Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Polen (P. Polska, R. Poljsja), fordom sjelfständigt konungarike, numera del af ryska riket och kalladt Weichselguvernementen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förena de småningom förvärfvade landsdelarna till en enda
statskropp. Bl. a. bestämdes genom unionen i Lublin
(1569), att P. och Litaven skulle hafva en gemensam
vald konung, en gemensam allmän riksdag och en
gemensam senat med säte i Varsjav, men att hvartdera
riket skulle hafva sina stordignitärer, sin särskilda
armé och sina egna lagar, hvarjämte föreskrefs,
att den ortodoxa läran skulle respekteras. Den
ansvarige konungen, i det yttre åtnjutande mycken ära,
hade, i synnerhet efter 1494, lagenligt ej mycket
att säga med afseende på finanser, lagstiftning
och förvaltning, och det inflytande han stundom
verkligen utöfvade hade sin grund i hans personliga
betydenhet. All makt i P. låg i händerna på den med
alla slags företrädesrättigheter och mycken rikedom
utrustade adeln och det med adeln befryndade högre
presterskapet. »Adelsmannen ensam var statsborgare»,
och han ställde sina egna ståndsintressen öfver
statens. Borgerskapet, mest invandrade tyskar, saknade
politisk betydelse, och bönderna blefvo efter hand
intet annat än adelns lifegne. Jagellonernas tidehvarf
kännetecknas framförallt af adelns stigande till
större makt och rikedom likasom af böndernas sjunkande
i en allt större träldomens förnedring. Under
detsamma blef äfven den polska riksdagen (sejm)
alltmer betydande och antog i hufvudsak de former
den sedermera bibehöll. Den drog redan då till
sig lagstiftning och beskattning samt makten öfver
krig och fred. Den utgjordes af två församlingar:
senaten, som bestod af rikets högsta ämbetsmän,
samt landsombudens kammare, i hvilken sutto ombud
(P. posel, Lat. nuntius, T. landbote) för de olika
landskapen eller vojevodskapen, alla försedda med
imperativa mandat af sina adliga kommittenter på de
provinsiella landtdagarna, de s. k. »dietinerna»
(sejmik). Så till vida kan den egentliga makten
sägas hafva legat hos de särskilda landskapen till
vittnesbörd om den federativa karakter, som utmärkte
det polska riket, och som det bibehöll ända till
sin undergång.
P. ett valrike. Dess aftagande makt och dess
undergång (1572–1795). Efter Jagellonska ättens
utslocknande gjordes konungamaktens gränser ännu
snäfvare, och den decentralisation tillspetsades, som
redan förut funnits och stått nära anarkien. Sedan
Sigismund II August I gått ur tiden, infördes
definitivt valriket i P. Konungarna valdes från
denna tid på en af P:s primas, ärkebiskopen i
Gnesen, i egenskap af riksföreståndare (interrex),
utlyst valriksdag vid byn Wola (ö. om Varsjav). På
den af en vall och en graf omgifna delen af fältet
försiggick valet. Derutanför stod den polska adeln i
vapen, stundom till en styrka af 100,000 man. Valet
vållade alltid många strider, och konungarna tvungos
att besvärja makten inskränkande valkapitulationer
(Lat. pacta conventd), som innehöllo löften till
staten och framförallt till det parti, med hvars hjelp
de vunnit sin tvifvelaktigt storhet. Å andra sidan
kan man säga, att den politiska makten flyttades ett
trappsteg längre ned, från riksdagen och landtdagen
till den enskilde adelsmannen. Detta skedde genom
införandet af liberum veto, som betecknade hvarje adelsmans
rätt att genom sitt nej hindra antagandet af en lag,
hvarom flertalet blifvit ense. »Det fria vetot»,
som först begagnades 1652, medförde hvarje gång
det användes riksdagens eller landtdagens
»sprängning» och förvandlade, har man sagt,
den polska republiken till ett statsförbund af
200,000 suveräner. Det var atomläran tillämpad på
politiken. Mot dessa konstitutionella extravaganser
sökte och funno polackerna ett revolutionärt
korrektiv i de s. k. konfederationerna, hvarmed
förstods sammanslutningen af adeln inom ett landskap
under sin valde ordförande till vinnande af ett
bestämdt politiskt syftemål. Vann konfederationen
en allmännare anslutning, och lyckades den förmå
konungen sjelf att träda i spetsen, uppstod en
generalkonfederation, på hvars riksdagar besluten
fattades med enkel röstpluralitet och erhöllo samma
giltighet som besluten på de vanliga, s. k. fria
riksdagarna. Stundom hände det likväl, att konungen
ställde sig i spetsen för en motkonfederation,
och då uppstod ett inbördes krig, i hvilket makten
och rätten stannade hos den starkaste. Till den
nationella splittringen och den politiska anarkien
sällade sig i P. under det 16:de årh. de religiösa
striderna. Midt bland romersk och grekisk katolicism –
den senare omfattad i rikets östra landskap – trängde
reformationen in med sådan styrka, att den syntes
framkalla ett allmänt affall från den gamla tron
och förmådde genomdrifva det offentliga erkännandet
af protestanternas rättsliga likställighet med
katolikerna (1573). Men det dröjde icke länge, förrän
äfven här den katolska reaktionen gjort sitt intåg
under jesuiters ledning för att nedslå kätteriet samt
väcka till lif det fanatiska trosnitet och den andliga
intoleransen efter spanskt mönster. Denna reaktion
fann, af politiska skäl, understöd redan af Henriks
af Anjou (1573–74) efterträdare, den i öfrigt utmärkte
konung Stefan Bathori (1575–86), Sigismund II:s svåger,
derjämte furste af Siebenbürgen. Den segrade under
alla jesuiters vän Sigismund III (1587–1632), Sigismund
II:s systerson, svenske konungen Johan III:s och
Katarina Jagellonicas son, den förste konungen af den
polska Vasaätten, under hvilken P. en tid (1592–99)
var i personalunion förenadt med Sverige, en union,
som bröts, utom på grund af nationella motsatser,
hufvudsakligen genom Sigismunds religiöst-reaktionära
sträfvanden. Denna reaktions bittra frukter blefvo
vidare de religiösa förföljelser, som drefvo P:s
»dissidenter» att söka sitt skydd hos eller göra
gemensam sak med rikets fiender. Trosmotsatsen
kom jämte den nationella splittringen och den
inre politiska söndringen att blifva orsaken till
det sjunkande af P:s yttre storhet, som började
under Sigismund III och fortsattes under hans
båda söner Wladislav IV (1632–48) och Johan (II)
Kasimir (1648–68). P:s grannar viste att begagna
sig af dess svaghet. Ryssland gjorde eröfringar
i ö. såsom kosakernas (se d. o.) beskyddare. De
svenske konungarna Karl IX, Gustaf II Adolf och Karl
X Gustaf, kämpande emot eller skickligt begagnande
sig af de polske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
