Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Petri nycklar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppgifter, men dessa äro dels uppenbart oriktiga, dels
alltför litet bestyrkta. Så skall P. hafva grundlagt
församlingen i Antiochia och i 7 år varit dennas
biskop (hvilket står i strid med Apostlagerningarna),
predikat evangelium i Pontus, Kappadocien, Asien och
Bitynien (sannolikt blott en slutsats från 1 Petr. 1),
med Paulus stiftat församlingen i Korint (troligen
endast med stöd af 1 Kor. 1: 12) samt slutligen, sedan
han, såsom förut nämnts, varit 25 år biskop i Rom,
der på samma dag som Paulus, d. 29 Juni något af åren
64, 67 eller 68, lidit martyrdöden genom korsfästelse
med hufvudet nedåt (han skall sjelf hafva anhållit
om att varda korsfäst på detta sätt, emedan han ej
ansåg sig värdig att få dö i samma läge som mästaren)
och blifvit begrafven på Vatikanska kullen vid Via
triumphalis. Beträffande P:s vistelse och martyrdöd
i Rom hafva flere forskare, bland dem senast Lipsius
(1876) och Ernst Kühl (i Meyers kommentar über die
briefe Petri; 1887), bestridt bägge dessa påståenden,
icke minst derför att Paulus hvarken i Romarebrefret,
som skrefs år 58, eller i de bref, som af honom
författades i Rom, nämnt något om Petrus’ vistelse
der. Då emellertid traditionen icke känner till något
annat ställe, der P. skulle lidit martyrdöden, än
Rom, är icke skäl att frångå den gängse åsigten att,
såsom redan Origines uppgifver, P. mot slutet af
sitt lif kommit till Rom och der under kejsar Nero
lidit martyrdöden. Af de många sägnerna om P. i Rom
(se V. Rydberg: »Romerska sägner om apostl. Paulus
och Petrus»; 1874) är den, som bär titeln: »Domine,
quo vadis?» (Herre, hvart går du?), i synnerhet
karakteristisk. Den berättar, att Petrus, som lyckats
fly ur fängelset, mötte Herren, till hvilken han
ställde nämnda fråga, och på svaret »Jag går att å
nyo lida» hastigt skyndade tillbaka till fängelset och
modigt gick döden till mötes. – Utom de båda kanoniska
skrifter, som tilläggas P., nämligen Petri tvänne bref
(epistlar), skrifna till de utkorade i åtskilliga af
Mindre Asiens landskap, bära följande apokryfiska
hans namn: »Petri gerningar», »Petri evangelium»,
»Petri predikan» och »Petri uppenbarelse».
Den bildande konsten framställer ofta P. tillsammans
med Paulus (se denne). Petrus afbildas som en
kraftig gubbe med bred panna och kal hjessa, och som
attribut håller han vanligen två nycklar (löse- och
bindenyckeln) i handen. Sammanställes han med andra
lärjungar eller apostlar än Paulus, bär han ofta
en fisk (han är ock fiskarenas skyddspatron). En
af kristenhetens yppersta kyrkobyggnader,
Peterskyrkan i Rom, är uppkallad efter P., »Roms
förste biskop». Om de tre dagar, som äro egnade
åt aposteln Petrus’ minne (de voro förr alla
tre s. k. apostladagar), se Peter-Paulsfesten,
Petri cathedra och Petri fängslande.
K. H.
Petrus, fyra ärkebiskopar i Upsala. – P. I, 1188–97,
är mest bekant för det gåfvobref, hvarigenom han
förlänade »åt de kaniker, som i Upsala kyrka göra
tjenst åt Gud, all biskopstionden af Vaksala och
Bälinge». Han berättas
hafva sökt förmå konung Knut Eriksson till ett korståg
mot sarasenerna i Heliga landet, hvarvid han sjelf
skulle haft för afsigt att medfölja. Konungens död
omintetgjorde dock dessa planer. – P. II Philippi,
1332–41, son till riddaren Filip Finvidsson till
Runby. Som dominikan i Sigtuna hade han blifvit prior
provincialis för alla dominikankloster i de nordiska
rikena, då han uppsattes på ärkebiskopsstolen. Han
krönte Magnus Eriksson och hans gemål i Stockholm
1336. Mot franciskanerna uppträdde han med
stränghet. – P. III Tyrgilli l. Torkilsson, 1351–66,
»herre till Farentuna», blef 1338 biskop i Linköping
och konungens råd. På biskopsstolen i Linköping satt
han qvar ända till 1353, emedan det dröjde så länge,
innan pallium kom från Rom, antagligen på grund
af långsamhet med betalningen. – Om P. Kenicius se
Kenicius. J. P.
Petrus Astronomus (af senare författare oriktigt
benämnd Dasypodius), munk i Vadstena kloster, kallas
i samtida handlingar »mäster Peder» och synes således
utomlands hafva förvarfvat magistergraden. Han har
blifvit bekant särskildt genom det af honom 1504–06
förfärdigade, mycket sinnrika uret i Upsala domkyrka,
hvilket förstördes vid branden 1702. P. vistades
äfven 1508 i Upsala och höll der föreläsningar öfver
himmelsgloben. Namnet Dasypodius har han antagligen
erhållit genom sammanblandning med den tyske
matematikern Conrad Dasypodius (d. 1600), hvilken
konstruerade det berömda uret i Strassburgs domkyrka.
G. E.
Petrus Caroli. Se Caroli.
Petrus cathedratus. Se Petri cathedra.
Petrus de Alliaco. Se d’Ailly.
Petrus de Dacia (Peter från Dacia, se d. o.), religiös
skriftställare, född på Gotland antagligen omkr. 1240,
inträdde tidigt i dominikan-orden och studerade i Köln
1266–69 samt derefter ett år vid dominikanskolan S:t
Jacques i Paris, hvarest han åtnjöt ledning af Tomas
från Aquino. Utnämnd till lärare för dominikanerna
i Skeninge 1270, samlade P. kring sig fromma
qvinnor och lyckades upprätta det första qvinliga
dominikanklostret i Sverige. Död omkr. 1288 såsom
prior för Visby dominikankloster. P. var en försynt,
älskvärd och hängifven natur. Under sin vistelse i
Köln hade han med sjelfförsakande svärmeri fäst
sig vid en ung qvinna, den sedermera för helgon
förklarade Kristina från byn Stumbelen. Hennes
rena vandel, sjelfspäkning och heta trosstrider
äro på ett märkvärdigt tilltalande sätt skildrade i
P:s öfver henne skrifna lefnadsteckning (på latin,
utg. i »Acta sanctorum», Junii tom. V, sid. 231–387),
hvilken är ganska upplysande för medeltidsmystikernas
känslolif. Han anses äfven vara den, som öfversatt
och bearbetat den ryktbara samlingen »Ett
fornsvenskt legendarium». Jfr H. Schuck: »Svensk
literaturhistoria» (I, s. 150 o. följ.).
Petrus de Dacia (Peter från Dacia, se d. o.), dansk
matematiker, f. i senare hälften af 1200-talet,
synes redan tidigt hafva lemnat sitt fädernesland
för att idka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
