Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Perspektivpump ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slätt, dels lägre bergland, bildadt af tväråsar, som
löpa ned mot hafvet. Största delen af kuststräckan
består af sandöcken, som endast har och der, hvarest
naturlig eller konstgjord bevattning finnes, eger
någon vegetation. På detta sterila bälte följer
kustkedjan, som flerestädes når snögränsen (4,570
m.). Trakten emellan denna samt de inre centrala och
östra kedjorna, bestående af mer eller mindre höga,
genom bergskedjor skilda platåer, betecknas i landet
med namnet sierra; högplatåerna på 4,000 m. höjd
och deröfver kallas púna. Den förra bildar genom
sitt härliga klimat och sin stora fruktbarhet en
skarp kontrast till de närbelägna iskalla púnas. Mot
ö. sänka Anderna sig i allmänhet brant till montaña,
d. v. s. det med urskog bevuxna slättlandet, som är
nästan obekant, glest bebodt af vilda indianer och
genomdraget af många, merendels smala förgreningar
af de östra Anderna. Vulkaner förekomma endast i den
smala södra delen af landet s. om Arequipa. Äfven
solfatarer, fumaroler och heta källor finnas i denna
vulkaniska region. Jordskalf äro sällsynta och svaga
i berglandet; i montanan känner man dem alls icke,
deremot förekomma de ofta vid kusten, i synnerhet
i dess södra del. De våldsammaste inträffade 1746,
då Callao förstördes, 1756 och 1816, då Trujillo,
1582, 1784, 1845, då Arequipa delvis förstördes,
1868, då Arica och Iquique, och 1877, då Iquique
svårt skadades. P:s kust företer äfven flere bevis
på omvexlande höjningar och sänkningar, särskildt vid
Callao. – P. har länge varit ryktbart för sin rikedom
på mineral, i synnerhet på ädla metaller. Bekant
är hvilken oerhörd massa guld de spanske eröfrarna
funno i landet, och äfven under det spanska väldet
lemnade P. ett rikt utbyte af ädla metaller, mest
silfver. Guld anträffas hufvudsakligen i de heta
dalarna på östra sidan af de inre bergskedjorna
såsom vaskguld, men äfven i öfvergångsbergets
qvartsgångar, hvaremot silfver städse finnes
på de höga bergen, företrädesvis på púnas, och i
hufvudkedjorna t. o. m. i de högsta topparna. Det
förekommer i alla former och föreningar, från gedigen
metall till svagt silfverhaltig blyglans. Dessutom
förekommer mycket qvicksilfver samt koppar, bly
och jern, stensalt (vid Rio Huallaga), stenkol
på åtskilliga ställen och salpeter (vid Tarma i
Junin). – Af kustens omkr. 50 strömmar har endast
halfva antalet vatten året om. Mera riklig är
vattentillgången i det inre landet. Med undantag
af de vattendrag, som tillhöra Titicaca-sjön, flyta
alla strömmar ö. om vattendelaren (kust-kordilleran)
till Amazonfloden, som har sina källor i landet. I
P. upptager han företrädesvis två stora strömmar:
Huallaga och Ucayali, hvilka flyta parallelt med
hans öfre lopp och äro vattenrikare än han. Utom den
delvis till P. hörande Titicaca-sjön har P. en mängd
sjöar, företrädesvis i sierran, såsom Lauricocha,
Amazonflodens källa, Chinchaycocha, på bergsknuten
Cerro de Pasco, och Urcos, vid Cuzco.
Klimat. Flora. Fauna. Klimatet och de af
detta beroende förhållandena i den
organiska verlden äro i ett land med så vexlande
höjdförhållanden högst olika. I kustbältet till 500
m. höjd faller ytterst sällan något regn. Nov.–April
är himmelen ständigt klar, men hettan mildras genom
granskapet till hafvet. Juni–Sept. är himmelen flere
veckor igenom höljd i dimma, som ofta åtföljes af
duggregn, kalladt garua, hvilket för en kort tid
kläder marken i yppig grönska. Maximitemperaturen
vid Lima var 1877 i Febr. 25,8° C. och minimum i
Juli 16,4°. Längre in, på 500–1,300 m. höjd, faller
på vissa ställen ymnigt regn, men trots det högre
läget är temperaturen der högre än vid kusten. I
denna region trifvas alla tropiska kulturväxter,
företrädesvis sockerrör, men den vilda floran är ej
synnerligen yppig. Till denna kustregion sluter sig
den vestra sierraregionen af 1,300–3,400 m. höjd, med
torr luft och äfven om sommaren svala nätter. Sierran
har bördig jord, lämplig för odling af europeiska
sädes- och fruktslag. Skogsvegetation saknas
äfven der liksom längre ned. Faunan har ingenting
egendomligt. Kordilleraregionen, som omfattar de
högsta delarna af Anderna, är ett vildt bergland
med kala klippor, evig snö och en mängd små sjöar
mellan bergen. En iskall östan- eller sydvestvind
blåser der ständigt. Vegetationen, bestående af
lägre kakteer, kruciferer och dryadéer, går upp
till 5,000 m. höjd. Jämte potates, som der har
sitt rätta hemland, finnas flere andra växter med
ätliga rötter. Faunan har några intressanta former
gemensamma med den följande regionen, punaregionen,
som omfattar den stora, i medeltal 4,000 m. höga
centralplatån, med dess sparsamma vegetation,
små tvärkedjor, många sjöar, kristallklara bäckar
och stora kärr. Fruktansvärda åskväder urladda sig
nästan dagligen, företrädesvis Nov.–April, och på
dem följa vanligen snöyra och derefter brännande
varmt solsken i tunn, genomskinlig luft. Från Maj
till Okt. är himmelen klar, åskväder mera sällsynta,
nätterna ganska kalla. Temperaturskilnaden uppgår
inom 24 timmar ofta till 20–25° C. Vegetationen
är fattig. Brungula gräsarter äro öfvervägande, i
synnerhet Stipa ychu, som utgör lamans, vicuñans och
fårens föda samt torkadt användes till taktäckning
och jämväl till bränsle, då äfven púnan är
skoglös. Endast »massua» (Tropaeolum tuberosum)
går upp till 4,000 m. höjd; korn odlas ännu på
4,200 m. Detta är aucheniernas, lamans, huanacons,
alpakans och vicusans egentliga hemland. Utom
dessa finnas punahjorten, rådjur, kalladt taruco
(Cervus antisensis), viscacha och chinchilla. En
karakteristisk roffogel är den jättelika kondoren. En
annan till gamslägtet hörande fogel är coraquenque
(alcamari), hvars svarta och hvita vingfjädrar af
inkakonungarna nyttjades till hufvudprydnad. Den
östra sierraregionen består af de mot ö. sluttande
dalarna mellan 3,600 och 2,600 m. höjd, i hvilka
de på punaregionen uppkommande bäckarna förena sig
till floder. Vintern börjar äfven der i Okt.,
och regntiden varar ofta flere veckor. Åskväder
äro vanliga, ofta åtföljda af hagel och snö. I Maj
börjar sommaren och med den nattfroster, som ofta
skada skörden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
