraf Napoleon drog all den nytta han
kunde. På Wienkongressen 1814–15 var den polska frågan
den vigtigaste. Den uppväckte de häftigaste tvister
och afgjordes i hufvudsak efter kejsar Alexanders
behag. Resultatet blef hvad man kallat »Polens fjerde
delning». Det af Napoleon upprättade hertigdömet
Varsjav skulle enligt Wienkongressakten förenas med
Ryssland såsom ett konungarike P. (»Kongress-Polen»),
sedan likväl derifrån hade afskilts provinsen Posen
jämte Thorn, som återförenades med Preussen, samt
Krakov med område, hvaraf upprättades en fristat
under Rysslands, Preussens och Österrikes gemensamma
skydd. Hade det berott på kejsar Alexander sjelf,
skulle han med det nybildade konungariket P. hafva
återförenat de polska land, som Ryssland vunnit genom
de tre delningarna 1772, 1793 och 1795, men den ryska
nationalviljan gjorde detta till en omöjlighet. I
stället tillämpade han på det förra hertigdömet
Varsjav de liberala principer, som han vid denna
tid hyllade. Han gaf det (d. 27 Nov. 1815) en fri
författning, som i sina väsentligaste punkter var en
efterbildning af 1814 års franska »karta». Denna
författning gaf åt det P., som kongressen skapat,
en egen representation, gjorde det finansielt och
administrativt oberoende af Ryssland och beredde
det utan tvifvel tillfälle att inom vissa gränser
utveckla ett sjelfständigt nationelt lif. Det är
ock säkert, att polackerna under de närmaste åren
hade att glädja sig åt sitt lands framåtskridande
i andlig och materiel kultur, och att de lefde
under ett jämförelsevis mindre tryck än många andra
europeiska folk under detta reaktionens tidehvarf. Men
tiderna förändrades. Alexander blef under sina sista
lefnadsår såsom herskare en annan man, och hans
broder Konstantin förde såsom vicekonung i P. ett
brutalt och godtyckligt regemente, mot hvilket landets
författning ej tycktes lemna någon hjelp. Hos många
aggade den tanken att den vunna friheten var endast
en rysk nådegåfva, och ännu flere drömde om det
gamla P:s återställelse och längtade således efter
återföreningen med de provinser, som Ryssland tagit
under Katarinas dagar. Det vestra Europas demokratiska
idéer spredo sig alltmer, polska emigranter sökte
utifrån förbereda revolutionen i sitt hemland, och
inom sjelfva P. gjorde hemliga sällskap hvad de kunde
för att undergräfva grunden för det bestående. Alla
ville en förändring, men man skilde sig i partier,
när det gällde att finna medlen för att genomföra den. De
moderate patrioterna, såsom furst Adam Czartoryski
och andra medlemmar af den högre adeln,
önskade, under fortsatt förening med Ryssland,
partiella reformer på det beståendes grund. Andra
åter, såsom prof. J. Lelewel och männen af den
demokratiska skolan, ville skilsmässa från Ryssland,
återställande af det gamla polska riket och de olika
samhällsklassernas politiska likställighet. I
det sålunda beredda P. verkade den franska
Julirevolutionen 1830 såsom en tändande gnista. På
anstiftan af det demokratiska partiet utbröt d. 29
Nov. 1830 ett uppror i Varsjav, hvars resultat var
hufvudstadens omedelbara utrymmande på storfursten
Konstantins befallning, de polska truppernas öfvergång
till de upproriske samt den ryska härens återtåg
till den ryska gränsen. Efter detta lyckliga slut
på sjelfva upproret gällde det för polackerna att
mot en herskare sådan som kejsar Nikolaus försvara
Polens återvunna sjelfständighet. För revolutionens
fortgång var det ödesdigert, att ledningen så godt
som genast öfvergick från de mera handlingskraftige,
som börjat befrielseverket, till männen af det
motsatta, det s. k. aristokratiska partiet, till
furst Adam Czartoryski såsom chef för den provisoriska
regeringen och Jozef Chlopicki såsom »diktator». Dessa
patrioter syntes framförallt angelägna att hindra
utvecklingen af den polska nationens alla krafter
för att, som de i sin blindhet trodde, bevara freden
och underlätta en uppgörelse på moderata vilkor
med den ryske tsaren. Men Nikolaus underhandlade
icke med »rebeller»; han fordrade en ovilkorlig
underkastelse, och då den icke genast följde, skickade
han in i P. sina ryska härar under Rysslands bästa
generaler. Det blef en ojämn strid, i hvilken de
polske soldaterna kämpade som lejon, och många af
deras befälhafvare ådagalade stor fältherretalang,
men i hvilken polackerna så mycket mindre kunde
segra, som den politiska splittringen och den
militära insubordinationen förlamade deras kraft. I
Febr. 1831 öfvergick den ryska hären P:s gräns under
befäl af grefve Diebitsch, och d. 26 Maj stod efter
flere föregående strider slaget vid Ostrolenka, der
polackerna tillbakaslogo ryssarnas anfall, men efter
hvilket de försvagade retirerade på Varsjav. Sedan
Diebitsch aflidit, tog Paskjevitj befälet öfver
ryssarna, gick öfver Weichsel och framträngde mot den
polska hufvudstaden, som efter ett planlöst försvar
kapitulerade (d. 8 Sept.). En månad derefter var den
polska revolutionen kufvad i blod, och vidräkningen
begynte. Den blef förfärlig och qvarlemnade en
outplånlig fläck på kejsar Nikolaus’ minne. Politiskt
medförde den upphäfvandet af den fria författning, som
Alexander I gifvit, och utfärdandet af s. k. organiska
statut (d. 26 Febr. 1832), hvarigenom P. till en del
förlorade sin 1815 vunna sjelfständighet. Det fortfor
viserligen att kallas »konungariket P.» samt behöll
en egen styrelse och egna lagar. Men i styrelsen
insattes äfven ryssar, den polska riksdagen upphäfdes,
den polska hären införlifvades med den ryska, och
skatterna utkräfdes ej blott till P:s behof, utan
äfven till Rysslands. Och öfver det olyckliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
