Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Piccinni ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillit och välvilja Wallenstein visade honom,
bl. a. genom att 1633 utverka åt honom
kavalleri-generalsfullmakt, inlät P. sig uti,
ja blef ledaren af den sammansvärjning, som afsåg
Wallensteins våldsamma störtande. Det var efter
P:s instruktioner som Buttler och hans medhjelpare
uppträdde i Eger natten till d. 25 Febr. 1634, då
Wallenstein mördades. Utom marskalksstafven,
som P. fått redan samtidigt med att den kejserliga
befallningen om Wallenstein gripande utfärdades,
fick han för sina »goda tjenster» 100,000 gulden
och det stora böhmiska herskapet Nachod. I slaget
vid Nördlingen (1634) stod han såsom »adlatus» vid
ärkehertig Ferdinands sida. Derefter kämpade han
mot holländare och fransmän, vann d. 1 Juli
1639 vid Thionville en lysande seger öfver de senare,
anförda af Feuquières, och belönades af kejsaren med
utnämning till verkligt geheimeråd och af konungen
af Spanien med hertigdömet Amalfi (uti Italien),
som en gång lär hafva tillhört P:s förfader. I
slutet af samma år mottog P. under ärkehertig Leopold
Vilhelm befälet i Böhmen mot svenskarna.
Sedermera förlorade han och ärkehertigen slagen
vid Wolfenbüttel (1641) och Breitenfeld (1642),
hvarefter bägge nedlade sitt befäl. 1644–47 förde
P. befälet öfver spaniorerna i deras strider mot
fransmännen i Nederländerna, men 1648 återgick
han i kejserlig tjenst, sedan d. 28 Maj s. å. såsom
högste befälhafvare i Tyskland, och levererade,
då han d. 15 Sept. öfverföll svenskar och fransmän
vid Dachau, den sista drabbningen i det långa kriget.
Såsom kejsarens »principal-kommissarie» deltog han
1649–50 i fredsexekutionskonventet i Nürnberg.
P., som 1651 äktat prinsessan Benigna Francisca
af Sachsen-Lauenburg, afled barnlös d. 11 Aug. 1656.
C. O. N.
Pice. Se Pie.
Picea Link, bot., ett barrträdsslägte inom
nat. fam. Coniferae L., afd. Abietinae Rich.,
utbrutet från det gamla linnéska slägtet Pinus, som af
nyare botanister uppdelats i flere (under-)slägten,
bland hvilka följande äro de vigtigaste: Pinus
(i begränsad omfattning), Abies, Picea, Tsuga,
Larix och Cedrus. Picea har barren utstående åt
alla sidor, fyrkantiga och spetsiga; ärren efter
dem äro rombiska. Frömjölssäckarna öppna sig med
längdsprickor. Kottefjällen falla icke bort från
axeln, utan äro ständigt qvarsittande. Namnet Picea
har varit speciesbeteckning till »silfrergranen»
(Pinus Picea L., Abies pectinata D. C.) och dessutom
äfven användt såsom slägtnamn för det underslägte,
som nu bär namnet Abies. Så kallas den vanliga granen,
Abies excelsa, af Link Ficea excelsa, ehuruväl Abies
och Picea äro skilda slägten, hvilket föranleder en
viss oreda i synonymiken för dessa barrträd. O. T. S.
Picenum, landskap i det forna Italien vid Adriatiska
hafvet, gränsande i n. och v. till Umbrien
(gränsfloden var Aesis), i v. till sabinernas land och
i s. till vestinernas (floden Matrimus). Innevånarna,
som voro af sabinsk stam, ingingo förbund med
romarna 299 f. Kr., men afföllo 269 och blefvo då
underkufvade. Af landskapets städer må nämnas Ancona
(af grekiskt ursprung),
Firmum, Hadria samt hufvudstaden Asculum, med
skyddadt läge vid floden Truentus. R. Tdh.
Pichegru [pisjsgry’], Charles, fransk general, f. 1761,
var någon tid repetitör vid krigsskolan i Brienne
(der bl. a. Napoleon Bonaparte var hans lärjunge),
tog 1783 tjenst vid artilleriet, men kunde till följd
af sin ofrälse börd icke vinna officersbefordran,
hvarför han med ifver kastade sig i revolutionens
armar. 1793 förde P. en bataljon nationalgarde vid
nordarmén, kämpade sedermera under Hoche och ställdes
1794 i spetsen for nordarmén. Om han också icke
vann några lysande segrar, var hans krigföring dock
lycklig, och eröfringen af Holland vintern 1794–95
bidrog väsentligt till första koalitionskrigets
slut. Ställd i spetsen för Rhen- och Moselle-armén
1795, trädde P. i förbindelse med emigranternas
ledare, prinsen af Condé, och förde kriget så lamt,
att han 1796 miste befälet. Hans anseende var dock
så stort, att man på något sätt ansåg sig böra hålla
honom skadeslös. Den honom erbjudna sändebudsposten
i Stockholm afslog han emellertid. Efter att i
Mars 1797 hafva blifvit president i den ena af
nationalrepresentationens kamrar (De femhundrades
råd), stämplade P. till bourbonernas förmån mot
direktoriet, deporterades efter dettas statskupp
d. 18 Fructidor år V (d. 4 Sept. 1797) till Guyana,
men rymde 1798 derifrån till England och inledde
med Georges Cadoudal (se denne) en sammansvärjning,
riktad mot förste konsuln, Napoléon Bonaparte. Han
kastades i fängelse och bekände utan omsvep vid
förhören, att hans afsigt varit att bana bourbonerna
väg till tronen. Den 6 April 1804 anträffades han
strypt i fängelset. Antagligen hade han sjelf burit
hand på sig. C. O. N.
Pichincha [pitjintja], vulkan i syd-amerikanska
republiken Ecuador, på Andernas vestra kedja,
v. n. v. om Quito, har fem toppar, af hvilka den
högsta når 4,787 m. (enl. andra 4,866 m.) höjd.
Pichler. 1. Antonio (egentl. Johann Anton) P., tyrolsk
stensnidare, ansedd som återupplifvare af den konst
han öfvade, f. i Brixen 1697, d. i Rom 1779, skulle
först blifva köpman, men kom till Neapel och fick der
lust för stensnideriet. Han utförde omkr. 40 arbeten
dels af egen uppfinning, dels efter antiken. –
2. Giovanni (Johann Anton) P., stensnidare, den
föregåendes son, f. i Neapel 1734, d. i Rom 1791, blef
ännu mera berömd än fadern, och de af honom skurna
gemmerna hafva blifvit jämförda med dem, som härstamma
från »Cinquecento» (1500-talet), hvarförutom många,
innan han signerade dem, af konsthandlarna utan
hans vetskap såldes som antika. Han var äfven en
skicklig pastellmålare. - 3. Luigi (Ludwig) P.,
sin tids mest uppburne stensnidare, den föregåendes
halfbroder, f. i Rom 1773, var verksam företrädesvis
i Wien (der han 1818 blef professor i gravörkonst)
och i Rom. Död derst. 1854.
Pichler, Karoline, österrikisk författarinna,
f. Greiner, f. i Wien 1769, d. derst. 1843, fick
en lärdt vitter uppfostran, äktade 1796 sedermera
regeringsrådet A. Pichler och gjorde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
