Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Polarexpeditioner. 1. Nordpolsexpeditioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
polhöjd, som hittills blifvit hunnen på östra
halfklotet, och få dagar derefter vände man
tillbaka. Sökandet efter nordvestpassagen upptogs
af John Ross, som 1829 fortsatte forskningarna
i Prince Regent Inlet och på slädresor under
ej mindre än tre övervintringar kartlade halfön
Boothia Felix, på hvars vestkust James Clarke
Ross d. 1 Juni 1881 upptäckte den magnetiska
polen. Under tiden hade man från England
åvägabragt en rad af expeditioner, som, utgående från
Hudson-bay-landen, under flod- och landresor skulle
kartlägga den amerikanska kontinentens nordkust
och utröna huruvida längs densamma funnes någon
praktikabel sjöväg. Ledningen af dessa företag
uppdrogs åt den sedan så berömde John Franklin,
hvilken åren 1821–34 dels sjelf, dels genom
sina medhjelpare Richardson och Back utforskade
hela denna långa kustlinie, på några kortare
sträckor när, hvilka 1837–39 undersöktes af Dease
och Simpson. Genom alla dessa färder kunde
det betraktas så godt som bevisadt, att Grönland
icke sammanhängde med den amerikanska kontinenten,
och att således en nordvestpassage någonstädes
skulle finnas. Den gamla gåtan ansågs nu nära
sin lösning, och för att åvägabringa denna utsändes
1845 Sir John Franklin med två fartyg, »Erebus»
och »Terror». År förgingo emellertid, utan
att något hördes från honom eller hans besättning,
och 1848 såg man sig nödgad att utsända expeditioner
för hans uppsökande. Dessa, hvilka till en början
bekostades af engelska regeringen och senare af
Franklins enka samt, på hennes uppmaning, af enskilda
personer i England och Amerika, misslyckades alla
i sitt hufvudsyfte, att bringa hjelp åt de saknade,
och länge var allt letande efter dem förgäfves.
Under de många räddningsexpeditionerna
genomforskades emellertid, företrädesvis under
slädfärder, den nord-amerikanska arktiska arkipelagen
på det grundligaste, och äfven nordvestpassagen
blef äntligen uppdagad. Äran härför tillkommer
kapten Mac Clure, som med skeppet »Investigator»
från Berings sund 1851 nådde Mercy Bay på nordkusten
af Banks land och just stod i begrepp att efter
tvänne öfvervintringar derstädes öfvergifva sitt
fartyg, då han på våren 1853 påträffades
af löjtnant Pim från skeppet »Resolute», som under
befäl af kapten Kellett genom Lancaster sund
framträngt till Melville-ön. Mac Clure måste
emellertid qvarlemna sitt fartyg i isen, och
samma öde drabbade, utom »Resolute», ej mindre än tre
fartyg af den eskader, som under Sir Edw. Belchers
öfverbefäl 1852 afsändts för att från den atlantiska
sidan uppsöka Franklin. De vigtigaste upptäckterna
under de franklinska räddningsexpeditionerna gjordes
för öfrigt af kapten R. Collinson, som 1851–52
seglade längs Amerikas nordkust från Berings sund ända
till Victoria-sundet och efter trenne öfvervintringar
återvände samma väg 1854, samt af amerikanen E. K.
Kane (1853–55), som hemkom med underrättelsen
att vid 80° 34’ (Kap Constitution i Smith sund)
ett isfritt haf vidtoge. Genom Rae (1853) Mac
Clintock (1857), Hall
1869) och Schwatka (1879) erhöllos slutligen
säkra underrättelser om Franklins öde. (Se derom
Franklin, John.) Efter Franklin-expeditionernas
afslutande hafva upptäckterna i den nord-amerikanska
arktiska arkipelagen vunnit endast mindre
betydande tillägg genom hvalfångaren Adams
(från 1872), kapten Allen Young (1875–76) och dr
F. Boas (det inre af Baffins land, 1883–84). Kapten
Inglefield, en af Franklin-sökarna, hade
förut påpekat (1852), att vägen genom Smith
sund sannolikt skulle leda till uppnående af en
mycket hög breddgrad, och såsom nämndt trodde sig
Kane der hafva skådat det öppna polarhafvet.
Teorien härom, hvilken senare fann sin främste
målsman i tysken A. Petermann, har spelat en vigtig
rol i polarfärdernas historia. I hopp att finna
det öppna polarhafvet på den af Inglefield och
Kane angifna vägen utgick I. I. Hayes 1860 samt
hann med fartyg till 78° 18’ och på en slädfärd
81° 35’. Tio år senare nådde Charles Francis
Hall med »Polaris» 82° 11’, men afled under
öfvervintringen d. 8 Nov. 1871, hvarefter hans
följeslagare skildes i två partier, då fartyget af
is sönderpressades. Efter 61/2 månaders färd
på ett isflak räddades det ena partiet
utanför kusten af Labrador. Det andra lyckades
på båtar tränga söder ut, tills det upptogs af en
hvalfångare. Sporradt af de framgångar, som de båda
sistnämnda amerikanska expeditionerna vunnit,
utsände engelska amiralitetet 1875 »Alert» och
»Discovery» under Sir G. Nares till Smith sund.
Denne lyckades norr derom framtränga ända till den
punkt, der Robeson-kanalen mynnar i ett vidare haf;
men i st. f. öppet vatten fann han de otillgängligaste
ismassor, som nödgade hans följeslagare A. H. Markham
att afbryta sin slädfärd mot norden vid 83°
20’, den högsta dittills nådda breddgraden. Ännu
något närmare polen (83° 24’) nådde d. 13 Maj
1882 löjtnant Lockwood, en af deltagarna i Greelys
öfvervintring. – Sedan danskarna, föranledda af Hans
Egedes missionsresor (från 1721), tagit Grönland
i varaktig besittning, har detta lands vestkust
blifvit grundligt utforskad. Af särskild betydelse
i detta afseende voro Gieseckes mineralogiska
resa (1806–13), H. Rinks mångåriga forskningar
och de svenska grönlandsexpeditionerna, 1859
inledda af O. Torell samt 1870 och 1883 fortsatta af
A. E. Nordenskiöld, till hvilka ansluter sig 1871
års svenska expedition under F. W. von Otter för
att af hemta de af Nordenskiöld på Disko-ön upptäckta
gedigna jernblocken. Från 1876 har på bekostnad
af danska regeringen en systematisk undersökning af
Grönland i geografiskt och naturvetenskapligt
hänseende pågått. Det första framträngandet i
Grönlands istäckta inre gjordes af Lars Dalager
1751 vid 62° 31’ n. br., men han tillryggalade
blott ungefär 13 km. Nordenskiöld och Sven
Berggren hunno 1870 vid 68° 30’ n. br. omkr. 50 km.,
och en ännu längre vandring gjorde J. A. D. Jensen och
A. Kornerup 1878 vid 62° 40’. Den svenska expeditionen
1883 hann deremot vid samma breddgrad som 1870 ända
till midten af Grönland (omkr. 340 km. från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
