Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pesjeräer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
deras spädaste ålder. Vistelsen i Burgdorf upphörde
1804, då den genom Napoleon I:s mediationsakt
tillskapade regeringen i Bern anvisade slottet
till förvaltningens behof. P. fick flytta till
johannitklostret i Münchenbuchsee. I dettas närhet,
å godset Hofwyl, började Ph. E. v. Fellenberg vid
denna tid sin sedermera så storartade filantropiska
verksamhet, och snart in gicks med denne en
öfverenskommelse om att sprida öfver landet ett system
af uppfostringsanstalter, hvilka skulle stå under
Fellenbergs administration. P. flyttade derför å nyo,
till Yverdon, i Pays de Vaud vid Neufchâtelsjöns
södra ände. Den länk i systemet han der lyckades
åstadkomma blef redan på sommaren 1805 sjelfständig,
då alla lärarna i Münchenbuchsee drogo sig öfver till
P. af missnöje med Fellenbergs despotism. Under
de närmast följande åren nådde P:s rykte sin
höjdpunkt. Från de aflägsnaste delar af Europa
sändes unga män att inhemta hans metod, och hans mest
vetenskapligt anlagde medlärare, Johannes Niederer,
försökte gifva hans åsigter en för den lärda verlden
njutbar form i »Wochenschrift für menschenbildung,
herausgegeben von Heinrich Pestalozzi und seinen
freunden» (1808–12); ja man kom t. o. m. derhän
att efter föredöme af Salzmann i Schnepfenthal och
barnhuset i Halle uppsätta eget tryckeri och egen
bokhandel. Äfven en flickpension bragtes till stånd
och stod en tid i omedelbar förbindelse med P:s
institut. P. och hans medlärare, hvilkas antal steg
till 30, voro outtröttliga. Men institutets läge på
gränsen mellan två språkområden, äfvensom skilnaden i
trosbekännelser, vållade svårigheter; likaså gästernas
kommande och gående, hvilket dessutom frestade till
att lägga an på skenet. Ett slags universalinstitut
började hägra för tankarna; man indrog de gamla
språken i undervisningsplanen, och den rena folkliga
elementarundervisningen led intrång. P:s oförmåga
att förvalta en inrättning, som slutligen upptog 250
elever, blef snart uppenbar. Bittra misshälligheter
mellan lärarna ökade förvirringen, och P:s högra
hand, den kraftfulle och praktiske räkneläraren
Joseph Schmid, var flere år (1810–15) borta från
anstalten. 1818 grundlade P. i Clindy, nära Yverton,
en ny uppfostringsanstalt för fattiga barn, bättre
svarande mot hans ursprungliga idéer, men 1821 egde
en sammanslagning rum med institutet i Yverdon. 1825
måste detta alldeles upphöra med sin verksamhet,
sedan P:s entusiasm, allt mer ställd under Schmids
förmynderskap, icke längre förmådde tillräckligt
värma och lysa. P. tillbragte sina återstående dagar
på Neuhof, som då innehades af hans sonson, var in
i det sista rastlöst sysselsatt med pennan samt gaf
återblickar på sitt lif och sträfvande i skrifterna
Schwanengesang (1826) och Meine lebensschicksale als
vorsteher meiner erziehungsinstitute in Burgdorf und
Iferten (s. å.). Han dog i Brugg d. 17 Febr. 1827.
P:s pedagogiska system påminner i mycket om de idéer,
som den märklige pedagogen Comenius halftannat
århundrade före honom framkastat. Ett af dess
hufvuddrag är att
begreppen undervisning och uppfostran nästan uppgå, i
hvarandra och att han derför uppställer ett etiskt
slutmål äfven för sjelfva undervisningen. Målet
skall vara ren mensklighet, d. v. s. höjandet af
vår natur till omfattande af de välsignelser, som
menniskan förmår nå genom en harmonisk sedlig,
intellektuel och fysisk bildning, då de senare
båda elementen underordnas den från tro och
kärlek utgående sedligheten och religiositeten.
Att uppfostrans riktning bör bestämmas med hänsyn
till barnens individualitet samt yttre lefnadsvilkor,
erkände P., men utan att för dessa kraf uppgifva
tanken på en gemensam första elementarbildning.
För denna anvisar han en verkligt psykologisk
grundval, då han framhåller, att det kunskapsförråd,
som utifrån skall erbjudas lärjungen, måste stå i ett
bestämdt förhållande till de emottagande krafterna,
samt att dessa krafter ingalunda äro blott passivt
emottagande, utan i sig gömma driften att
sjelfverksamt tillegna sig och bearbeta materialet.
Detta vore dittills förbisedt af pedagogiken, och
derför hvilade den för handen varande allmänna
bildningen endast på rutinmässigt indresserade
ordkunskaper. Men katekesering och sokratisering
äro odugliga metoder för elementarundervisningen,
redan derför att de förutsätta, att språket förstås
och beherskas af lärjungen. Ingendera båtar, der ej
en bakgrund finnes af åskådningar. Angelägenheten
af sådana hade före P. senast framhållits af
den filantropistiska pedagogikens skapare, Basedow
och Campe, men P. uppställer åskådningsmetoden såsom
den uteslutande giltiga vid barnaundervisningen,
vare sig det är fråga om den teoretiska kunskapen
eller det praktiska kunnandet, färdigheterna,
på hvilkas förvärfvande P. lade en synnerlig vigt.
Det gäller att i naturlig ordning, från det enklare
till det mera sammansatta, tillhandahålla barnet
åskådningar, d. v. s. intryck på de yttre sinnena,
under samtidig utveckling af den språkliga förmågan;
och »vishet i ledning till åskådning» är således
uppfostringskonstens kärna. Som denna
ledning borde tillkomma redan det späda barnets
moder, blef det dess angelägnare för P. att söka
metodens enklaste hufvudformer. Han fann, att vid
det ojämförligt största antalet åskådningar, nämligen
synsinnets, uppfattningen af föremålets konturer
samt af dess enhet eller mångfald måste vara af
utomordentlig vigt för barnet vid den bearbetning
af kunskapsstoffet, som sker genom företeelsernas
inbördes särskiljande, samt att endast språket
kunde göra alla slags åskådningar fruktbara för
anden. Barnets förmåga, att vid åskådningarnas
tillgodogörande mäta, räkna och benämna borde således
framför allt öfvas och de tre faktorerna form, tal
och språk (den s. k. pestalozziska trilogien)
läggas till grund för elementarundervisningen.
Såsom normalmått för de båda förra uppställde
P. qvadraten och indelningar af densamma. Med tiden
reducerade han dock sjelf dylika ensidiga subtiliteter
till deras rätta värde. I enlighet med den
framkastade grundprincipen utarbetades emellertid af
den pestalozziska kretsen på Burgdorf Pestalozzi’s
elementarbücher (1803;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
