Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pestrot ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
folks aktning. Synnerlig ifver har han ådagalagt för
slafveriets upphäfvande uti Brasilien. Sedan 1843 är
P. förmäld med Teresia (född d. 14 Mars 1822, dotter
af kon. Frans I af Bägge Sicilierna) och har med henne
haft två döttrar, Isabella (född d. 29 Juli 1846,
sedan 1864 förmäld med grefven af Eu) och Leopoldina
(f. 1847, d. 1871, gift med prins August af
Sachsen-Koburg). A. B. B.
Peter den grymme, konung af Kastilien, född d. 30
Aug. 1334, efterträdde 1350 sin fader, Alfons XI, i
Kastilien och Leon. På tillskyndelse af sin moder,
Maria af Portugal, medverkade P. till aflifvandet
af hans faders älskarinna Eleonora de Guzman
(1351). Det hat, som derigenom drabbade honom,
ökade han genom sin trolöshet och sitt lättsinne,
då han för sin älskarinna Maria de Padilla
försköt tvänne gemåler (Blanche af Bourbon 1352,
Juanna Fernandez de Castro 1354). Hans grymma
och baksluga förföljelser emot adeln och kyrkan
drogo interdikt öfver hans land och bannstrålen
öfver hans eget hufvud. Hans halfbroder Henrik af
Trastamara, Eleonoras son, ställde sig i spetsen
för de missnöjde; men P. hycklade ånger för påfven,
och denne bemedlade 1361 ett stillestånd, hvarefter
Henrik måste fly till Frankrike. Nu kände P:s grymhet,
ofta framkallad af girighet, inga gränser. Då han
till sist förklarade sina barn med Padilla för
äkta och laga tronarfvingar, bildades mot honom en
liga mellan Henrik af Trastamara, påfven, Frankrike,
Aragonien och Navarra. När Henrik förde stora hopar af
yrkeskrigare – med den berömde du Guesclin i spetsen –
öfver Pyrenéerna, tog P. sin tillflykt till Svarte
prinsen i Bayonne. Med dennes hjelp besegrade han
Henrik vid Navarrete 1367 och rasade derefter som
en blodhund emot de öfvervunne. Men Henrik återkom,
och slaget vid Montiel d. 14 Mars 1369 afgjorde
brödrakampen. Instängd i fästningen, sökte P. med
guldets hjelp komma undan och underhandlade derom
nemligen med du Guesclin. Lockad till Guesclins tält,
mördades han der af Henrik i Mars 1369. P. var en
rikt begåfvad man både i yttre och inre hänseende,
men ett lidelsefullt lynne qväfde snart de goda
ansatserna och gjorde honom till en fullkomlig tyrann.
Kj.
Peter, furstar af Montenegro. Se Petar.
Peter (Pedro), konungar af Portugal:
1. P. I den stränge (el rigoroso), född d. 26
Nov. 1320, gifte sig först med Blanca af Kastilien,
sedan med Constanza da Escalona, men hängaf sig
efter Constanzas död (1345) helt och hållet åt
sin älskarinna, den sköna kastilianskan Inez
de Castro. Detta förhållande väckte hans faders,
konung Alfons IV:s, harm och portugisiska adelns
fruktan att förlora sitt inflytande. Inez blef år
1355 mördad. P. lofvade med ed att ej hämnas sin
älskarinnas mord. Men knappt var fadern död (1357)
och makten i P:s hand, förrän han lemnade fritt lopp
åt sin hämd (se vidare Castro). I de strider, som på
P:s tid upprörde Pyreneiska halfön, inblandade han
sig föga; han egnade
sin stora kraft och driftighet åt sitt eget folk. De
store hatade och fruktade honom, men folket gladdes
åt hans stränga rättvisa, och det sades vid hans
graf, att Portugal aldrig haft 10 så lyckliga
år, som under konung P. Han dog d. 18 Jan. 1367,
lemnande en öfverfull skattkammare och ett folk i
högt välstånd. – 2. P. II, son af Johan IV, född
d. 26 April 1648, ställde sig med jesuiternas
hjelp i spetsen för oppositionen emot sin svage
broder, konung Alfons VI, lockade ifrån honom hans
drottning, Maria Francisca, och häktade honom i
palatsrevolutionen d. 23 Nov. 1667, som cortes
sanktionerade. P. öfvertog regeringen, men utbytte
först 1683, vid Alfons’ död, infanttiteln emot
konunganamnet. Straxt efter tronhvälfningen slöt
P. freden med Spanien, Febr. 1668, och fick der
Portugals i 28 år bestridda suveränitet erkänd. Sedan
1669 äfven fred med Holland kommit till stånd, var
P:s regering nästan till slutet en enda fredsperiod,
medan stora krig brunno öfver hela Europa. P:s gifte
med sin svägerska Maria Francisca (1668) gjorde det
franska inflytandet bestämmande för Portugals yttre
politik. Då hon dog (1683), och konungen (1687)
ingick nytt gifte, med Sofia Elisabet af Pfalz,
vann det österrikiska partiet öfverhand. 1703 lät han
locka sig in i den stora koalitionen emot Ludvig XIV,
mottog engelska trupper i Lissabon och afslöt det
beryktade Methuenfördraget. Portugal gick under P:s
regering i många riktningar tillbaka, ehuru han sjelf
samvetsgrant egnade sig åt sina konungapligter. Han
var en man med förstånd och en viss energi, dertill
af ett intagande yttre; men han saknade all bildning
och lät sig föra i jesuiternas ledband. Bilden af
den döde brodern, från hvilken han röfvat drottning
och krona, förföljde honom ända in på dödsbädden,
och han dog med den förmaningen till sina söner att
alltid vara hörsamme sin äldste broder, tronföljaren
Johan. P. dog d. 9 Dec. 1706 på slottet i Alcantara. –
3. P. III, titulärkonung, den föregåendes sonson,
son till konung Johan V och broder till konung
Josef, föddes d. 5 Juli 1717. Han upptogs 1736
i franciskan-orden, blef 1743 malteser-storprior
af Crato, men lemnade det andliga ståndet, då han
d. 6 Juni 1760 ingick äktenskap med sin brorsdotter,
tronföljarinnan Maria Francisca Isabella. Vid hennes
tronbestigning, 1777, erhöll han, enligt portugisisk
statsrätt, konunganamnet. Död 1786. – 4. P. IV,
konung Mars–Maj 1826. Se Peter, kejsare af Brasilien,
1. – 5. P. V af Alcantara, född af drottning Maria
da Gloria i Lissabon d. 16 Sept. 1837, blef konung
d. 15 Nov. 1853, men lemnade sin fader, titulärkonung
Ferdinand, regentskapet, medan han sjelf på utländska
resor besökte Europas förnämsta hof. Först 1855
tog han såsom fullmyndig styret i egna händer. 1858
ingick han gifte med en prinsessa af Hohenzollern. Hon
dog snart, och d. 11 Nov. 1861 föll den unge konungen
sjelf offer för en härjande feber. Såsom regent
höll P. strängt på de konstitutionella formerna.
Kj.
Peter (rysk form Pëtr, utt. pjåter), kejsare
af Ryssland:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
